Lite fattigare, lite friskare……..

Var ett tag sedan jag skrev igen….  Vi har i alla fall haft en ovanlig helg, ingen har varit sjuk. Det är väl ungefär två månader sedan det hände sist.

Mannen har haft jobbhelg. På fredagen var H och jag och shoppade lite. En vårjacka åt mig och skalbyxor och lite andra kläder i storlek 80 till H. Just nu är han mittemellan storlek 74 och 80. Det är verkligen inte helt lätt att hitta bra ytterkläder i storlek 80. Himla dumt. Verkar som det bara är bebisar som är så små som H, trots att han ändå följer normalkurvan fast i undre intervallet.

På kvällen kom min mamma hit och åt med oss. H hade värsta överskottsenergin efter att ha suttit i vagnen hela eftermiddagen. På lördagen fick vi besök av H:s kusinbarn. Hon blir H:s idol när hon är här och han följer varje steg hon tar och vill inte sova en endaste minut, för då kan man ju missa något spännande. På dagen var vi ute en del och på kvällen hade vi spansk afton här hemma och mumsade i oss massvis av god tapas så att vi nästan spydde av övermätthet efteråt.

Hela söndagen hade vi saker planerade men det blev inte alls som tänkt. Vi började dagen på Cykloteket där de justerade min cykelbarnstol som satt alldeles för nära sadeln så att jag fastnade med hälarna när jag trampade. Nu är den bra. När vi kom ut från butiken upptäcker mannen en stor luftbula på ena framdäcket på bilen. Skit också. Vi vågade inte köra vidare utan larmade Volvo Assistans som inte heller tyckte vi borde köra något mer utan skickade en bärgare. Så det var bara ställa in alla planer och bogseras hem istället. Vi blev i stort sett avsläppta hemma och bilen kördes till Volvo-verkstan på orten. Vi såg framför oss hur dyrt det skulle bli då vi skulle bli tvungna att byta i alla fall två av däcken. Ringde försäkringsbolaget och hörde oss för där och blev då påminda om att vi hade en självrisk på 7500 (!!!!!). En liten detalj som vi nog hade förträngt.

Idag har jag pratat med verkstan x antal gånger och stundvis känt mig rätt korkad med alla mina tusen frågor. Men slutresultatet blev ändå bästa möjliga. Vi behövde bara byta det ”punkterade” däcket då däckmönstret var så pass bra på övriga däck, så summan slutade på 2300 kronor. Inte alls vad vi hade råd med just nu, men vi FÖRSÖKER tänka positivt. Det kunde ha hänt att däcket exploderade medans vi körde med bilen. Det kunde gått illa om vi till exempel kört på motorväg just då. Det kunde varit så illa att alla däck behövt bytas eftersom vi har fyrhjulsdrift och då är det tydligen viktigt att alla däck är lika varann. DÅ hade det blivit betydligt dyrare. Får se om vi har råd med diskmaskin nu 😦

Idag var jag ju tvungen att cykla till och från förskolan för att hinna till jobbet i tid. Jag har alltid mått dåligt när jag gjort något ansträngande på morgonen och idag var inget undantag. Ärligt talat hade jag ingen ork alls, kroppen har liksom inte hunnit kicka igång så tidigt. Trots att jag gick upp för varenda liten backe (det finns mååånga) så höll jag på att kräkas och koka upp när jag kom fram. När jag lämnat H hade jag lust att vara riktigt barnslig och lägga mig ner på marken och skrika att jag inte orkade cykla tillbaka, men men, som tur var tog jag mitt lilla förnuft till fånga. Cirka 6,5 km:s helvete. Måste öva på det där. Så att det går bättre framöver. Är ändå skönt i kroppen efteråt. Imorgon efter jobbet ska jag köpa gymkort på Friskis & Svettis.

Jag fick svar på mina blodprover i fredags. Allt var normalt, inom referensvärdena. Förutom att jag inte hittar svaren på B- och D-vitaminproverna. Ska ringa dit imorgon och fråga om det är jag som är blind eller om proverna inte är tagna. B-vitamin var en av de viktigaste proverna för mig eftersom brist på det kan ge trötthet och utmattning som jag tycker mig lida av.

Annonser

Galonbyxornas återkomst

Helt plötsligt så är de försvunna galonbyxorna och galonvanten tillbaka igen. Ingen i personalen har sagt något, men gissar att de letat lite. Lämningarna har gått bättre sista två dagarna. Idag var det två små pojkar på avdelningen som såg H genom glasdörren när vi kom och blev jätteglada. Det knackade för fullt på glaset och vinkade till H som blev jätteglad och bara rusade in på avdelningen och började leka. Han glömde helt bort mig och jag passade på att smyga iväg. Så skönt. Kändes lite konstigt att inte säga hejdå, men bättre än gråt i alla fall.

Träffade en annan mamma idag som svor över alla kläder som försvann. Hon har sitt äldre barn på en annan avdelning och hon hade aldrig varit med om något liknande som på denna avdelningen och hade också funderat på att ta kontakt med chefen. Flera gånger hade hon frågat personalen men inte fått något bra svar och ingen förbättring heller. Idag hittade jag H:s vinterskor i skorummet bakom en sopkorg. Trodde det var jag som tagit hem och slarvat bort dem, men så var det visst inte. Är det meningen att man ska behöva räkna med att köpa nya skor, galonkläder, mössor och vantar snudd på varje vecka? I så fall blir det ju väldigt dyrt att gå på förskolan. Måste höra med mina syrror som jobbar på två olika förskolor hur det brukar vara där.

Annars händer inte så mycket. H och jag har varit ensamma hemma den här veckan. Mannen har varit och är fortfarande på jobbresa. Han skulle egentligen komma hem idag, men på grund av flygförseningar så blev de nästan ett dygn sena hem. Tur det funkade med mitt jobb att jag kunde jobba mindre imorgon så att jag kunde hämta och lämna på förskolan. Dagarna bara försvinner. Lämna på förskolan, jobba, hämta på förskolan, leka lite eller handla mat som idag, laga och äta mat, bada H, obligatoriskt nakenrace (H) och så natti natti. Efter nattningen är det disk, packa lite (har börjat tömma bokhyllorna i vardagsrummet), förbereda morgondagen, sova.

Puh! Nu är det gjort

Imorse när vi vaknat och gjort oss klara så skulle jag för säkerhetsskull kolla att pendeltågstrafiken fungerade som den skulle efter förra veckans avstängning. Det gjorde den inte. Och inte heller fungerade ersättningsbussarna. Dessutom hade det hänt en olycka någonstans på motorvägen så det var flera hundra meters kö för att ens nå fram till motorvägspåfarten. Så att åka bil var inte ett alternativ. Eftersom jag bara skulle jobba fyra timmar idag så kändes det rätt så onödigt att åka till jobbet och bli jättemycket sen och sedan dessutom behöva åka hem tidigare för att hinna till mötet med förskolan. Två-tre timmars arbetsdag och kanske fyra timmars resväg vill man helst undvika. Så ringde helt enkelt och frågade chefen om jag fick ta kompledigt vilket jag efter en stund fick svar på att det gick bra.

Eftersom jag redan var på förskolan när jag fick svar från chefen angående kompledigheten så bestämde jag mig för att H skulle få vara på förskolan ändå och jag stannade kvar och var med under hela förmiddagen och passade sedan på att åka hem några timmar när de skulle vila efter lunchen. Sedan fick han vara kvar på förskolan en stund längre under tiden som jag var på mötet med chefen. Det var intressant att se vad de gjorde på dagarna och hur H fungerade i gruppen. Han är ju bland de minsta både fysiskt och åldersmässigt. Det kändes som han trivdes även om han inte tog för sig lika mycket som de större barnen. Han verkade glad att jag var där och hade stenkoll på att jag inte gick någonstans. ”Lustigt” nog så hade även hans regnbyxor försvunnit när vi skulle gå ut och personalen fick sig nog en liten funderare. Fjärde plagget som försvinner nu på en dryg vecka. Hoppas de lyckas hitta regnbyxorna för de var ganska dyra så jag har inte lust att köpa nya för att de är så jäkla slarviga.

På eftermiddagen var det dags för mötet och eftersom jag hade blivit ombedd att skriva ner punkter och gärna förklara det jag inte kände mig nöjd med så lämnade jag helt enkelt över det jag skrivit då jag kände att rösten inte höll. För er som inte känner mig så är jag en riktig ”gråtare”. När det är något som gör mig riktigt arg, upprörd, ledsen, besviken, sårad, glad etc, så har jag väldigt nära till gråt. Känns ju inte alls så seriöst och böla sig genom ett möte så de fick helt enkelt läsa det jag skrivit ner och fråga om det var något oklart. Både chefen och pedagogen från H:s avdelning höll med om alla punkter jag skrivit upp och tyckte det var självklara saker som borde funka och absolut skulle gå att förbättra. Vi pratade en hel del om kläderna som bara försvinner och ännu mer om rutiner kring lämnandet på morgonen. Hoppas att de har förstått nu och försöker hjälpa till för att de ska bli bättre. Vi ska ha en nytt möte om en dryg månad för att se hur/om saker förändrats.

Känns skönt att det är över och det var ändå ganska skönt att få ur sig dessa irritationsmoment.

Något att se framemot……

I torsdags kom min bästa vän på besök. Hon bor tyvärr i Piteå i vanliga fall, men som tur är så träffas vi relativt ofta ändå. En underbar personlighet är hon och jag önskar verkligen vi bodde nära varann och kunde ses ofta. Allt är så enkelt när vi träffas, hon är som en del av vår familj. Både jag och mannen saknar henne när hon inte är här och säkert Henning också. Det dröjer inte många minuter innan Henning och hon är polare trots att han knappast kan komma ihåg henne från gång till gång ännu.

Kompisen stannade fram till igår och vi hade några mysiga dagar tillsammans även om de inte blev som planerat. Mannen har nämligen varit bortrest på jobb och i fredags skulle kompisen hämta H på förskolan och vi skulle åkt till IKEA, ICA MAXI och här hemma skulle vi göra räkmacka och baka cupcakes. Men….. det var ju fredagseftermiddag och självklart ringde de från förskolan och berättade att H var sjuk. Det var ju helg och hur vore en helg utan att någon av oss blev sjuk? Det vore ju nästan en konstig helg. Så kompisen hämtade honom ändå som bestämt, men det andra fick planeras om. Jag fick springa in själv på lagret på IKEA och snabbt köpa det jag skulle ha medan kompisen var hemma med Henning. Åkte och handlade räkor och ostbågar och sedan blev det en mysig hemmakväll ändå. H hade över 39 graders feber, men blev bättre efter Alvedon. På kvällen steg febern igen men gick återigen ner med Alvedon och han sov gott i stort sett hela natten. På lördagen var febern som bortblåst och har inte kommit tillbaka sedan dess. Undrar vad den berodde på.

Igår när kompisen åkt så hämtade vi mannen/pappan på Arlanda när han kom hem från jobbet och sedan besökte vi svärfar där vi tog en fika ute i solen. Annars har det inte hänt så mycket i helgen. Idag har jag ägnat mycket av dagen åt att fota och lägga ut alla H:s urvuxna kläder till försäljning. Intresset verkar vara minst sagt svalt trots att de ligger ute i fyra olika säljgrupper på Facebook samt på Instagram. Verkar som det är många som vårstädar hemma just nu, så kanske finns det lite för mycket att välja på. Fick i alla fall äntligen min Bumbo-stol såld idag, tror det tog tre veckor, men till sist fick jag mer än jag först begärt för den. Det gäller att ha tålamod.

Imorgon är det vardag igen. Mannen är bortrest söndag till onsdag, så det är H och jag som ska härja ihop.

OCH, nu höll jag ju på att glömma att berätta om vad rubriken syftar till! Min kära kompis som jag skrivit om ovan fyller 30 år i sommar och ska ha kalas. Vi har för länge sedan bestämt att vi ska dit då och nu har vi bokat flygbiljetter. Tänkte att det var lika bra att passa på så det blir gjort, så vi bokade tillsammans igår när hon var här. Vi ska vara där hela den veckan som kalaset är, ska bli så mysigt. Längtar till semestern nu!! Ska bli spännande att flyga med H också.

Dags att förbereda morgondagen nu och gå och sova. Imorgon är mötet med förskolechefen, önska mig lycka till….

Förskolan

Det har varit ganska många små händelser som irriterat mig på förskolan. Kanske överreagerar jag ibland, men jag känner att om vi nu ska lämna H nästan varje vardag i flera år där så vill jag att det ska kännas bra. Personalen känns oengagerad. Jag förväntar mig inte att personalen ska lägga någon extratid eller så med H jämfört med andra, det är inte problemet. Men det är några små händelser som signalerar lathet för mig. Och eftersom det varit en hel del så ringde jag idag chefen där och berättade hur vi kände.

Exempel på några händelser:

  • En dag när vi hämtade så hade H sina fleecebyxor på sig som han brukar ha ute för att hålla sig varm. När vi frågade varför fick vi till svar att han inte hade några ombytesbyxor. När vi tittade i hans korg låg det överst tre par rena byxor. Vi påpekade detta för personalen och fick då bara ”jaha” till svar. Ren lathet att inte ens orka titta tycker jag. H hade varit jättegnällig hela dagen fick vi höra också. Inte konstigt då han är jättevarm av sig även utan fleecebyxor.
  • Varje dag när vi hämtar har han torkat snor i hela ansiktet samt intorkade matrester i ansikte, i håret och på händer. Också lathet. Vem vill gå med matrester i ansiktet en hel dag? Respektlöst.
  • Kläderna sitter oftast på trekvart. Om det är en body han har på sig så orkar personalen inte knäppa knapparna nertill i grenen för det är jättejobbigt (mannen hörde mycket suckar och gnäll över detta bland personalen under inskolningen).
  • Kläder försvinner. Vi har namnmärkt varenda klädtrasa och ändå försvinner mössor och vantar. Ofta hittar vi dessa slängda över golvet och ibland är det bara den ena som återfinns. Det kan ju inte vara så svårt att lägga upp barnens kläder på respektive hylla dit barnen själva inte når. Förstår att barnen sliter av sig kläderna själv, men det står ju namn i, man kan ju inte förvänta sig att ettåringar själva lägger kläderna där de ska vara.
  • Vi tog hem och tvättade ytterkläderna över påsk. Förut har vi haft både en tunn och en tjockare jacka på dagis varje dag. Nu tog vi inte dit den varmare eftersom vi inte tyckte den behövdes längre. Då säger personalen till mannen igår att det är så bra att vi tagit hit tunnare kläder till H så att han kan röra sig. What?! Den tunnare jackan har hängt där varje dag bredvid den tjocka. Hur lat kan man vara som inte kollar vad som finns när det dessutom hänger framför näsan på dem.
  •  Regnkläderna användes inte från början när vi lagt dem i hans låda där personalen sa att vi skulle lägga dem. När vi hängde dem bredvid ytterkläderna så gick de bra att använda. Lathet att inte orka titta i hans låda.
  • Nu för tiden när vi lämnar på morgonen är H alltid ledsen. Men jag upplever inte att personalen är särskilt hjälpsam med detta. Ingen försöker hjälpa till vid överlämnandet fastän jag varje gång säger att de måste ta honom så fort som möjligt för ju längre tid jag stannar desto värre blir det för Henning. Tillslut efter att jag stått där låååång stund med H fastklamrad vid måste jag säga till personalen att jag måste gå nu. Vi har strax gått där i två månader nu så jag tycker att de borde förstått nu hur de ska göra, eller visa lite intresse för att göra det hela lite bättre.
Jag vet att detta kanske inte är stora saker och det låter ganska gnälligt. Men det stör mig och dessutom verkar personalen jag träffat på den andra småbarnsavdelningen både trevligare, gladare, piggare och mer engagerad (vi lämnar ibland till dem på morgnarna).
Så troligen kommer vi byta avdelning efter sommaren. Innan dess kommer vi kanske ha ett möte med chefen och avdelningsansvarig pedagog för att försöka göra det bästa möjliga av situationen under väntetiden.

IKEA-shopping inför flytten – check!

Igår hade jag repat mig bra efter magsjukan och orkade med ett besök på IKEA. Först hade vi bara tänkt bestämma vilken soffa vi skulle ha, men H var sur och skrek från stunden vi kom in där (han var dock lycklig en stund när han försökte möblera om på stolavdelningen). Så vi bestämde oss för att lämna bort honom en stund så vi åkte därifrån igen hem till min mamma. Vi lånade sedan min pappas släpvagn och åkte tillbaka.

Väl där var det så skönt att gå runt själva så vi tänkte att det väl var lika bra att köpa allt vi skulle ha på en gång. Sagt och gjort. Allt som fanns köptes (några småsaker var slut) och soffan beställdes. En soffa där man kan tvätta klädseln, det var prio ett för mig. Känner oss jättenöjda, OCH fattiga. Nu är det bara lite småsaker kvar och lite saker till H:s rum.
Hemma är det projekt packning och städning som ska påbörjas. Ska hämta ett gäng flyttkartonger hos familj och vänner i veckan. Och så HOPPAS vi att vi får vara lite friska nu. Ingen annan fick min magsjuka som tur var.
Mannen ska ringa och boka flyttstäd idag. Det blir inte så värst dyrt eftersom vi bor så litet. Så fantastiskt skönt att slippa den biten.

Vår älskade unge

Vi har haft en fantastiskt glad och pigg liten kille här hemma i helgen. Han har sovit lite bättre sista nätterna och jag tror att det har gjort mycket.

Han pratar jättemycket, på sitt språk. Det är inte så mycket riktiga ord, men det känns ändå som om vi kan börja ha någon form av tvåvägskommunikation. Det här har kommit sista dagarna. Igår t ex vid middagen så kastade han ner sin sked på golvet, sedan tittade han på pappa, pekade på honom och pekade sedan på skeden. Hur tydligt som helst. Ord han säger:

Pappa
Mamma
Tittu = Tittut/Titta
Diddi = Diddi (i Babblarna, oftast får alla Babbelfigurerna heta Diddi)
Dä! = Där/Vad är det
Hej

Att klättra är jättekul just nu, på allt. Och att springa. Oftast springer han nog snabbare i tanken än benen mäktar med så det har blivit några bulor och skrubbsår på sistone. Han har börjat få ett jäkla temperament och han blir riktigt sur och kastar gärna saker omkring sig när han inte får som han vill. Häromkvällen försökte han medvetet göra illa pappa genom att nypa honom i låret när han inte fick sin vilja igenom. Han älskar att göra sattyg och skrattar riktigt rått när han blir upptäckt.

Att äta har han älskat fram till sista veckorna. Nu har han helt plötsligt börja ogilla både det ena och det andra, det kan vara olika från dag till dag. Det är ofta maten flyger både på väggar och golv. Men han verkar växa ändå, i alla fall på längden. Ibland äter han mer, men oftast mindre. Och bordsskicket är det sämsta. Måltiden avslutas oftast med en dusch.

Det mysigaste sista dagarna är alla pussar och all närhet. Det har varit ett tag nu som han inte kramats så mycket och inte pussats, men nu är det tillbaka. Imorse vaknade han vid klockan fem, la sina små händer på mina kinder och gav mig en puss på munnen. Sedan somnade han om igen. Han är så jäkla go. När han är frisk och pigg så har han alltid nära till ett leende och ett bubblande skratt som lyser upp hela hans fina ansikte och ögonen ska vi inte tala om, så uttrycksfulla precis som hans fars.

Varje dag älskar vi honom mer och mer, fast man tror att det inte ens är möjligt. Har fortfarande svårt att tro att denna lilla fantastiska människa verkligen är vår. Att han verkligen kom till oss tillslut, det är så att man får nypa sig själv i armen.