Startskottet har gått!

Idag kom vi äntligen iväg till gynekologen. H mår mycket bättre och min mamma satt barnvakt medan vi åkte iväg. Rispningen gick fort och gjorde lite ont, men inte så farligt. Efteråt hade jag lite molvärk i magen i någon timme. Nu är det bara vänta. Vänta på mensen och hoppas att inget strular den här gången. Känns lite spännande och färväntansfullt att vara igång igen.

Annonser

Missade rispningen

Helgen som var…. På fredagkvällen blev det en klassiker (förutom skenet från en meteor). Jag somnade i soffan till Idol, ungefär lagom till utröstningen.

I lördags fick H åka till mormor efter frukosten och så städade vi här hemma. Det behövdes verkligen. På eftermiddagen begav vi oss till Bögs gård i Sollentuna då mannen skulle springa Night Trail Run, en mil i kolmörker på en terrängbana i skogen utmärkt med reflexer. H, hans farmor och jag var hejarklack och H sprang nog minst lika mycket som pappa medan vi väntade på målgång. Pappa var grym och sprang i mål på en bra tid och helt slut.
På söndagen var det firande av svärfar som fyllde 86 år. Vi var och åt på thairestaurang och H skötte sig ovanligt bra. Han åt sju stycken vegetariska minivårrullar, han älskar dem! På restaurangen fanns som tur var en del ”djur”; elefanter, apor, tigrar och fåglar och H var väldigt fascinerad och sprang fram och tillbaka och pekade och pussade på dessa.
På söndagkvällen började H hosta och på natten vid klockan ett började han spy upp massa slem också. Mannen mådde inte heller så bra (förstoppning och kissproblem) så helt plötsligt var här två sjuklingar och jag. Jag försökte höja upp så att H skulle halvsitta och sova, men det tyckte inte han. Han kröp ner och la sig i fotänden så varje gång han somna så löft jag upp honom i sittande. Jag kan säga att ingen av oss sov så värst mycket den natten.
Igår eskalerade H:s hosta och mannen fick än ondare i magen, så pass att han knappt kunde gå. På vårdcentralen fick han diagnosen UVI (trots att inte urinprovet visade något).
På eftermiddagen skulle vi åka in för rispningen hos vår gynekolog, men på väg ut i bilen spydde H om och om igen av allt slem han hostade upp och efter tredje gången, några stressade klädbyten och när även bilbarnstolen var nerspydd så var det bara inse att det inte skulle funka. Fick ringa återbud och istället styrde vi vår bilfärd mot Närakuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus.

När vi kom dit tyckte de att H:s andning var ansträngd och syresättningen av blodet var aningen sämre än den skulle vara. Så det blev en dos med kortisontabletter och så fick han inhalera adrenalin. Efter fyra inhalationsomgångar släppte det äntligen i bröstet på honom. Förutom allt slem så är det nog också krupp med i spelet. När allt slem blev mindre så blev hostan mer skällande. H betedde sig som vanligt på sitt eget vis på akuten så det var ju tur att de såg på honom att han var dålig trots att han fick värsta energirycket och sprang runt där som om någon tänt eld i baken på honom. Glad var han också, hejade och pratade med alla han mötte. Man kunde inte tro att han knappt sovit sista dygnet och dessutom hade ansträngd andning.

Vår gyn sa i alla fall att om vi lyckades lösa det så kunde vi få komma under deras lunchrast idag och göra rispningen. Det går ju ändå fort. De är helt fantastiska och jag känner banne mig sorg över att de ska sluta. Igår när jag ringde (på deras mobilnummer) och avbokade för att istället åka till barnakuten, med ganska stort stresspåslag, så vet jag knappt vad barnmorskan sa men det lugnade mig i alla fall. Fick senare ett sms där det stod att allt ordnar sig, på ett eller annat sätt och att jag självklart var välkommen imorgon istället. Så himla glad och tacksam över att vi hade turen att hitta just den mottagningen.
Natten mot idag har varit betydligt bättre. Inga mer slemspyor och betydligt mindre hosta. Hoppas dagen blir bättre också, men vi blev förvarnade på barnakuten att det var mycket möjligt att vi skulle va tvungna att åka in för inhalationer idag också. Min kära mor som ställer upp i vått och torrt ska ta hand om H när vi ska till gynekologen för rispningen och förhoppningsvis mår även mannen bättre. Typiskt att de nästan alltid ska bli sjuka samtidigt mina killar.

Inhalerar på Närakuten ALB. Så himla duktig var han.

IVF 3

26 oktober är jag inbokad för rispning. En och en halv vecka efter kommer mensen och då påbörjar vi stimulering. Men först måste vi till banken för att låna resten av pengarna som saknas. Hoppas att det går bra. Kan knappt tro att vi är igång igen. Är lite nojig över att ytterligare något ska sätta käppar i hjulet. Men så ska det inte bli nu.

Läget i sjukstugan är för tillfället aningen förbättrat. H hade 39,4 när han vaknade imorse och han har haft feber hela natten. Vi skippade att ge Alvedon då han ändå verkade må ganska bra och var relativt pigg och efter en rejäl frukost och ett bad verkar nu febern vara borta. Han är lika pigg som vanligt. Alldeles för pigg för mig som inte repar mig lika fort. Tur att mannen är hemma nu. Jag tror att det är H:s tänder som ställt till det. Tre nya tänder kom ju fram i helgen och han är nästan aldrig sjuk numera om det inte är tänder på gång.
Jag känner mig aningen mindre täppt och irriterad i bihålorna idag, lite mindre huvudvärk. Har dock svinont i halsen och kan knappt svälja min egen saliv.

En plan och kostnader

Nu är cellprovet/biopsin tagen. Mensen var inga problem. Det verkar hänga på vilken doktor man kommer till och kanske lite beroende på hur mycket man blöder. Läkaren var jättebra och förklarade allt noggrant, ställde frågor och visade på en tv-skärm vad hon såg och vad hon gjorde. Jag såg själv vart cellförändringarna satt. Med mikroskop och blotta ögat såg det fortfarande ut som lätta cellförändringar. Vi får se vad resultatet på biopsin visar. Enligt den här läkaren som verkade mer seriös och noggrann än den förra jag var hos, så vill man ofta konisera bort även lätta cellförändringar om man haft dem länge. Mest för att man ska slippa gå på kontroller. Men nu kör vi på med IVF:erna. Skulle provet visa något värre än grad 1-förändringar så får vi ta ställning då.

Efter det läkarbesöket åkte vi vidare till stan och IVF-läkaren. Där gjorde vi upp en plan för syskonförsöket/IVF 3. Tyvärr hade han som förväntat inte fått svar på blodproverna ännu. Men vi planerade för att göra som vi gjorde när Henning blev till. Då körde vi korta protokollet och stimulerade med Gonal-F och med tillägg av Progynon för att hjälpa slemhinnan. Efter införandet blir det även Prednisolon, Fragmin och Trombyl. Redan nu ska jag börja äta extra D-vitamin. Vet inte om det egentligen hade någon betydelse, men det ska kunna öka chansen och jag åt det när Henning kom till. Dessutom ska vi denna gång göra LEI (Local Endometrial Injury) på CD 21. Med andra ord går man in med en tunn kateter och rispar livmoderslemhinnan i cykeln före IVF/FET. Så när mensen sedan kommer någon dryg vecka senare så kör vi igång med behandlingen.

Det enda tråkiga när vi var där var att det blivit en liten missuppfattning om priset. Eller, jag hade nog inte tagit reda på tillräckligt. När vi gjorde syskonförsöken där sist så fick vi betala landstingsavgiften trots att vi egentligen var privatpatienter. Jag tog för givet att vi skulle få fortsätta göra så. Men nu får vi även betala privat avgift där och i Falun, så det kommer bli mellan 13 000 och 19 500 kr till som vi inte hade räknat med. Så kostnaden blir 45 000kr  (3-pack IVF-behandlingar) + 19 500 kr (besök distansläkaren) + 2200 kr (mediciner när frikortet går ut) + 1700 kr (LEI) = 68 400 kr. Sedan tillkommer även resekostnader samt inkomstbortfall när vi måste sjukanmäla oss (vid äggplock och insättning) och springa på läkarbesök. Vet inte riktigt hur vi ska lösa det, men men, på något vis får det gå. Förhoppningsvis bryter vi tidigare trend och blir gravida fort och då kan vi komma undan med lite mindre. Jag fick alla mediciner till första behandlingen utskrivna redan nu eftersom mitt frikort går ut snart och som tur var träffade jag en mycket hjälpsam person på Apoteket som lät mig ta ut alla uttag på en gång. Så snart är väl hela kylen fylld med sprutor och skåpen fyllda med diverse piller.

Jag ska prova ett nytt tankesätt denna gång. Jag ska tro och tänka positivt. Det låter ju bra, enkelt och självklart men efter alla tidigare besvikelser är det inte så lätt som det kan verka. Men oftast, förutom första gången vi gjorde IVF, så har jag sett misslyckandet framför mig redan från början. Inbillat mig att det inte kommer göra lika ont inombords då. Om jag är beredd på besvikelsen. Men nog fan gör det ont ändå. Tror varken det gör mer eller mindre ont om jag försöker vara lite positiv längs vägen. Det blir som det blir ändå. Så om ni hör mig snacka/skriva om att nu är det kört eller nu kommer det säkert gå åt skogen så skäll lite på mig. För nu ska det banne mig gå bra. Den här gången SKA vi inte behöva kämpa lika länge.