Lösenordsskyddad: TUL och nytt namn?

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Välkomna hit till nya bloggportalen!

Jag hoppas att de flesta av mina gamla läsare hittar hit.

Det är egentligen samma blogg som förut, de flesta gamla inlägg är överflyttade och jag kommer i stort sett fortsätta som förut. Skillnaden är att jag nu har en bloggportal där jag kan lösenordsskydda de inlägg jag vill.

Och anledningen till att jag vill kunna lösenordsskydda är för att inte eventuella släktingar eller bekanta ska kunna ha åsikter om det jag skriver när jag skriver vad jag känner. I förra bloggen skrev jag ett inlägg om frågor och kommentarer man får från folk när man håller på med IVF, frågor som kan vara jobbiga att svara på och som hela tiden påminner en om sådant som man kanske inte vill tänka på hela tiden. Jag drog några exempel och någon kände igen vem som sagt kommentaren och började dela min bloggadress vidare för att hon tyckte jag snackade skit om folk.

Så om ni vill kunna läsa även de lösenordsskyddade inläggen kan ni skicka mig ett mail och presentera er och varför ni följer bloggen så kommer ni förmodligen få lösenordet. Mailadressen är: ivfmamman@hotmail.com .

 

 

När H kom till världen – vår förlossningsberättelse

Allt startade som jag redan skrivit i ett tidigare inlägg på söndag 2014-01-26, dagen före BF. Klockan 19:30 när jag gick på toaletten fick jag en liten blödning, rött blod några gånger på pappret. Samtidigt som jag satt där fick jag en jättelång värk på säkert fem minuter som gjorde ganska ont. Därefter hade jag värkar som i början kom med mellan 8 och 16 minuters mellanrum, ganska oregelbundna. Ringde till Förlossningen och rådfrågade då man alltid ska ringa om man får en blödning. BM där trodde att det nog kunde vara på gång men att det skulle vara regelbundet och minst tre värkar på tio minuter, så Alvedon och värme var det hon kunde rekommendera så länge.

Under natten var värkarna glesare, ibland uppemot en timme mellan varje. Trodde det skulle avstanna, men när jag gick upp på morgonen så kom det igång tätare igen. Jag sov kanske en timme sammanlagt på hela natten. På morgonen kom även den satans huvudvärken och jag tänkte att nu skulle jag stoppa det i tid så att det inte blir migrän, så jag tog Imigran som jag fått utskrivet och det fick jag ångra. Jag fick ruskigt ont i kroppens slemhinnor, bl a i näsan och även i ändtarmen. Blev också illamående.

Värkarna var fortfarande under dagen på måndagen ganska glesa och oregelbundna, i snitt ungefär en var elfte minut med ganska stora variationer däremellan. Minns att jag tänkte att jag tyckte att det borde göra ondare. Alla hade ju sagt att ”du vet helt säkert när det är på riktigt, du känner stor skillnad”. Jag tyckte nog att det var som lite kraftigare förvärkar bara. Använde under hela dagen TENS-apparaten. Den gjorde egentligen inget mot smärtan, men det var skönt att vrida upp den på jättehög effekt så att det nästan gjorde ont där elektroderna satt. Då blev man lite distraherad i alla fall.

Vid 17-tiden på eftermiddagen gick slemproppen. Massvis av slem och en del brunt blod kom ut. Efter det blev värkarna ganska så mycket ondare och även lite tätare, men fortfarande oregelbundna. Det var sällan jag lyckades få in tre värkar på tio minuter. När klockan var kring 18:00 tyckte mannen att vi skulle ringa in till Förlossningen igen. BM som svarade sa att eftersom det inte var regelbundna värkar ännu och inte tre på tio minuter så skulle vi troligen få åka hem igen om vi kom in, men vi fick gärna komma på en kontroll om vi ville. Mannen ville och jag ville väl också, mest för hans skull. Men det hade även börjat trycka bakåt mot ändtarmen, så kanske hade jag någonstans i bakhuvudet att vi nog borde kolla i alla fall. På väg in var vi inställda på att åka hem och värkarna kom även mer sällan när jag satt där.

När vi kom in till Förlossningen sattes en CTG-kurva i några minuter och klockan 19:45 gynundersöktes jag. BM såg lite förvånad ut och sa att hon hade en glad överraskning; jag var öppen hela 8 cm! Wow, lite lätt chockade fick vi förflytta oss direkt till en förlossningssal. Jag fick lustgas och glömde helt bort TENS-apparaten. Kände mig hög vilket var skönt även om det inte hjälpte ett dugg mot smärtan och trycket som nu var ganska rejält. Vi kom såklart mitt i personalbytet. Den första BM vi hade skulle sätta en nål då jag skulle få antibiotika förebyggande då jag haft några UVI:er under graviditeten. Hon höll på ett bra tag men misslyckades så hälften av antibiotikan hamnade subkutant (under huden) istället för intravenöst. Sedan fick vi ny BM som lyckades bättre.

Klockan 21:05 undersöktes jag igen och var fortfarande öppen 8 cm. Klockan 21:40 gick fostervattnet. Det lät som ett ”poff” och jag kände hur något varmt sprutade ur mig och jag trodde först att jag sket ner både mig och alla andra. Undersöktes igen klockan 21:45 och då var jag öppen 10 cm. En skalpelektrod sattes. Hade hitintills stått lutad över en saccosäck i sängen. Nu fick jag lägga mig i sidoläge med benet i benstöd (mycket obekvämt). Fick sedan växla till andra sidan och tillslut fick jag förflytta mig ner till förlossningspallen.

Klockan 22:20 startade krystvärkarna. De kom inte så tätt men var otroligt kraftiga. Efter tre krystvärkar, klockan 22:36, säger det ”floff” och lilla Henning kom ut som ett skott hela han på en och samma värk. Han föddes 2014-01-27, på sin BF-dag.

Både mannen och jag var nog fortfarande lite chockade och förvånade att det gått så fort och att han redan var här. Kändes som att det helt plötsligt låg en arg, röd och nerbajsad (ja, för han bajsade precis innan han kom ut så både han och jag blev fulla med bajs) liten människa på min mage och det var väldigt svårt att ta in. Och jag minns också att jag var förvånad över att han var så liten. Jag hade ju legat i överkant med SF-måttet hela tiden och hade förväntat mig en medelstor bebis i alla fall. Lilla H var 47 cm lång och vägde 2875 gram. Så himla liten.

Min man var bättre än bäst under hela förlossningen. Han var nära mig hela tiden och gjorde allt för att underlätta och han förde min talan på ett bra sätt. Det var som om han visste vad jag tänkte. Vi kände oss verkligen sammansvetsade och hade ett jättebra teamwork vilket vi också fick beröm för av BM. Mannen var suverän helt enkelt. Det är så häftigt att vi fått vara med om detta tillsammans.

Vi känner oss båda nöjda både med förlossningen och med eftervården. Vi stannade på BB ända fram till torsdag förmiddag. Jag ville inte åka hem förrän jag kände att jag behärskade amningen och det fick jag mycket hjälp med. Tycker vi fick mycket bra vård och kommer troligen välja BB Stockholm igen om vi skulle få uppleva lyckan med ett syskon till H i framtiden.

Jag kommer berätta mer snart om hur vi har det nu efteråt. Men nu vaknar H som ligger bredvid mig i babynestet. Hungrig som alltid 🙂