H – roligt och jobbigt

Lite tomt på inlägg nu. Har inte värst mycket att skriva om. Fullt upp på dagarna med jobb, förskola och allt. De dagar mannen är ute och reser och jag hämtar H på förskolan blir det långa dagar för honom. Det märks. Han verkar trivas och vara glad när han är där, men han är så trött när han kommer hem. Han gnällgråter och är förbannad hela tiden. Mycket jobbigt för oss båda. Och nätterna har sista veckorna också varit bedrövliga. Han är ofta vaken en-tre timmar på natten och bara skriker. Ibland helt hysteriskt. Inget vi gör hjälper. Han vill inte vara uppe, han vill inte sova i sin säng, inte sova i vår säng….. Han har sedan ett par månader några tänder på gång, men som aldrig verkar vilja bryta igenom. Kanske är det dessa som gör ont. Vet att det finns någon slags salva att smörja på tandköttet för att det ska kännas bättre. Har provat, men ungen vägrar att gapa och vi och möbler blir mer insmorda än hans tandkött. Idag har jag faktiskt provat att ge honom en Alvedon när han gick och la sig, får se om det hjälper.

Hans temperament – herre gud! När han inte får som han vill så kastar han allt som finns inom räckvidd, han slänger sig på golvet och gallskriker och ålar runt. Kommer man nära finns risk för en snyting. Men, han är också väldigt rolig just nu. Han har börjat intressera sig mer för böcker än förut. Kan faktiskt ligga stilla i några sekunder, i sällsynta fall minuter, och lyssna om man läser några rader. Han ”luras”. Häromdagen låtsades han somna vid matbordet. Sedan gapskrattar han åt oss när vi försöker väcka honom. Likaså häromdagen på soffan så låtsades han somna och tyckte att han var jätterolig. En riktig liten busunge är han. Han ÄLSKAR att vara ute. Varje gång vi ska in så är det som en stor sorg med mycket gråt och tårar. Han pussas och kramas mycket. Hela familjen pussas och kramas mycket.

Annonser

Operation bokad

Nu är tiden för operation/konisering bokad. 15 september är det dags. OM jag inte har mens då. Håll alla tummar ni kan att den inte blir försenad nu. Den bör dyka upp den 7-8 september så vi hoppas att den sköter sig denna gång. Kände i alla fall av en rejäl ÄL för några dagar sedan.

Idag ringde jag IVF-läkaren här i Stockholm och berättade vad som hänt. Kändes helt värdelöst. Det enda positiva var att svaren på mina hormonprover hade kommit och de såg bra ut. Jag är inte nära något klimakterium och jag har en bra äggreserv.
Nu har jag en massa tid jag inte ville ha som jag ska försöka ägna åt att få ordning i vårt hem. Det börjar äntligen ta form nu. Jag ska träna upp ryggen och jag ska få ordning på kosten. Imorgon ska jag ta nya järnprover för att se om jag behöver mer intravenöst järn, vilket jag inte tror. Är mycket piggare nu.

STORT bakslag

Det blir ingen rispning nästa vecka och kanske blir det ingen IVF alls i år. Läkaren från Kvinnokliniken ringde mig idag och berättade att biopsierna som togs förra veckan visade förändringar på livmoderhalsen som gått från grad 1 förra gången till grad 2 och 3 denna gång. Så nu var det inget att snacka om sa läkaren. IVF-behandlingarna får skjutas upp och konisering ska göras.

Känner mig besviken och bitter idag. Jag bad att få ta bort förändringarna redan för ett år sedan när de dök upp för att det inte skulle bli så här. Berättade för läkaren som då tog cellprovet/biopsin FEM gånger om att vi väntade på att få starta upp med nya IVF-behandlingar och att jag inte ville gå och ta massor av prover för att sedan ändå få göra en operation som skulle fördröja allt ännu mer. Men då träffade jag en läkare som var helt ointresserad av vad jag sa och brydde sig inte ett dugg. Jag bad om ett snabbt besked, men det tog tre månader för henne att orka skriva ett svar. Sedan tog det ytterligare tre månader för henne att skicka resultatet till mig (efter att jag ringt och efterfrågat det). I brevet som kom efter ett halvår så stod det att jag INTE behövde vänta med några IVF-behandlingar, det var fritt fram, och för att hålla extrakoll så kulle jag få göra en extrakoll i juni. Dagen innan det besöket ringde man från sjukhuset och avbokade på grund av personalbrist. Efter ett tag fick jag en ny tid bokad i mitten på augusti. Och nu träffade jag en doktor som LYSSNADE och brydde sig. Hon begärde akutsvar på provtagningen för att jag skulle få absolut klartecken att börja med IVF-behandlingarna igen.

Idag ringde läkaren upp personligen och berättade att vi var tvungna att avbryta behandlingarna och skjuta upp alltihop. Med gråten i halsen bad jag om en snar operationstid. Hon kunde inte säga något nu men skulle ringa senare i veckan. Efter operationen tar det minst två cykler innan det är läkt igen. Det ser alltså inte särskilt ljust ut att göra några behandlingar i år. Känner mig så ledsen och besviken och – FAAAN! – kunde ingen lyssnat på mig för ett år sedan. Jävla kärring som tog provet första gången.

Logiskt sett är jag självklart tacksam att detta har upptäckts och att det går att ta bort innan det blir cancer av det. Men tyvärr gör det ont i själen ändå. Vi som var så laddade och förväntansfulla. Och hade börjat längta. Skit också.

Och självklart är mannen på jobbresa idag när allt händer. Han är i ett annat land och jag kan inte ringa honom och gråta ut. Känner mig faktiskt, ensam, ynklig och bedrövlig just nu.

Ska ta en dusch, tröstäta glass och sedan gå och lägga mig. Hoppas jag lyckas somna någon gång inatt.

Första dagen på förskolan efter sommaren

Det gick bra. Han blev glad när vi kom dit, men när vi hängt av oss kläderna trodde han nog att jag skulle lämna kvar honom för då klättrade och klängde han på mig och vägrade släppa. Men när han förstod att jag skulle stanna kvar så slappnade han av och han har lekt som en galning hela dagen, knappt brytt sig om att jag var där. Lite svårt hade han att komma till ro vid vilan efter lunchen. Men det gick tillslut och han sov någon timme i alla fall. Imorgon ska pappa vara med och sedan är det allvar på måndag.

Nu på kvällen cyklade vi till en liten sjö och tog ett litet kvällsdopp. Bara 7 km bort, men jag kan konstatera och meddela att min kondition är obefintlig. Måste förbättras.

BVC och förskolestart

Idag var vi på BVC 1,5-årskontroll och vaccinering. Vi hade satt Emla så vaccineringen gick fint. Han reagerade lite men blev inte ledsen. Vad gäller kontrollerna blev han också godkänd trots att han inte var så samarbetsvillig. Klossarna som skulle staplas på varandra åkte i golvet fortare än kvickt med ett stort gapflabb från H som var jättenöjd med sin bedrift. Han var inte ett dugg intresserad av att bygga ett eget torn utan blev superglad när BVC-sköterskan visade hur han skulle göra och rev sedan ner allt på golvet igen och tyckte det var så roligt. Inte kan han heller säga åtta till tio ord ännu som man helst skulle kunna. Sju fick vi ihop när vi räknade efter; mamma, pappa, titta, tittut, Diddi, hem. Han har sagt andra ord också, men det har varit enstaka gånger och inte dagligen. Men han visade att han förstod när hon frågade honom saker och han pratade för fullt på sitt eget språk hela tiden vi var där, så det var väl godkänt där också.

Han hade växt drygt 7 cm sedan vi var där sist och hade gått upp över ett kilo. Han ligger som han brukar på -1 SD på längdkurvan och nu låg han nästan -2 SD på viktkurvan. Så han är perfekt kan man säga. Följer sin kurva precis som han ska. Vår älskade vilda unge.

På tal om annat så börjar förskolan imorgon för H. Vi ska göra en ominskolning eftersom han varit ledig så länge nu. Så imorgon ska jag vara med honom och på fredag är mannen med. På måndag börjar det på riktigt. Vi får se hur många dagar vi får gå innan första VAB:en kommer. Har ägnat kvällen åt att namnmärka hans kläder.

Sista dagen av H:s sommarlov spenderades på stranden. Han bryr sig inte ett dugg om att det är kallt i vattnet.

Jag har börjat komma in i ”längtansmood”. Vill att tiden ska gå snabbare så att vi får börja med behandlingarna. Samtidigt som det är bra att tiden går långsamt så jag hinner få ordning på min rygg, ryggskottet sitter i fortfarande. Dessutom har vi ju inte hela summan ännu så vi måste ju hinna spara ihop resten av pengarna som saknas.

En plan och kostnader

Nu är cellprovet/biopsin tagen. Mensen var inga problem. Det verkar hänga på vilken doktor man kommer till och kanske lite beroende på hur mycket man blöder. Läkaren var jättebra och förklarade allt noggrant, ställde frågor och visade på en tv-skärm vad hon såg och vad hon gjorde. Jag såg själv vart cellförändringarna satt. Med mikroskop och blotta ögat såg det fortfarande ut som lätta cellförändringar. Vi får se vad resultatet på biopsin visar. Enligt den här läkaren som verkade mer seriös och noggrann än den förra jag var hos, så vill man ofta konisera bort även lätta cellförändringar om man haft dem länge. Mest för att man ska slippa gå på kontroller. Men nu kör vi på med IVF:erna. Skulle provet visa något värre än grad 1-förändringar så får vi ta ställning då.

Efter det läkarbesöket åkte vi vidare till stan och IVF-läkaren. Där gjorde vi upp en plan för syskonförsöket/IVF 3. Tyvärr hade han som förväntat inte fått svar på blodproverna ännu. Men vi planerade för att göra som vi gjorde när Henning blev till. Då körde vi korta protokollet och stimulerade med Gonal-F och med tillägg av Progynon för att hjälpa slemhinnan. Efter införandet blir det även Prednisolon, Fragmin och Trombyl. Redan nu ska jag börja äta extra D-vitamin. Vet inte om det egentligen hade någon betydelse, men det ska kunna öka chansen och jag åt det när Henning kom till. Dessutom ska vi denna gång göra LEI (Local Endometrial Injury) på CD 21. Med andra ord går man in med en tunn kateter och rispar livmoderslemhinnan i cykeln före IVF/FET. Så när mensen sedan kommer någon dryg vecka senare så kör vi igång med behandlingen.

Det enda tråkiga när vi var där var att det blivit en liten missuppfattning om priset. Eller, jag hade nog inte tagit reda på tillräckligt. När vi gjorde syskonförsöken där sist så fick vi betala landstingsavgiften trots att vi egentligen var privatpatienter. Jag tog för givet att vi skulle få fortsätta göra så. Men nu får vi även betala privat avgift där och i Falun, så det kommer bli mellan 13 000 och 19 500 kr till som vi inte hade räknat med. Så kostnaden blir 45 000kr  (3-pack IVF-behandlingar) + 19 500 kr (besök distansläkaren) + 2200 kr (mediciner när frikortet går ut) + 1700 kr (LEI) = 68 400 kr. Sedan tillkommer även resekostnader samt inkomstbortfall när vi måste sjukanmäla oss (vid äggplock och insättning) och springa på läkarbesök. Vet inte riktigt hur vi ska lösa det, men men, på något vis får det gå. Förhoppningsvis bryter vi tidigare trend och blir gravida fort och då kan vi komma undan med lite mindre. Jag fick alla mediciner till första behandlingen utskrivna redan nu eftersom mitt frikort går ut snart och som tur var träffade jag en mycket hjälpsam person på Apoteket som lät mig ta ut alla uttag på en gång. Så snart är väl hela kylen fylld med sprutor och skåpen fyllda med diverse piller.

Jag ska prova ett nytt tankesätt denna gång. Jag ska tro och tänka positivt. Det låter ju bra, enkelt och självklart men efter alla tidigare besvikelser är det inte så lätt som det kan verka. Men oftast, förutom första gången vi gjorde IVF, så har jag sett misslyckandet framför mig redan från början. Inbillat mig att det inte kommer göra lika ont inombords då. Om jag är beredd på besvikelsen. Men nog fan gör det ont ändå. Tror varken det gör mer eller mindre ont om jag försöker vara lite positiv längs vägen. Det blir som det blir ändå. Så om ni hör mig snacka/skriva om att nu är det kört eller nu kommer det säkert gå åt skogen så skäll lite på mig. För nu ska det banne mig gå bra. Den här gången SKA vi inte behöva kämpa lika länge.

Biopsi imorgon

Imorgon ska jag till sjukhuset för att ta en biopsi från livmoderhalsen och kontrollera mina cellförändringar. Känner mig inte lika orolig denna gång då jag för bara en dryg månad sedan tog ett vanligt cellprov som visade endast lätta cellförändringar. Sist stod det uttryckligen på kallelsen att man inte fick ha mens/blödning när man tog provet, den här gången stod det ingenting om det. Eftersom jag har mens så misstänker jag att det kommer protesteras när jag kommer dit. Men så länge det inte står i kallelsen så kan ju inte jag veta. Cellprovet jag tog för en dryg månad sedan gick bra att ta trots blödning. Om jag ringer och berättar att jag har mens får jag troligtvis vänta i flera månader för en ny tid, så har det varit tidigare gånger. Och jag SKA göra provet imorgon, punkt slut. 90 minuter efter tiden på Kvinnokliniken ska vi vara hos IVF-läkaren inne i stan. Snacka om tight schema. Min mamma har i alla fall tagit ledigt från jobbet för att ha hand om Henning. Tur vi har nära och kära som ställer upp.

Ryggskottet jag fick igår sitter i och gör svinont. Var tvungen att ta en Citodon inatt för att kunna sova. Nu finns ingen återvändo, så fort det släppt är det bålträning som gäller. Mannen och jag ska köra ett styrkeprogram tillsammans och stötta varann.

Nu ska jag försöka ta mig till toaletten, det kan ta en stund i dagsläget…..

Härlig helg, mens, syskonförsök och ryggskott

I helgen har vi varit på ett fantastiskt bröllop. En i familjen som gifte sig och det var verkligen ett fint bröllop och en trevlig fest. Dessutom övernattade brudparet och många av bröllopsgästerna på hotellet som låg precis intill kyrkan och festlokalen. Jätteskönt var det att bara kunna gå några meter för att ”komma hem” efter festen och att dessutom få sova ostört och sedan vakna upp utsövd till en hotellfrukost/-brunch gjorde ju allting ännu bättre.

Det var första gången vi lämnade bort H över natten. Det var min syster som hade hand om honom. Det kändes lite jobbigt först, framför allt för att vi visste att de skulle åka och bada med honom. Min största skräck som jag drömt så många mardrömmar om är att han ska drunkna när han är med någon annan än mig, någon som inte har lika bra koll. Men syrran har tre barn själv som är ganska stora nu och som kan hjälpa till att ha koll och dessutom jobbar hon som förskolelärare och är van att ha koll på många barn, så vem skulle jag kunna lita bättre på? Men det är svårt. Jag får massor av katastroftankar och mycket ångest. Tänk om?! Det gick i alla fall bra och vi fick många lugnande MMS under dagen.

Och som ett brev på posten så kom mensen igår på bröllopsdagens morgon. När jag räknar efter så stämmer det ganska bra med när den borde komma och jag tyckte jag kände av en ägglossning för ett par veckor sedan. Så jag kände mig ganska glad om jag ska vara ärlig. Trots att den senare på kvällen ledde till en stunds migrän och att den förstörde vårt hotellrumsmys vi skulle ha när vi var helt själva. Den betyder ju också startskottet får vår planering inför syskonförsök. På tisdag ska vi träffa IVF-läkaren. Imorgon ska jag ta de där blodproverna jag skulle tagit för länge sedan, men inte kunde då jag blödde bort hela sommaren. Håll tummarna för att proverna ser bra ut.

Nu ska vi glutta på sista avsnittet av Our girl som gick på SVT för att tag sedan. Jag avslutade helgen med ett ryggskott idag, så nu blir det soffläge resten av kvällen.

Hemma igen

Nu är vi hemma igen efter vår vistelse i norr. Vi har haft en intensiv och mysig vecka. Min vän är den finaste man kan tänka sig och det är så enkelt att umgås och vara med henne. Kommer sakna henne otroligt mycket och kanske dröjer det ändå till i oktober innan vi ses nästa gång. Piteå är så fasligt långt härifrån :-(.

Veckan som varit har vi träffat stora delar av kompisens familj. Vi har varit på en jättefin bondgård med massor av djur och vi har varit på Pite Havsbad där de hade allt man kan tänka sig, t ex lekland, restauranger, tivoli, bio, vattenrutschkanor, gigantiska lekparker och vacker sandstrand. Ett besök på Rödbergsfortet som är en del av Bodens fästning har vi hunnit med också vilket var riktigt intressant. Min kompis bor i en liten stuga hon hyr av vänner som har ett större hus på samma gård. De har också traktorer, lastbilar o s v i fordonsväg och H blev helt förälskad och fascinerad. Han fick åka både lastbil och traktor ett flertal gånger och det var verkligen häftigt se hur lycklig han blev. Så fort han såg E som ägde och körde fordonen genom fönstret blev han helt till sig och bara stod och skrek, vinkade och hoppade av lycka. Sällan sett honom bli så glad av något förut som av dessa traktorer. Vi har också ätit pitepalt. 2007 när kompisen och jag gjorde lumpen sa vi att jag skulle komma hem till henne och äta pitepalt. Åtta år senare blev det av. 30-årsfest har vi hunnit med också, kompisen som fyller snart och hade festen när vi var där. Men det blev tidig hemgång för oss, H var inte på sitt bästa humör.

Nu är vi som sagt hemma hos oss igen. Hemresan gick aningen bättre än ditresan, men bara lite. Vi hade filmat när vi åkte traktor tidigare i veckan och det höll honom stilla i några minuter i alla fall. Idag har vi haft en trevlig spontandag då H:s två kusiner kom över lite oplanerat och de har lekt med honom hela dagen. På morgonen var de med oss till ICA MAXI och veckohandlade vilket underlättade jättemycket då de kunde springa runt och passa på H medan mannen och jag fick handla i lugn och ro. På eftermiddagen åkte vi till ett köpcentrum för jag var tvungen att köpa ny bh. Den jag har trycker undertill mot revbenen och det gör fruktansvärt ont. Hittade två stycken i en butik där biträdet var mycket hjälpsamt så nu hoppas vi att det blir bra. På kvällen åkte vi hem till kusinerna och blev bjudna på middag och tog ett kvällsdopp i poolen. H är så lycklig när han badar. Han hade sina simpuffringar (eller vad det heter) på sig och simmade runt som en galning och skrattade hysteriskt.

Nu ska vi sova snart. Är jättetrött. Imorgon är det dags för min andra järnspruta. Förutom det tar vi dagen som den kommer. Sov gott!

Kompisen, H och jag.