När H kom till världen – vår förlossningsberättelse

Allt startade som jag redan skrivit i ett tidigare inlägg på söndag 2014-01-26, dagen före BF. Klockan 19:30 när jag gick på toaletten fick jag en liten blödning, rött blod några gånger på pappret. Samtidigt som jag satt där fick jag en jättelång värk på säkert fem minuter som gjorde ganska ont. Därefter hade jag värkar som i början kom med mellan 8 och 16 minuters mellanrum, ganska oregelbundna. Ringde till Förlossningen och rådfrågade då man alltid ska ringa om man får en blödning. BM där trodde att det nog kunde vara på gång men att det skulle vara regelbundet och minst tre värkar på tio minuter, så Alvedon och värme var det hon kunde rekommendera så länge.

Under natten var värkarna glesare, ibland uppemot en timme mellan varje. Trodde det skulle avstanna, men när jag gick upp på morgonen så kom det igång tätare igen. Jag sov kanske en timme sammanlagt på hela natten. På morgonen kom även den satans huvudvärken och jag tänkte att nu skulle jag stoppa det i tid så att det inte blir migrän, så jag tog Imigran som jag fått utskrivet och det fick jag ångra. Jag fick ruskigt ont i kroppens slemhinnor, bl a i näsan och även i ändtarmen. Blev också illamående.

Värkarna var fortfarande under dagen på måndagen ganska glesa och oregelbundna, i snitt ungefär en var elfte minut med ganska stora variationer däremellan. Minns att jag tänkte att jag tyckte att det borde göra ondare. Alla hade ju sagt att ”du vet helt säkert när det är på riktigt, du känner stor skillnad”. Jag tyckte nog att det var som lite kraftigare förvärkar bara. Använde under hela dagen TENS-apparaten. Den gjorde egentligen inget mot smärtan, men det var skönt att vrida upp den på jättehög effekt så att det nästan gjorde ont där elektroderna satt. Då blev man lite distraherad i alla fall.

Vid 17-tiden på eftermiddagen gick slemproppen. Massvis av slem och en del brunt blod kom ut. Efter det blev värkarna ganska så mycket ondare och även lite tätare, men fortfarande oregelbundna. Det var sällan jag lyckades få in tre värkar på tio minuter. När klockan var kring 18:00 tyckte mannen att vi skulle ringa in till Förlossningen igen. BM som svarade sa att eftersom det inte var regelbundna värkar ännu och inte tre på tio minuter så skulle vi troligen få åka hem igen om vi kom in, men vi fick gärna komma på en kontroll om vi ville. Mannen ville och jag ville väl också, mest för hans skull. Men det hade även börjat trycka bakåt mot ändtarmen, så kanske hade jag någonstans i bakhuvudet att vi nog borde kolla i alla fall. På väg in var vi inställda på att åka hem och värkarna kom även mer sällan när jag satt där.

När vi kom in till Förlossningen sattes en CTG-kurva i några minuter och klockan 19:45 gynundersöktes jag. BM såg lite förvånad ut och sa att hon hade en glad överraskning; jag var öppen hela 8 cm! Wow, lite lätt chockade fick vi förflytta oss direkt till en förlossningssal. Jag fick lustgas och glömde helt bort TENS-apparaten. Kände mig hög vilket var skönt även om det inte hjälpte ett dugg mot smärtan och trycket som nu var ganska rejält. Vi kom såklart mitt i personalbytet. Den första BM vi hade skulle sätta en nål då jag skulle få antibiotika förebyggande då jag haft några UVI:er under graviditeten. Hon höll på ett bra tag men misslyckades så hälften av antibiotikan hamnade subkutant (under huden) istället för intravenöst. Sedan fick vi ny BM som lyckades bättre.

Klockan 21:05 undersöktes jag igen och var fortfarande öppen 8 cm. Klockan 21:40 gick fostervattnet. Det lät som ett ”poff” och jag kände hur något varmt sprutade ur mig och jag trodde först att jag sket ner både mig och alla andra. Undersöktes igen klockan 21:45 och då var jag öppen 10 cm. En skalpelektrod sattes. Hade hitintills stått lutad över en saccosäck i sängen. Nu fick jag lägga mig i sidoläge med benet i benstöd (mycket obekvämt). Fick sedan växla till andra sidan och tillslut fick jag förflytta mig ner till förlossningspallen.

Klockan 22:20 startade krystvärkarna. De kom inte så tätt men var otroligt kraftiga. Efter tre krystvärkar, klockan 22:36, säger det ”floff” och lilla Henning kom ut som ett skott hela han på en och samma värk. Han föddes 2014-01-27, på sin BF-dag.

Både mannen och jag var nog fortfarande lite chockade och förvånade att det gått så fort och att han redan var här. Kändes som att det helt plötsligt låg en arg, röd och nerbajsad (ja, för han bajsade precis innan han kom ut så både han och jag blev fulla med bajs) liten människa på min mage och det var väldigt svårt att ta in. Och jag minns också att jag var förvånad över att han var så liten. Jag hade ju legat i överkant med SF-måttet hela tiden och hade förväntat mig en medelstor bebis i alla fall. Lilla H var 47 cm lång och vägde 2875 gram. Så himla liten.

Min man var bättre än bäst under hela förlossningen. Han var nära mig hela tiden och gjorde allt för att underlätta och han förde min talan på ett bra sätt. Det var som om han visste vad jag tänkte. Vi kände oss verkligen sammansvetsade och hade ett jättebra teamwork vilket vi också fick beröm för av BM. Mannen var suverän helt enkelt. Det är så häftigt att vi fått vara med om detta tillsammans.

Vi känner oss båda nöjda både med förlossningen och med eftervården. Vi stannade på BB ända fram till torsdag förmiddag. Jag ville inte åka hem förrän jag kände att jag behärskade amningen och det fick jag mycket hjälp med. Tycker vi fick mycket bra vård och kommer troligen välja BB Stockholm igen om vi skulle få uppleva lyckan med ett syskon till H i framtiden.

Jag kommer berätta mer snart om hur vi har det nu efteråt. Men nu vaknar H som ligger bredvid mig i babynestet. Hungrig som alltid 🙂

MVC och Förlossningsmottagningen igår

Igår var det dags för BM igen. Min ordinarie var sjuk så vi fick gå till en annan. Det är nog fjärde BM vi träffar under den här graviditeten. Det var framför allt blodtrycket som skulle kollas men jag tog även upp min oro gällande migränen. Blodtrycket var okej, 120/85, fortfarande högre än jag haft tidigare. Minis huvud var idag inte fixerat längre utan ruckbart, tydligen glider han lite upp och ner där inne.

Angående migränen som jag är lite orolig för ska knäcka mig om den kommer i samband med att värkarna börjar så tyckte BM att vi skulle åka in till läkaren på Förlossningsmottagningen för att få något ordinerat. Utifall det skulle bli så. Hon trodde inte att det var så stor risk att det händer samtidigt, utan att kroppen ordnar till själv så att man bara har en smärta åt gången, men för att jag skulle känna mig lugnare fick vi alltså åka vidare till BB Stockholm. Väl där så tyckte läkaren att det var jättekonstigt att jag inte fått någon medicinering över huvudtaget under hela graviditeten när jag haft det så besvärligt. Både Citodon och Imigran är godkända att ta under graviditet. Enligt henne är det inte alls som läkaren på BVC sa att det bara är Imigran man får ta om man tidigare använt sig av den. Hon tyckte han behövde gå på kurs för att uppdatera sig lite. Vem ska man tro på undrar jag? Och om det läkaren på förlossningen säger stämmer så har jag ju varit sjukskriven i onödan. Men men, för sent att grubbla över det nu.

Nu ska jag nog gå och lägga mig igen och bara lata mig en stund. Natten till igår sov jag ingenting på grund av ännu ett migränanfall. Sedan sov jag på förmiddagen igår istället. Har ändå lyckats sova hyfsat inatt men var tvungen att gå upp vid halv sju och äta frukost då jag kände mig helt utsvulten (trots att jag avslutade kvällen med två semlor igår). Är så himla hungrig hela tiden nu.

Besök på förlossningsmottagningen

Jag ringde tillslut förlossningen för att fråga om råd och de tyckte utan tvekan att jag skulle komma in på en koll.

Väl där gick det fort, tror vi var där 45-60 min sammanlagt. Fick köra CTG-kurvan i en halvtimme som såg bra ut. Mini var från början lite stressad, förmodligen på grund av att jag också var det. Sedan träffade vi doktorn och fick göra UL som också såg bra ut. Gott om fostervatten och moderkakan såg bra ut. Mini har förmodligen vänt sig som vi misstänkte. Han ligger nu med ryggen mot min mage och sin mage och sitt ansikte mot min rygg. Alltså sparkar han förmodligen mest inåt. Idealiskt läge att ligga i när man snart ska födas fram, så hoppas det betyder att han kommer snart.

Det enda som kunde anmärkas på var mitt blodtryck som trots vila inte ville gå under 140/90. Så nu måste jag till MVC eller förlossningen (beroende på vilka som har tid för mig) på torsdag för att kolla upp så att det inte fortsätter stiga. Urinprovet var utan anmärkning. Fick order om att ta det lugnt. Det tycker jag nog att jag redan gjort på sista tiden.

Det var skönt att få en koll i alla fall. Nu vet vi att han mår prima och har troligen fått en förklaring till varför jag känner mindre också. Förra gången jag ringde in till förlossningen för ett par månader sedan för samma sak kände jag mig lite ifrågasatt och ganska besvärlig. Den här gången blev jag ombedd att åka in utan att ens behöva förklara in i minsta detalj. Tänk att så mycket hänger på hur man blir bemött av den första personen man pratar med.

Mini mår prima!

Klockan är strax efter midnatt och vi har precis kommit hem från förlossningsmottagningen. Fick först göra en CTG-kurva som registrerade hjärtslag och även sammandragningar. Under tiden jag låg där så börjar Mini självklart att röra sig så hela CTG-dosan hoppade. Sammandragningar hade jag ungefär var tionde minut. Kurvan såg bra ut och jag fick sedan vänta på läkaren. När läkaren kom gjordes UL som visade på en riktigt pigg bebis som sparkade, hickade och gjorde andningsövningar hela tiden. Det enda som var lite avvikande var att jag hade något mer fostervatten. Men eftersom bebis var pigg och såg frisk ut så ser man det som en normalvariation. Läkaren kände även på livmodertappen som var stängd och så lång som den ska vara.

Känns skönt att ha kollat upp allt även om det kändes lite dumt när han sparkade som bara den när vi var där. Mina sammandragningar verkar vara ofarliga så jag kan bara konstatera att jag kommer ha en superstark livmoder när Mini ska ut så som den övar nu.

Hjärtslag och sparkar!

Idag var vi hos BM igen, för att få lyssna på hjärtljuden. Jag kände mig inte så orolig denna gång, men det är ändå fantastiskt skönt att få höra dem. 140 slag/minut. BM behöver aldrig leta. Han hörs överallt 🙂 Idag sparkade han på dopplern flera gånger. Också härligt att höra eftersom jag bara känner honom mycket diffust än så länge. Ibland funderar jag på om det är för att jag är dålig på att känna eller om han av någon anledning inte rör på sig som han ska. Alltid kan man ju grubbla på något…..

Vi passade också på att välja förlossningsavdelning. Valet blev BB Stockholm på Danderyd. Har börjat längta. Det börjar kännas mer verkligt att det verkligen kommer att hända. Att vi kommer få en liten son.

När vi satt på tåget på vägen hem från BM så kände jag faktiskt mer rörelser där inne i magen än jag gjort på en och samma gång förut. Så häftigt!

En bra dag helt enkelt.