Besök på gynakuten

I fredagskväll började jag blöda. Inte jättemycket, men tillräckligt för oro. Hoppades att det skulle sluta snabbt som sist, men det fortsatte. På lördag eftermiddag kunde jag inte tänka på något annat så vi bestämde oss för att åka in till gynakuten. De var mycket förstående och ifrågasatte inte alls min oro. Vi fick visserligen vänta i fyra timmar då det kom in mer akuta patienter, men det var så värt det ändå. Först fick vi göra en ultraljudsundersökning och man såg direkt hjärtat picka (mannen har blivit riktigt duktig på att tolka ultraljud så han såg det på en gång och såg glad ut). Mini hade växt 3,4 mm på bara två dagar och allt i livmodern såg normalt ut. Även livmodertappen var stängd och det fanns inga tecken på att ett missfall var på gång. Förmodligen är det bara några blodkärl i livmodern som brustit då den växer så snabbt nu. I efterhand känns det som sagt väldigt skönt att vi åkte dit och jag är tacksam över att all personal var förstående och inte ifrågasatte vår oro.

Igår förmiddags var vi och provkörde ny bil som vi suktat efter i säkert ett par år nu. Den kändes grymt bra så förmodligen blir det en sådan, men först måste vi lämna in vår Saab på lagning och försöka sälja den. Önska oss lycka till tack!

Annonser

Ödestimmen närmar sig….

Om fem timmar ska vi på VUL. Kommer hjärtat att slå eller inte? Svårt att tro att vi ska ha sådan tur att det faktiskt ser bra ut. Men jag önskar det verkligen av hela mitt hjärta.

Igår mådde jag illa. Hela förmiddagen. Hur kunde jag önska mig det symtomet? Det är ju så himla vidrigt. Usch. Hoppas det inte blir så ofta.

Uppdatering:

Ultraljudet gick BRA!

Hjärtat pickade och Mini var helt perfekt storlek. Precis som det skulle vara. Kunde inte låta bli att fälla några glädjetårar både hos läkaren och hos barnmorskan efteråt. Barnmorskan började också gråta och kramades. Vi har ju varit flitiga besökare där sista året. Gud så häftigt det känns. Tänk att det finns en liten varelse där inne. Helt otroligt.