Jag tror faktiskt att magen har växt över natten! Idag är första dagen som det börjar kännas som en gravidmage och inte bara en tjockismage.
Några ord/fraser som surrat i min hjärna under dagen: Nojig, trög mage, tjock som en tunna, mammabyxor, D-kupor.
Tyvärr har oron och nojan börjat smyga sig tillbaka. Hela tiden snurrar tankar om Mini och om h*n lever fortfarande. Varför? Ja, det kan man undra. Varför kan jag inte bara koppla av? Blir så less på mig själv.
Magen har stannat av helt. Den är inte hård, bara så nedrans långsam. Ursäkta om jag säger det, men man känner sig skitnödig i flera timmar innan man verkligen lyckas prestera något.
Har blivit tjock. Jag har inte en söt liten gravidkula utan ser mer ut som en tunna. Midjan har försvunnit och magen är degig. Jag vill ha en kula på magen – NU. Ja, jag vet att jag är en otålig person. Har än så länge gått upp 3,5 kg sedan positivt graviditetstest.
Idag var chefen tillbaka och jag kunde äntligen beställa större jobbyxor. Har inte fått igen de jag har nu. Varit tvungen att låna andras större storlekar. Hon beställde mammabyxor på en gång. Känns konstigt att jag ska ha ett par mammabyxor på mig.
Och tuttarna de bara växer och växer. Köpte ju nya bh:ar för några veckor sedan, men har redan växt ur dessa. Jag var nog dum som inte köpte större på en gång. Idag var jag tvungen att köpa ny igen då brösten började hoppa ur de jag hade. Det blev nu en D-kupa! Från B till D. Hur stora ska de bli egentligen? Hittade inte heller någon i rätt storlek på vanliga underklädesavdelningen utan fick köpa en amnings-bh på mammaavdelningen. Kanske hade jag hittat någon i rätt storlek om jag letat länge, men orkade inte, det var en sådan himla röra i butiken.
Haft en mysig heldag inne i stora staden med en tjejkompis idag. Lunch, shopping, fika och mer fika. Nu ligger jag hemma i soffan och längtar efter mannen som är på jobbresa.
Idag var det äntligen dags för KUB. Det kändes som det skulle gå bra, men man vet aldrig så lite nervositet fanns. Resultatet blev över förväntan. Sannolikhet för kromosomavvikelser var 1:1835 vilket är mycket lågt. Mini såg perfekt ut. Vi såg armar, händer, ben, fötter och en söt liten profil. Dessutom sprattlade h*n och sträckte på sig, så gulligt. Moderkakan låg i framvägg.
Känner mig faktiskt lugnare nu. Men det är så svårt att förstå att den där lilla krabaten ligger i min mage. Mannen tycker det börjar kännas mer verkligt nu. Så härligt att se hur glad han blir av allt det här. Är så lycklig att vi äntligen får uppleva detta.
Två små bilder fick vi. Tyvärr envisades Mini med att ha handen vid ansiktet (kanske h*n suger på tummen?) så profilen syns inte så bra.
För att lugna min oroliga själ så bokade vi in ett extra VUL idag. Vi blev rekommenderade av vår vanliga gyn som hade stängt att istället vända oss till Fridhemsplans Gynmottagning. Där hade vi varit en gång förut och blivit både dåligt bemötta och dessutom mätte läkaren fel på allt som gick att mäta och det slutade med att jag fick gå till ytterligare en annan gynekolog och mäta om. Det var under ett av våra FET-försök och jag bestämde då att jag inte ville tillbaka dit. Men vad gör man inte för att få se det där hjärtat slå. Det var ungefär lika illa idag. Läkaren hade inte förstått att jag var gravid, trots att det var därför vi bokat tiden (för att göra ett gravidultraljud) och hon förstod nog inte vad jag sa heller, för jag fick upprepa allt jag sa tre gånger för hon missförstod allt. När hon undersökte vispade hon runt med ultraljudsstaven precis som om det var en elvisp och det gick knappt att se vad som var vad, men i någon kort sekund såg vi i alla fall hjärtat flimra förbi så vi fick i alla fall se det viktigaste. Men aldrig mer att vi går dit igen, i alla fall inte till läkaren som heter Estelle/Estella i förnamn. Då åker vi hellre till gynakuten när vi är oroliga.
Nu är det äntligen vecka 12. Om bara denna vecka kan passera så tror jag i alla fall att jag kommer känna mig lite lugnare. Har fortfarande kvar små bruna blödningar. Nästa vecka är det dags för KUB-ultraljud och om det ser bra ut så borde man väl kunna slappna av lite. Ska också ringa BM när hon är tillbaka från semestern och höra om man inte kan få ett extrabesök innan september när vi egentligen ska tillbaka dit nästa gång. Skulle gärna komma en gång däremellan och bara få lyssna på hjärtat. Det är ju sjukt långt till 5 september.
Om en vecka kan jag sluta med Fragmin-sprutorna som jag kommit att hata. De gör så jäkla ont rent ut sagt och de är så tröga att få in i huden. Igår studsade nålen tillbaka så jag fick sticka om, hur lätt är det…. Har dessutom blåmärken både på låren och magen, varken skönt eller snyggt.
Har börjat få putmage. Ser inte gravid ut än, bara lite småfet. Längtar tills man får en riktig kula som inte kan missförstås.
Idag går vi då in i en ny vecka, om Mini lever fortfarande. Känns inte alls positivt med blödningen, men nu har det som tur är börjat avta. Idag har jag haft mer ont än tidigare. Det liksom sträcker, drar och ömmar både på höger och vänster sida nere i magen, nästan ner mot ljumskarna. Det är även ömt på magen när man trycker över livmodern. När jag kissar så moler det på höger sida av någon konstig anledning, kanske för att livmoder/äggstockar rör på sig när blåsan töms? Känns i alla fall inte som något bra att få mer ont i anslutning till blödningen. Men hoppas att det bara är livmodern som växer och tar mer plats och att det är det som känns. Tydligen startar en intensiv tillväxtperiod nu i vecka 11. Fostret ska fördubbla sin storlek denna vecka jämfört med föregående.
Pratade med barnmorskan på MVC idag. Hon trodde inte att det skulle vara någon fara med blödningen, men om den inte har försvunnit i slutet på veckan eller om den blir värre så skulle jag åka in till gynakuten igen. Även om jag fick mer ont skulle jag åka in. Nu har jag ju lite mer ont, men ändå inte jätteont så jag ska avvakta lite.
IVF-mamman 