Månad: oktober 2011
Väntan, oro, längtan…..
måndag 24 oktober 2011
Känns som att det är svårt att tänka på något annat än det där besöket på Fertilitetsmottagningen. Och det som ska göras inför det. Jag har varit och lämnat blodprov och på torsdag ska mannen lämna sitt prov.
Träningen och allt annat går skit faktiskt. Har ingen lust eller ork.
Mycket tankar kretsar kring provsvaren vi ska få på första besöket. Tänk om ”simmarna” inte kan simma eller inte alls finns. Eller tänk om mina prover är dåliga och jag kanske är på väg in i klimakteriet eller nåt….. Usch, om man bara kunde koppla bort allt och ta det som det kommer.
Hur lätt är det att att träffa i detta lilla rör?
Samtal från mottagningen
Känner mig så nere, eller ledsen, eller trött. Jag vet faktiskt inte, är i alla fall inte i form idag. Har ända sedan i morse känt att jag vill gå hem igen och dra täcket över huvudet. Kanske är det PMS, inte lätt att hålla reda på i allt detta blödande.
Min gynekolog visste ju inte längre vad hon skulle utreda vad gäller mina besvär och skickade en remiss till Fertilitetsmottagningen. Jag trodde då att de skulle hjälpa mig att ta reda på varför jag har det här problemet, så ni kan gissa att jag blev lite snopen imorse när jag pratade med dem för att boka tid och de sa att min man skulle lämna prov också. Hm, men vänta nu tyckte jag. Vad har han med mina blödningar att göra? Fick då höra att hit går man tillsammans för att utreda hur man kan lyckas få barn. OKEJ! Ganska logiskt egentligen när man går till en Fertilitetsmottagning, men ändå hade det varit bra med en liten förvarning. Min gynekolog hade inte skrivit att hon ville ha hjälp med att utreda varför jag blödde utan att jag ville bli med barn och inte kunde på grund av blödningar. Marginell skillnad?
Hur som helst blev jag lite ställd och bad att få ringa tillbaka. Som tur var fick jag tag i min fina man som var på väg till Kosovo på en jobbresa och frågade desperat vad vi skulle göra. Skulle vi kasta oss in i en utredning innan vi knappt hunnit försöka på egen hand? Samtidigt som det känns lite hastigt och drastiskt så vill man ju inte gå miste om chansen nu när vi fått den. Så vi bestämde oss för att köra. Jag älskar min man för att han är så lugn och stöttande när jag blir mindre hysterisk och till med gråter.
Ringde alltså senare tillbaka till Fertilitetsmottagningen och tackade ja till den där utredningen. Så i mitten på november ska vi på ett första besök dit och då ska vi få svar på blodprover och ett visst annat prov som min man ska lämna. Sedan får vi se vad det blir därefter. Känns både läskigt och häftigt att något verkligen händer.
Jag borde ju vara lycklig för jag längtar verkligen efter detta. Så varför känner jag mig så deppig? Önskar jag hade någon att prata med. Bjöd hem en vän, men hon hade ont i nacken och tackade nej. Ringde en annan vän i Västerås (förut min bästa vän), men hon har slutat svara när jag ringer. Vet att hon har mått väldigt dåligt själv länge och jag har gett henne tid och inte hängt upp mig så mycket på att vi inte hörs särskilt ofta. Men nu hörs vi nästan inte alls och hon svarar varken när jag ringer eller på SMS trots att jag skrev att jag behövde en vän att prata med. Jag har också känslor och ibland behöver jag också prata av mig lite även hon mår sämre än jag. Kanske är jag egoistisk som tänker så.
Tror kanske att jag har lite PMS i alla fall. Tur jag inte har choklad hemma. Imorgon jobbar jag kväll och ska ha sovmorgon. Gud va skönt! Känns som jag inte sovit tillräckligt på länge.
So long!
IVF-mamman 