Besök på förlossningen

Skrev ju sist att tjejen börjat sparka ordentligt där inne. Det gjorde hon inte igår. Kände nästan inget på hela dagen. Mannen tyckte vi skulle åka in och kolla så jag ringde förlossningen och frågade. De sa att jag självklart skulle komma. Så skönt att bli tagen på allvar på en gång. Så var det inte när jag väntade H. Så vi ringde min mamma som fick komma och passa H en stund och så åkte vi. Vi fick hjälp på en gång. Blodtryck, urinprov, CTG och UL gjordes. Allt såg normalt ut. Hon har snurrat runt lite där inne och ligger nu med rumpan neråt och sparkar inåt mot min rygg och mot moderkakan. Förmodligen därför jag inte känt henne. Vi var därifrån på mindre än en timme. En sådan otrolig lättnad att få se att allt var bra OCH att bli tagen på allvar och dessutom få bekräftat att det var bra att åka in, trots att det inte var någon fara. Ger en bra känsla inför förlossningen.

Idag är det ny vecka, vecka 29.

Lurade på kosläppet

Igår åkte vi till Bögs Gård för att titta på kosläpp som har blivit väldigt populärt sista åren. Tyvärr stämde inte tidsangivelserna på deras Facebook-sida med verkligheten. Klockan 14 skulle kossorna komma springande, men när vi efter att ha gått en bra bit och klättrat upp på en kulle med vagn och allt för att se något och fick höra att de ropade i högtalarna att själva kosläppet var klockan 15 och att att det först skulle vara ridshow etc, så blev vi och många andra ganska less. Att roa och hålla koll på en vild tvååring en hel timme bland tusentals människor gick bara inte. Så vi fick gå därifrån och åka hem igen. Så dåligt. Som tur var fanns där andra djur att titta på så H var ganska nöjd ändå. Efter att ha gått flera kilometer den dagen så kunde jag knappt röra mig på kvällen, fogarna gjorde så ont.

Idag har det varit mulet, stormigt och regnigt ute. Då passar ju en inomhusaktivitet bättre så vi packade oss iväg till simhallen. Det var verkligen succé. Vi borde åka dit oftare. H fullkomligt älskar det. Han tjuter av lycka och skratt från vi kommer dit tills vi berättar att vi ska åka hem. Då byts lyckan mot olycka. Han har provat alla bassänger och han har åkt stora vattenrutschkanan om och om igen. Han är inte ett dugg rädd för något och skrattar bara om någon stänker på honom eller om han hamnar under vattnet.

Vår lilla tjej i magen har äntligen börjat sparka ordentligt och ibland kan jag känna en fot eller något annat hårt som sticker ut och som glider undan när jag trycker på det. Så skönt att känna ordentligt. Det gör mig lite mer avslappnad.

Vart tog min lilla vilde vägen?

Nu har Mini varit superlugn i snart tre dagar. Enligt mannen höll han låda så hela magen rörde sig natten mellan fredag och lördag. Men efter det har han knappt rört sig alls. Jag har känt någon/några enstaka sparkar några få gånger om dagen, inte alls som vanligt. Vi lyssnade med doppler igårkväll och hörde hans hjärta så jag vet att han lever men håller ändå på att bli smått hysterisk över att han kanske inte mår bra. Kanske är något fel därinne. Eller så kanske han bara vänt på sig och sparkar så att jag inte känner det på samma sätt längre. Om han inte kommit igång till ikväll måste jag nog kolla upp det på något vis så jag kan känna mig lugn. Svårt att tänka på något annat just nu.

Vecka 28 (27+4), BM-besök och helg igen

Nu när jag jobbar halvtid måste jag säga att tiden går ganska fort. Och det är jätteskönt att inte vara helt medvetslös av trötthet när arbetsdagen är slut. Dessutom har jag inte haft någon migrän/huvudvärk alls den här veckan.

Igår var jag hos barnmorskan igen. Mannan låg tyvärr sjuk i höger feber och halsont och kunde inte följa med. Från och med nu blir det besök varannan vecka vilket är normalt från vecka 30 som jag är i om två veckor. Nästa gång kommer vi ha en annan barnmorska då vår ordinarie är ledig. Det är skönt och gå dit och få höra att allt är bra. Känns bara lite lustigt att vad man än berättar eller frågar om för krämpa så vet man redan innan vad man får för svar – ”Jo men det är helt normalt, det har med graviditeten att göra.”.  Fick tips om att från och med nu börja med bäckenbottenträning då det tydligen minskar risken för bristningar vid förlossningen. Mina värden hos BM:

Bltr 110/70
Socker 6,5
SF 26 cm
Hb 112
Minis hjärtslag runt 152 slag/min

Skönt att järnvärdet har gått uppåt (från 108 till 112). SF-måttet hade bara ökat med 1 cm, men BM var ganska säker på att hon hade mätt fel föregående gång då det egentligen var ganska tidigt att mäta då. Nu ligger jag exakt mitt på kurvan precis som det ska vara. En jättebebis vill vi ju inte ha, eller i alla fall vill inte jag klämma ut en jättebebis. Hjärtslagen gick uppåt när Mini sparkade och lugnade sig när han var still emellan alla sparkar vilket tydde på en vaken och kry bebis. Också skönt att höra.

Gnäll!

Måste få beklaga mig. Vilken skitnatt jag haft, knappt sovit en blund. Det började egentligen igår. Jättedålig i magen. Det rann ur mig hela dagen. Näsblod också, vilket jag har ganska ofta nu för tiden. Har också märkt att jag känner mig tungandad på kvällarna. Kanske livmodern som börjar trycka på uppåt mot lungorna.

Inatt vaknade jag när mannen kom hem från hockeyträningen och kunde inte somna om. Jag hann väl sova kanske en-två timmar innan. Låg och vred mig i sängen. Fogarna började göra ont. Massa funderingar började snurra i huvudet. Mini sparkade för fullt, skönt med sällskap i alla fall. Vid halvtretiden började magen bråka igen och från dess har jag sprungit på toa med 30 till 60 minuters mellanrum och (ursäkta detaljerna) skitit ”vatten”.

Nu känner jag mig helt bakis och vågar inte äta något. Tänkte dricka blåbärssoppa hela dagen istället. Magsjuka eller järntabletterna? Funderar på att sjuka mig.

Usch, jävla skitnatt.