Ger upp Premalex

Nu orkar jag inte med biverkningarna längre. Det är så jobbigt att vara trött hela tiden och det är ännu värre att ha migrän i nästan en vecka före mens. Tröttheten den här cykeln har lättat aningen men migrän är bara för vidrigt. Jag pallar helt enkelt inte att vänta några fler cykler för att se om det kanske går över. Två dagar med migrän nu och har fortfarande några dagar kvar innan mensen är här och jag orkar inte att ha migrän alla de dagarna. Dessutom är mannen bortrest från idag till på söndag och att ta hand om H själv med ett huvud som gör sjukt ont går inte. Ska vid tillfälle ringa min gynekolog och berätta och höra efter om det finns några alternativ. Himla synd att inte de här pillerna funkade hela vägen för det har verkligen tagit bort mina humördippar. Har mått himla bra psykiskt.

Annonser

Premalex

Sist jag var hos gynekologen berättade jag att jag tyckte mina PMS-besvär var så pass påtagliga att det påverkade min familj. Jag blir deppig och tycker inte om mig själv dessa dagar. Dessutom tycker jag just då att mannen gör det mesta fel, eller att han beter sig på fel sätt och är allmänt jobbig hela han. När jag inte har PMS så fattar jag ju att det är jag som får för mig allt, men just när man är uppe i alla jobbiga känslor kan det ställa till med en del tjafs och onödigt skällande här hemma på den stackars maken som troligen är precis som vanligt, bara att jag uppfattar omgivningen annorlunda.

Jag fick tabletter som hette Premalex utskrivna. Hon sa att det fungerar för vissa och för andra inte. Man ska börja äta tabletterna tio dagar innan mens (eller vid ägglossning om man känner av denna) och sedan fram till att mensens första dag. För mig fungerade det väldigt bra på de psykiska besvären, precis som det skulle. Jag har inte varit deppig och vi har inte haft några bråk här hemma på grund av humörsvängningar. Sedan försvinner inte det fysiska besvären såsom att jag samlar på mig vätska till exempel. Däremot har jag dessa två veckor när jag tagit tabletterna varit helt sjukt trött. Jag har somnat på tåget på hemvägen. Med svårigheter hållit mig vaken tills middagen varit klar, mannen har fått laga all mat och sedan när det varit dags för Henning att sova har jag somnat före honom och inte tagit mig upp igen trots att jag blivit väckt av mannen som försökt få upp mig för lite sällskap framför tv:n i alla fall någon kväll. Jag har inte ens något minne av att ha blivit väckt. Dagarna innan mensen kom hade jag huvudvärk och migrän om vartannat, i fyra dagar höll det på.

Har nu i efterhand läst på om biverkningarna och sömnighet, trötthet och huvudvärk är tydligen vanligt. Biverkningarna avtar vanligen efter några cykler så kanske är det värt att fortsätta. Jag tror faktiskt det, för jag har mått så himla mycket bättre psykiskt denna cykel. Men det kommer bli tufft ett tag. Inte minst för mannen. Vet inte hur det ska gå om han är på jobbresa när jag har en sådan period. Hemmet kommer förfalla och Henning kommer väl få äta burkmat. Hoppas det rättar till sig snart.

Ruvande, döden, utvecklingsfaser, tandsprickning

Har inte velat skriva så mycket helt enkelt för att jag inte vill känna efter mer än oundvikligt, som vanligt. Det går ju aldrig att tänka bort helt, men man blir så mycket mer fokuserad och påmind om det ifall man ska leta symtom att skriva ner. Det har i alla fall inte känts något speciellt alls. Har haft lite molvärk/mensvärk som jag haft alla gånger jag ruvat, alltså kan man inte tolka något ur det. Inom mig, i själen, har jag en tomhetskänsla. Är så himla less på alla dessa hormoner jag proppar i mig både här och där. Och på Fragmin-sprutorna som verkligen börjar göra mig lättblödande nu. Vissa stickhål börjar blöda efter ett tag och kan hålla på så i många timmar. Imorse vaknade jag i en blodpöl som gått igenom ända ner till madrassen.

I söndags dog svärmors man/särbo så lite annat än ruvandet har tagit upp våra tankar också. Han var 80 år och hade en sliten kropp, men dödsfallet var helt oväntat och plötsligt. Man kan inte låta bli att få sig en tankeställare, att det kan gå så fort. På ett ögonblick kan den man älskar vara borta för alltid. Man känner sig extra tacksam och lycklig över det man har här och nu.

H verkar vara inne i en jobbig fas just nu. Dels är det en utvecklingsfas och så tror jag att en tand som inte vill bryta igenom besvärar honom mycket. Han har börjat tjorva lite med maten, vilket han sällan gör i vanliga fall. Att sova är hemskt och han gör allt som står i hans makt för att inte somna. Vissa kvällar snurrar och skriker han i ett par timmar innan han till sist däckar av ren utmattning och han kan även vakna och skrika och vägra att somna om under natten. Precis som att han är rädd för att somna. Sista kvällarna har gråten varit hjärtskärande och kanske är det tanden som gör ont då. Så himla svårt att veta. Irriterande att inte tanden kan komma fram när det är så nära. Man se hur den lyser vit genom tandköttet.

Idag har vi trots allt haft en himla trevlig dag. Förmiddagen spenderades på Öppna Förskolan med sångstund och lek. H var verkligen på gång och kröp runt som en galning under sångstunden. Satte sig i knäet på förskolepersonalen vilket han inte gör hur som helst nu för tiden. Han tycker fortfarande det är himla kul med massa folk, men lämnar inte gärna mamma och pappa och går till vem som helst. På eftermiddagen kom farmor/svärmor hem hit och lekte med H vilket också höll honom glad. Och nu på kvällen kom mamma och syster förbi. Min mamma hade köpt ny bil och ville visa upp den.

Så dagen har varit upptagen och jag ska nog gå och lägga mig nu. Är helt slut. Man vet aldrig hur natten blir med den här lilla herrn i huset och mannen är på jobbresa så det är lika bra att gå och lägga sig tidigt ifall att det blir en vakennatt.

Hormoner

Humöret börjar på allvar bli påverkat av alla hormoner nu. Har faktiskt tagit alla dessa hormoner i över en månad nu. Känner mig så nere. Mannen som är på jobbresa fick sig en skopa inatt när jag kände mig helt värdelös. H sov som en stock inatt (förutom mellan 03:30 och 04:00 när han verkade tro att det var morgon) men irriterande nog kunde jag inte somna utan låg bara och tänkte på hur eländig jag kände mig och att allt skulle gå åt skogen på måndag och att hela den här månadens kämpande hade varit helt i onödan. Ja, eländigt värre var det som sagt inatt.

Nu är det en ny dag och jag ska försöka rycka upp mig. Ikväll kommer mannen hem och då är det mycket lättare när han är här och kan muntra upp mig och ge mig en kram och massa kärlek som bara han kan.

H väckte mig klockan 07:30 idag genom att dra mig i luggen så hårt han någonsin kunde och skratta gott.

Hormoner och biverkningar

Har inte skrivit så mycket om biverkningar den här omgången då jag tycker att jag varit relativt förskonad från dessa jämfört med tidigare. Första behandlingsdagen, eller om det var andra, hade jag fruktansvärd huvudvärk en stund. Sedan försvann den och har endast anats vid ett fåtal tillfällen men har snabbt försvunnit igen. Inte särskilt störande. Har däremot märkt att jag fått en del finnar i ansiktet. Inte jättemycket, men lite. Brösten har börjat ömma nu sista dagarna och idag gör de riktigt ont. Detta har jag inte känt vad jag kan minnas vid tidigare behandlingar. Av ägglossningssprutan har jag fått bröstont, men inte av förbehandlingen. Magen har även varit svullen idag och det hugger och ilar mest hela tiden. Känns som det är fullt/trångt där inne nu. Gör nästan ont att bli kissnödig.

Idag, och kanske sista dagarna också, men mest påtagligt idag, har humöret varit varierande om man säger så. Strålande glad och pigg imorse. Sur som ättika på eftermiddagen. Jag hör hur allt jag säger låter som ett ilsket fräsande utan att jag kan förhindra det. Känns som allt jag gör blir fel och misslyckat och mannen förstår direkt (nästan) att det är hormonerna och vill kramas och peppa vilket såklart leder till storgråt med sprutande krokodiltårar. Förstår ju att detta egentligen inte är mitt vanliga jag, men kan ändå inte förhindra det utan bara skratta åt eländet samtidigt som jag hulkar av gråt. Haha, skönt att det snart är över. Imorgon är det bara Orgalutran och sedan Ovitrelle för ägglossningen på kvällen och på måndag är det medicinfri dag. Skönt. Och konstigt. Man har alltid känslan av att man glömt något då och kollar i kalendern säkert hundra gånger för att se att det verkligen stämmer.

Imorgon blir det fika med ett nytt gäng tjejer från en fin grupp vi har på Familjeliv. Är inte sugen alls på att vara social just nu, men det blir säkert trevligt när jag väl är där. Man brukar gå glad och stärkt från dessa träffar.

Varning för blödigt inlägg…….

Det småblöder inte längre utan det kommer mer och mer hela tiden. Mailat med barnmorskan och fått svaret att man helt enkelt inte vet om det är Fragminet och överdoseringen av östrogen som triggar slemhinnan att blöda eller om det tyvärr är som jag tror att slemhinnan håller på att blöda bort. Hoppas såklart att jag har fel, men det brukar jag inte ha när det gäller hur det känns i kroppen. Den satans kroppen som fanimej aldrig gör som den ska. Fy f*n va less jag blir. Ger upp hoppet om FET denna månad. Besvikelse igen. Men innerst inne trodde jag nog inte riktigt på att denna metod skulle funka för min kropp, har känts fel och konstigt redan från början.

Ska i alla fall trots allt fortsätta med medicinerna tills på måndag när det blir nytt VUL. Då får vi veta om det blir till att avbryta eller inte.

VUL igen

Idag var vi iväg på andra ultraljudet den här perioden och det gick ju inte alls bra. Hur han än mätte så hade det inte hänt någonting. Fortfarande endast 5 mm:s slemhinna. All denna huvudvärk och så har inget hänt. Blir så less. Dessutom har jag småblödigt lite idag vilket ju inte alls känns positivt om slemhinnan ska växa. Vi får se om det fortsätter. Då får jag väl ringa barnmorskan imorgon igen.

Fick ny ordination nu på eftermiddagen och jag ska förutom mina 6 mg Progynon per dag nu även ha två östrogenplåster på mig som ska bytas två gånger per vecka och dessutom ska jag ta Fragmin-injektioner varje kväll. Jag som skulle slippa sprutor den här gången 😦 Äh, det blir aldrig som man tänkt sig.

I’m back!

Vi har haft en helt underbar semester. Det enda negativa ska väl vara att den var för kort, men det hade ju sina anledningar. Från dag ett har vi haft klarblå himmel och den här gången har vi varit på för oss nya platser i Thailand och vi har bland annat hittat ett smultronställe dit det är mycket möjligt att det blir fler besök. Dessutom träffade vi några i familjen som varit på resande fot länge och vi hade det supermysigt ihop. Vi har helt enkelt haft det underbart och ville inte alls åka hem.

Vi har faktiskt lyckats ganska bra med att koppla bort allt som varit och allt som ska komma och vi har verkligen njutit av varandra och samlat krafter. Jag känner mig starkare nu och har mer energi att gå vidare.

Jag inte varit inne på den här bloggen något alls under semestern. Vi, mannen och jag, har nämligen en gemensam blogg när vi är ute och reser där vi bloggar och lägger upp bilder.

För övrigt så har vi nu påbörjat behandligen inför vårt fjärde FET, vilket är det sista i den här IVF-omgången. Om inte detta lyckas blir det till att börja om med spray, sprutor, äggplock och allt. Den här gången har jag på CD 3 börjat med Progynon x 3 (östrogen) för att denna gång få upp livmoderslemhinnan lite mer än tidigare. Ska göra VUL för att kolla läget. På grund av påsken blir det två VUL, ett på CD 8 och ett på CD 14.

Jag började med Progynon samma dag vi kom hem och ärligt talat har jag mått skit sedan dess. Än så länge är det lite svårt att veta vad som är jetlag och vad som beror på hormonerna, men eftersom det inte direkt går åt rätt håll så lutar det åt att det är hormonerna som ställer till det. Jag har kraftig huvudvärk/migrän hela tiden och har ett illamående som sköljer över mig i omgångar. Har även sömnrubbningar, men det är garanterat jetlag. Ska maila BM imorgon och höra om det är några värktabletter förutom paracetamol som jag får ta, för ärligt talat är det helt vidrigt att ha migrän hela tiden. Annars blir det nog sjukskrivning, för pallar inte att sitta på jobbet med detta sprängande huvud.

Nytt hormonpreparat – nya biverkningar

Igår morse började jag med en ny medicin som man ska ta ända fram till den stora testdagen. Den heter Crinone och innehåller progesteron. Ska göra så att slemhinnan håller sig tjock i livmodern så att embryot kan bädda in sig ordentligt. Biverkningar man kan få är bland annat sjuklig trötthet och spottings. Självklart får jag detta. Satt på jobbet idag och somnade i sittande ställning mitt i arbetet. Inte bra. Men vad gör man inte. Bättre än vallningar 🙂

Det magonda börjar ge med sig. Idag har jag pratat både med IVF-kliniken i Falun och min läkare här i Stockholm och det ska tydligen vara normalt att det blir så här. Så länge man inte får andningsbesvär, hög feber och att det förvärras så ska det vara lugnt. Hade önskat en liten förvarning bara från kliniken i Falun. Så hade man sluppit vara så orolig hela helgen. Nu känns det i alla fall mycket bättre.

Ingen har ringt än så länge, och sagt att våra embryon inte klarat sig. Man är ju rent ut sagt livrädd att telefonen ska ringa. Vet inte hur jag skulle reagera. Förmodligen bryta ihop totalt. Och det värsta är att jag är ensam hemma denna vecka. Mannen är bortrest. Det får inte hända helt enkelt. Nu har i alla fall en dag till passerat.

Ont i magen :-(

Fortfarande magont. Ungefär som kraftig magknip och magen är som en ballong. Dessutom är det svårt att gå upprätt. Ingen aning om ifall det är normalt. Får väl ringa och fråga imorgon om det inte försvinner till dess. Överstimulering?

Svårt att få tiden att gå när man bara orkar röra sig mellan soffan, toaletten och sängen. Svårt att inte tänka för mycket. Livrädd att de ska ringa innan onsdag och säga att äggen inte klarat sig. Hoppas att jag har mindre ont i magen imorgon så att jag kan jobba för då går tiden fortare.

Idag är det söndag och mannen jobbar. Dessutom tog han bilen till jobbet och eftersom det gör ont att gå så lär jag väl inte komma hemifrån idag. Hur ska man få tiden att gå?