Världens gladaste unge

Tror vi har världens gladaste unge. Han skrattar nästan hela tiden. Ett sådant härligt skratt som smittar av sig på alla. Det bara lyser om honom. Idag fick han hälsa på en hund för första gången. Vilken lycka! Han blev helt lyrisk. Det bara lös om honom och han skrattade hysteriskt. Hunden tyckte nog att Henning var lite läskig och hon gjorde sitt bästa för att strunta i honom men H ville hela tiden ”springa” efter. Tur för hunden att han ännu inte kan springa på egen hand.

Imorse var jag till arbetsterapeuten och fick en skena till min handled. Har ju haft ont i handleden till och från sedan i våras och vid MRT såg man att jag hade en liten inflammation i en sena där, tendinit. Eftersom jag inte vill knapra antiinflammatoriska så blev jag skickad till en arbetsterapeut istället. Där fick jag en skena som jag ska använda för att avlasta när det onda kommer. Om en månad ska jag tillbaka för utvärdering.

På eftermiddagen var vi på Lekmer och köpte galonbyxor till H. Tydligen ska man inte ha byxa och jacka när man har storlek 74 utan overall. Overaller fanns det bara med fleecefoder i och det kändes lite väl varmt. Alltså fick vi köpa ett par byxor i storlek 80, men det blev ganska bra ändå när vi spände hängslena. Efter shoppingen ordnade vi lite fika och drog ut i svampskogen igen. Mannen har ledigvecka nu, så då gäller det att passa på. Det var otroligt skönt att komma ut och vi fyllde en halv korg med kantareller på bara en liten stund.

Ringde förresten distansläkaren imorse och meddelade negativt gravtest och nu även blödning. Berättade också att vi nu vill pausa en stund till i början på nästa år. Tyvärr har de stängt från mitten på januari till slutet på mars där. Så om vi ska köra nya behandlingar just då måste vi hitta en ny distansläkare. Trist, det vill vi inte. Så kanske väntar vi tills de öppnar igen. Vi får se hur det känns då. Skulle gissa att stressen att sätta igång igen kommer tillbaka när kroppen och psyket fått vila ett tag. Längtan till ett syskon är ju stor. Men vi måste hinna spara ihop lite mer pengar också, så att vi kan köpa ett trepack och köra färskförsök.

Jag borde ha ringt Falun idag också och även meddelat dem resultatet, men jag orkade inte. Ska försöka ta tag i det imorgon. Ska be att få en telefontid med doktor Staffan och dels planera inför nästa behandling och dels be att få bli godkända för att köpa ett trepack. Jag gillar som bekant att ha nästa behandling planerad så att man vet vad man har framför sig. Då kan jag koppla av bättre fram till dess.

Annonser

Negativt gravtest

Känns såklart surt även om det var förväntat. Har migrän just nu och har precis med gott samvete proppat i mig två Citodon eftersom migränmedicinen inte hjälpte. Ska snart ut i svampskogen med familjen. Mannen har tröstshoppat friluftsbyxor till både mig och honom. Imorse tröstshoppade vi även ny barnvagn till Henning.

Ska ta några månaders paus från hormoner nu. Och njuta extra mycket av vår underbara son och vår härliga familj.
Trevlig lördag där ute!

Negativt gravtest

Känns såklart surt även om det var förväntat. Har migrän just nu och har precis med gott samvete proppat i mig två Citodon eftersom migränmedicinen inte hjälpte. Ska snart ut i svampskogen med familjen. Mannen har tröstshoppat friluftsbyxor till både mig och honom. Imorse tröstshoppade vi även ny barnvagn till Henning.

Ska ta några månaders paus från hormoner nu. Och njuta extra mycket av vår underbara son och vår härliga familj.
Trevlig lördag där ute!

Ruvande, döden, utvecklingsfaser, tandsprickning

Har inte velat skriva så mycket helt enkelt för att jag inte vill känna efter mer än oundvikligt, som vanligt. Det går ju aldrig att tänka bort helt, men man blir så mycket mer fokuserad och påmind om det ifall man ska leta symtom att skriva ner. Det har i alla fall inte känts något speciellt alls. Har haft lite molvärk/mensvärk som jag haft alla gånger jag ruvat, alltså kan man inte tolka något ur det. Inom mig, i själen, har jag en tomhetskänsla. Är så himla less på alla dessa hormoner jag proppar i mig både här och där. Och på Fragmin-sprutorna som verkligen börjar göra mig lättblödande nu. Vissa stickhål börjar blöda efter ett tag och kan hålla på så i många timmar. Imorse vaknade jag i en blodpöl som gått igenom ända ner till madrassen.

I söndags dog svärmors man/särbo så lite annat än ruvandet har tagit upp våra tankar också. Han var 80 år och hade en sliten kropp, men dödsfallet var helt oväntat och plötsligt. Man kan inte låta bli att få sig en tankeställare, att det kan gå så fort. På ett ögonblick kan den man älskar vara borta för alltid. Man känner sig extra tacksam och lycklig över det man har här och nu.

H verkar vara inne i en jobbig fas just nu. Dels är det en utvecklingsfas och så tror jag att en tand som inte vill bryta igenom besvärar honom mycket. Han har börjat tjorva lite med maten, vilket han sällan gör i vanliga fall. Att sova är hemskt och han gör allt som står i hans makt för att inte somna. Vissa kvällar snurrar och skriker han i ett par timmar innan han till sist däckar av ren utmattning och han kan även vakna och skrika och vägra att somna om under natten. Precis som att han är rädd för att somna. Sista kvällarna har gråten varit hjärtskärande och kanske är det tanden som gör ont då. Så himla svårt att veta. Irriterande att inte tanden kan komma fram när det är så nära. Man se hur den lyser vit genom tandköttet.

Idag har vi trots allt haft en himla trevlig dag. Förmiddagen spenderades på Öppna Förskolan med sångstund och lek. H var verkligen på gång och kröp runt som en galning under sångstunden. Satte sig i knäet på förskolepersonalen vilket han inte gör hur som helst nu för tiden. Han tycker fortfarande det är himla kul med massa folk, men lämnar inte gärna mamma och pappa och går till vem som helst. På eftermiddagen kom farmor/svärmor hem hit och lekte med H vilket också höll honom glad. Och nu på kvällen kom mamma och syster förbi. Min mamma hade köpt ny bil och ville visa upp den.

Så dagen har varit upptagen och jag ska nog gå och lägga mig nu. Är helt slut. Man vet aldrig hur natten blir med den här lilla herrn i huset och mannen är på jobbresa så det är lika bra att gå och lägga sig tidigt ifall att det blir en vakennatt.

Uppdatering nu då!

Åkte iväg in till stan imorse och hängde på låset hos distansläkaren. Hade ju en dålig känsla och tyvärr visade den sig stämma. Slemhinnan som sist mätte 7,2 mm var nu som mest 6 mm, men på de allra flesta ställen endast 5 mm. Trots att jag ”visste” kände jag mig helt sänkt. Vi pratade lite och läkaren var lika förbryllad och han förstod om vi inte ville chansa när det blivit så här igen. Men han ville inte säga att vi skulle välja det ena eller andra alternativet, göra FET eller avbryta, så han meddelade Falun som skulle höra av sig till mig.

På vägen hem satt jag och grubblade. Det kändes inte bra att betala 11-13 000 kronor för något som gav så dåliga odds att lyckas. Jag satt på tåget och planerade (mest för att inte bryta ihop) allt jag ville ha under nästa fulla IVF-behandling som kändes som det enda alternativet nu. När jag kom hem möttes jag av en nyvaken strålande Henning som kastade sig i min famn. Då blev allt mycket bättre. Mannen och jag pratade en del och nu var vi så gott som säkra att vi skulle avbryta och köra på ny IVF istället.

Jag tog över H och mannen skulle duscha för vi skulle iväg till Barnläkarmottagningen med H. Precis då ringer läkaren från Falun. Jag missar först samtalet och han pratar in på mobilsvaret att han absolut inte tycker att vi ska stanna hemma utan åka upp till dem. Han tycker jag ska ringa så att han kan förklara sig. Tillslut får jag tag i honom och vi pratar en hel del. Han förklarar att han inte tycker jag borde gjort VUL idag eftersom det här behandlingsupplägget är annorlunda än de varit vid de tidigare frysåterföringarna vi gjort. Då har jag till exempel inte tagit progesteron flera dagar i förväg som jag gjort denna gång. Progesteronet förändrar slemhinnan och därför ska man utgå från sista mätningen man gjorde precis innan man började med progesteronet och då var ju slemhinnan 7,2 mm och det är det värdet som räknas. Dessutom så har jag blivit gravid en gång nu och då blir chanserna helt andra än de varit förut. Han menar också att nu när jag ätit så mycket hormoner under så lång tid är kroppen verkligen boostad vilket också ökar chanserna. Jag förklarar hur jag tänker och att vi faktiskt vill ha de bästa förutsättningarna och nu är det ju inte bara känslor det handlar om denna gång utan även pengar. Vi kommer in på det här med två embryon och att det faktiskt ökar chansen. Att det finns en liten risk med att sätta in två, men den är inte särskilt stor.

Jag kan säga att efter det här samtalet bara snurrar det i huvudet. Mannen står och tittar frågande på mig under tiden. Känner lite lätt panik över ett fatta beslutet. Vi får en halvtimme på oss att fundera hur vi ska ha det. Sedan vill de veta så att de får tid på sig att tina upp embryon etc.

Vi funderade på varför vi nu tvekade när vi ändå verkar ha hyfsad chans och att det ”bara” är det ekonomiska. Om vi gör detta FET måste vi spara ett tag till för att ha råd med ett så kallat trepack med fulla IVF:er. Hade det inte varit för detta så hade vi lätt chansat idag. Mannen som är mer optimistisk (på gott och ont) med det ekonomiska tyckte inte att ekonomin skulle avgöra så därför följde vi känslorna och bestämde att vi skulle åka upp i alla fall.

Sedan var det jäkligt bråttom att komma iväg till Barnläkarmottagningen. Tror jag där någonstans i stressen och pressen fick en panikångestattack. Är inte säker då jag inte haft det förut men hemskt var det. Hjärtat slog så hårt och snabbt att det kändes som om hela bröstkorgen skulle sprängas och hela jag skakade i takt med hjärtslagen. Det kändes som lungorna krympte och att jag fått som en klump eller en ring runt luftstrupen så att luften inte kom ner ordentligt i bröstkorgen och jag blev fruktansvärt varm och svettig. Det höll på ganska länge kändes det som, säkert en 45-60 minuter och var riktigt obehagligt. Tror bara det blev för mycket och för stressigt av allt på samma gång.

Efter H:s läkarbesök var vi tvungna att åka förbi hemma och hämta hans mat som vi glömt i stressen och sedan bar det av till Falun. När vi kom dit fick vi komma in på en gång och märkligt nog så mättes slemhinnan nu till 7 mm. Jag blev så paff att jag såklart glömde fråga läkaren hur det kunde komma sig. Vi hade redan innan önskat att embryona skulle tas från IVF 2 och inte IVF 1. Detta hade tydligen missats och man hade tinat det embryot som var kvar från IVF 1 och det hade inte överlevt. Inga av våra tidigare blastocyster har dött under upptining så det var lite snopet, men eftersom vi ändå inte ville använda just det embryot så spelade det ingen roll. Nästa två embryon som tinades klarade sig fint, den ena en fullpoängare och den andra nästan fullpoängare men med en liten avvikelse. Man hade även gjort assisted hatching på båda. Så två embryon har nu flyttat in i min livmoder. Efteråt fick jag även IL-dropp (IL = IntraLipid) som ska dämpa immunförsvaret så att embryot inte stöts bort av kroppen. Om vi testar positivt får vi ett till dropp efter det.

Det var himla fint att ha H med. Han är ju ett levande bevis på att det kan fungera trots att det inte blir perfekt som man gärna vill. Han är alltid glad när vi åker någonstans och charmar alla då han ler så fort någon bara tittar på honom. Idag var han väldigt pratglad också. Underbara unge. Man är stolt varje gång man har honom med sig.

Känner mig fortfarande upp i varv och fast jag skrivit ner allting så känns det inte som det hänt på riktigt. Vi var så säkra och inställda på att vi inte skulle till Falun och att vi aldrig mer skulle göra några FET så allt är bara overkligt nu.

H var helt lycklig att vara hemma igen men blev fort trött. Till och med övertrött. Dagen har nog varit jobbig för honom också. Men nu sover han gott i sin säng. Hans läkarbesök gick bra. Eftersom Movicol fungerar på hans mage så ska vi fortsätta med det så länge det behövs. Vi kan själva öka, minska eller fasa ut det. Vi pratade mest om hur det gått och lite hur vi skulle göra med Movicol samt introduktion av ägg och mjölk framöver. En väldigt lugn doktor som verkligen tar sig tid och lyssnar vad man säger. Och dessutom samma som vi hade sist när vi var där för att kolla om han var mjölkallergiker. H följer sin vikt- och längdkurva på pricken och han verkar må fint nu. Vi frågade om vi gått för fort fram med maten eftersom han nu i stort sett bara äter mat och knappt någon ersättning, men hon tyckte bara att han var duktig och eftersom han följer kurvan och verkar må fint och dessutom kräks mindre när han äter mat så är det bara positivt och det kändes skönt att höra tyckte vi/jag.

Ångest……

………. inför VUL:et imorgon bitti. Innanför mina ögonlock rullar en ultraljudsfilm där man direkt ser att slemhinnan minskat. Tyvärr har jag under denna resa blivit nästan lika bra som doktorn på att tyda ultraljudsbilder och tjockleken på slemhinnan innan man ens mätt. Usch, vill inte gå och lägga mig så att morgondagen kommer.

Och på tal om annat så kan man väl nästan säga att H har börjat krypa. Det är en blandning av att krypa och att dra sig framåt med hjälp av händerna. Han har också upptäckt att vi har något roligt i munnen, nämligen tänder. Imorse när pappa låg med öppen mun och snarkade i högan sky så kröp H upp och stoppade händerna i munnen på honom och började rycka i tänderna. Busungen.

Hormoner

Humöret börjar på allvar bli påverkat av alla hormoner nu. Har faktiskt tagit alla dessa hormoner i över en månad nu. Känner mig så nere. Mannen som är på jobbresa fick sig en skopa inatt när jag kände mig helt värdelös. H sov som en stock inatt (förutom mellan 03:30 och 04:00 när han verkade tro att det var morgon) men irriterande nog kunde jag inte somna utan låg bara och tänkte på hur eländig jag kände mig och att allt skulle gå åt skogen på måndag och att hela den här månadens kämpande hade varit helt i onödan. Ja, eländigt värre var det som sagt inatt.

Nu är det en ny dag och jag ska försöka rycka upp mig. Ikväll kommer mannen hem och då är det mycket lättare när han är här och kan muntra upp mig och ge mig en kram och massa kärlek som bara han kan.

H väckte mig klockan 07:30 idag genom att dra mig i luggen så hårt han någonsin kunde och skratta gott.

Chockade efter VUL

Ännu ett VUL. Har tappat räkningen på alla VUL jag gjort under den här sista behandlingen. Gick dit med inställningen att det skulle bli en avbruten behandling. Men man kan lugnt säga att vi blev extremt förvånade när slemhinnan hade ökat hela 2 mm sista veckan och mätte nu 7 mm. Det är kanske ingen toppenslemhinna, men tror det kan vara rekord för att vara jag under en FET-behandling. Så nu planeras det istället för återföring på måndag. Ska prata mer med Falun imorgon och även med distansläkaren. Men så är läget just nu i alla fall. Vi kan knappt tro det ännu.

Avbrutet försök

Imorse var vi på det tredje och sista ultraljudet för den här gången. Och precis som jag trodde blev det det ett avbrytande. Slemhinnan hade inte bara minskat (från 5 till 4 mm) utan jag hade dessutom en stor follikel på 20 mm vilket betyder ägglossning om några dagar. Östrogenet skulle ge mig en tjockare slemhinna, förhindra ägglossning och follikeltillväxt. Min idiotiska kropp gjorde precis tvärtemot. Snacka om misslyckat.

Både mannen och jag känner att vi är lite less på den här omgången och vill börja om med ett nytt och färskt försök. Tror egentligen inte att man får göra en ny IVF när man har embryon kvar i frysen. I alla fall inte enligt landstingets regelverk. Så jag vet inte hur det gick till, men för en liten stund sedan ringde barnmorskan och sa att Falun hade gått med på att vi skulle få göra en ny IVF nu på en gång. I och för sig måste jag säga att jag inte alls ser fram emot nässprayen, men men…. Imorgon under dagen ringer BM och ger detaljerna i planeringen. Jag satt på tåget nu när hon ringde och kunde inte fråga så mycket.

Och jag kan också berätta att vi har anmält oss till ett informationsmöte om surrogat den 11 maj i Stockholm. Det är en av de äldsta surrogatförmedlingarna i USA som kommer hit för att hålla ett informationsmöte. Vi vet inte alls om det kommer att vara något för oss i framtiden, men det känns ändå skönt att börja se sig om efter andra alternativ ifall att IVF inte fungerar för oss. När vi har gjort våra tre landstingsfinansierade försök, vilka kan bli ganska många återföringar om man räknar in alla FET, så kanske det inte känns värt att satsa pengar på ännu fler IVF:er. Vi har ju även funderingar kring att åka till Aten på immunutredning och behandling. Känns skönt att öppna flera dörrar så att man har något att falla tillbaka på. Annars blir pressen större ju fler IVF:er vi gör om det är enda möjligheten. För mig känns det fantastiskt skönt att även min man har börjat att tänka lite längre framåt och inte bara ser här och nu. Skulle önska att han även var öppen för adoption, men där är det tvärnej.

Varning för blödigt inlägg…….

Det småblöder inte längre utan det kommer mer och mer hela tiden. Mailat med barnmorskan och fått svaret att man helt enkelt inte vet om det är Fragminet och överdoseringen av östrogen som triggar slemhinnan att blöda eller om det tyvärr är som jag tror att slemhinnan håller på att blöda bort. Hoppas såklart att jag har fel, men det brukar jag inte ha när det gäller hur det känns i kroppen. Den satans kroppen som fanimej aldrig gör som den ska. Fy f*n va less jag blir. Ger upp hoppet om FET denna månad. Besvikelse igen. Men innerst inne trodde jag nog inte riktigt på att denna metod skulle funka för min kropp, har känts fel och konstigt redan från början.

Ska i alla fall trots allt fortsätta med medicinerna tills på måndag när det blir nytt VUL. Då får vi veta om det blir till att avbryta eller inte.