Uppdatering och pappersbröllop

Jag blöder fortfarande. Idag är det mer åt det bruna hållet om man nu ska prata detaljer. Känns som det minskat lite också nu på eftermiddagen. Usch, tycker det här är riktigt obehagligt. Kan inte slappna av och koppla bort för en minut utan går hela tiden och väntar på att allt ska komma ut. Samtidigt känns det overkligt att det ska göra det, för när vi såg Mini igår så såg h*n faktiskt ut som en bebis. Och bebis måste ju stanna? Jag önskar och hoppas verkligen det av hela mitt hjärta.

Förutom det tråkiga så har vi i dag firat pappersbröllop, alltså ettårig bröllopsdag. Vi tog färjan ut till Fjäderholmarna och åt en god lunch på Rökeriet där. Tyvärr blev inte vädret vad som utlovats utan det var mulet, kallt och blåsigt hela tiden. Men vi hade mysigt ändå. Efteråt tog vi en hemgjord glass på Söder och nu ligger vi här hemma på soffan helt utslagna och NU skiner solhelvetet och himlen är blå istället för grå 😉

Gynakuten igen

Trodde verkligen att jag skulle kunna hålla mig lugn om jag fick blödningar igen, men icke. Ikväll var vi på middag med familj och vänner och när jag går på toaletten efter middagen kommer rött blod. Torkar mig flera gånger och det fortsätter. Får panik igen. Rött ska det ju inte vara. Berättar för mannen som vill åka in på en gång till gynakuten vilket vi också bestämmer oss för att göra.

Den här gången var det som tur var i princip tomt. Fick ta urinprov, CRP, blodtryck och temp. Allt såg bra ut. Sedan var det dags för VUL och gynundersökning och där såg också allt bra ut. Vi fick se en fin liten Mini som var 3,3 cm och hjärtat tickade för fullt. Läkaren såg när hon undersökte att något hade blött, men hon kunde inte hitta orsaken. Hon försäkrade oss i alla fall att hon hade full förståelse för att vi blev oroliga och att vi gärna fick komma in flera gånger ifall det händer igen. Känns så himla skönt att de förstår. Nu är vi helt slut och ska sova.

Mini vecka 9+5.

Bortglömda symtom….

Jag har ju glömt att skriva om två symtom som jag faktiskt har, men kanske inte tänker på hela tiden. Brösten, de växer. Förra veckan fick jag köpa två nya BH:ar då bröstvårtorna liksom vällde över utanför kanten på gamla BH:arna. Sedan bytet till större storlek är jag inte alls lika öm i brösten längre.

På nätterna blir jag täppt i näsan. Antar jag i alla fall eftersom jag bara verkar andas med munnen. Varje gång jag vaknar har jag noll saliv i munnen och tungan är som en träbit. Mycket obehagligt.

Det var bara det jag hade att säga just nu. Kan vara kul att ha allt nedskrivet sedan när man kikar tillbaka här.

Vecka 10 (9+0)

Ny vecka! Tiden går vansinnigt sakta. Förstår inte hur det är möjligt. Igår fick vi hem kallelse till KUB-ultraljud och till RUL. KUB blir den 18 juli. Det är tre veckor och två dagar dit och det känns som en evighet. RUL blir den 29 augusti.

Min växtvärk i livmodern jag haft varje dag har i princip försvunnit sedan fyra dagar tillbaka. Känns inte alls bra. Jag är så sjukt orolig hela tiden för att Mini ska dö därinne. Jag önskar verkligen att jag bara kunde njuta istället. Tycker inte jag har jättetydliga symtom i övrigt. Känslorna är fortfarande en bergochdalbana. Den tröga magen har blivit lite bättre. Kissar fortfarande ganska ofta, men nu är det bara en-två gånger per natt och sedan vid 5-tiden på morgonen. Inget morgonillamående direkt, mår bara illa när jag inte äter på en gång när jag blir hungrig, vilket är ofta. Blir plötsligt väldigt trött ibland. Sover ungefär elva timmar per natt.

Inskrivning på MVC

Igår hände det saker. Vi hade inskrivning på MVC och jag jobbade sista dagen inför semestern. Dessutom är det ny vecka (i tisdags). Nu är det vecka 9 (8+2).

Vi kom försent till inskrivningen. Det stod en lite felaktig vägbeskrivning på hemsidan så jag tog fel tunnelbaneuppgång och kutade runt som en dåre. Tillslut kom vi inspringande nästan tio minuter försent helt svettiga och med dunkande huvud. Barnmorskan stod i korridoren och väntade på oss. Vi gjorde väl det som man brukar göra antar jag. Gick igenom min anamnes. Tog Hb (120), blodsocker (något på 6), urinprov (bra) och blodtryck (105/70). Vi fick lite information om kommande besök och fosterdiagnostik. På fredag 28 juni ska vi ta blodprover bland annat inför KUB-ultraljudet som vi snart kommer få kallelse till. Vi kommer även få kallelse till RUL. Inte förrän den 5 september ska vi tillbaka till barnmorskan nästa gång. Känns jättelångt bort, men vi fick ringa eller maila för extrakoll om vi är oroliga över något innan dess.

Jag passade även på att göra ett extra ultraljud igår på jobbet. Ville se om vätskan var borta och hur äggstockarna såg ut så att jag kanske vågar röra mig lite mer på semestern. Ingen vätska kunde ses vilket var skönt. Däremot var fortfarande höger äggstock stor och vänster som sist hade gått tillbaka var nu förstorad igen. När ska det gå tillbaka helt egentligen? Självklart såg vi Mini också. H*n såg fin ut och hjärtat tickade som bara den. Läkaren slog även på dopplern och då såg man hur blodet pulserade genom hjärtat. Häftigt.

Besök på gynakuten

I fredagskväll började jag blöda. Inte jättemycket, men tillräckligt för oro. Hoppades att det skulle sluta snabbt som sist, men det fortsatte. På lördag eftermiddag kunde jag inte tänka på något annat så vi bestämde oss för att åka in till gynakuten. De var mycket förstående och ifrågasatte inte alls min oro. Vi fick visserligen vänta i fyra timmar då det kom in mer akuta patienter, men det var så värt det ändå. Först fick vi göra en ultraljudsundersökning och man såg direkt hjärtat picka (mannen har blivit riktigt duktig på att tolka ultraljud så han såg det på en gång och såg glad ut). Mini hade växt 3,4 mm på bara två dagar och allt i livmodern såg normalt ut. Även livmodertappen var stängd och det fanns inga tecken på att ett missfall var på gång. Förmodligen är det bara några blodkärl i livmodern som brustit då den växer så snabbt nu. I efterhand känns det som sagt väldigt skönt att vi åkte dit och jag är tacksam över att all personal var förstående och inte ifrågasatte vår oro.

Igår förmiddags var vi och provkörde ny bil som vi suktat efter i säkert ett par år nu. Den kändes grymt bra så förmodligen blir det en sådan, men först måste vi lämna in vår Saab på lagning och försöka sälja den. Önska oss lycka till tack!

Ödestimmen närmar sig….

Om fem timmar ska vi på VUL. Kommer hjärtat att slå eller inte? Svårt att tro att vi ska ha sådan tur att det faktiskt ser bra ut. Men jag önskar det verkligen av hela mitt hjärta.

Igår mådde jag illa. Hela förmiddagen. Hur kunde jag önska mig det symtomet? Det är ju så himla vidrigt. Usch. Hoppas det inte blir så ofta.

Uppdatering:

Ultraljudet gick BRA!

Hjärtat pickade och Mini var helt perfekt storlek. Precis som det skulle vara. Kunde inte låta bli att fälla några glädjetårar både hos läkaren och hos barnmorskan efteråt. Barnmorskan började också gråta och kramades. Vi har ju varit flitiga besökare där sista året. Gud så häftigt det känns. Tänk att det finns en liten varelse där inne. Helt otroligt.

Något är fel :-(

Har känt att det moler, ömmar och stramar längst ner i magen idag. På eftermiddagen har jag känt mig lite konstig; varm, trött, matt, illamående. Och när jag är och äter middag med min vän och går på toaletten har det kommit lite brunt blod. Pyttelite, men tillräckligt för att göra mig rädd och tänka det värsta. Det i kombination med att jag inte känt mig som vanligt i eftermiddag får mig att misstänka det som jag knappt vågar säga.

Helvete.

Vad händer här då?

Det har varit helg och vi har haft en del att göra och då går tiden lite fortare. Igår fyllde både systerdottern och jag år och vi hade lite födelsedagsfika tillsammans.

Annars tycker jag tiden känns som psykisk tortyr. Att inte veta om det där lilla hjärtat kommer att slå den 13 juni eller inte. Det är så jobbigt. Överstimuleringen börjar faktiskt bli bättre. Jag har inte alls lika ont längre. Oftast har jag inte ballongmage alls under dagen. Det kommer som en lättare variant på kvällen och stannar under natten, men blir sedan bättre under morgonen om jag lyckas gå på toaletten vill säga. Har fått en väldigt trög mage. Och när vi ändå pratar om symtom så är de tyvärr ganska få. I fredags hade jag inte ens mensvärkar och tyckte det var så jobbigt. Kändes direkt som allt var kört. Tack och lov kom de tillbaka igen på lördagen. Har varit ganska trött sista dagarna och har till och med lyckats ta en och annan power nap dagtid vilket är sällsynt för mig. När jag blir hungrig så blir jag HUNGRIG och måste äta nu. Sedan står maten mig upp i halsen och jag har uppstötningar och rapningar i flera timmar efter. Kanske ska nämna lite humörsvängningar också, har lättare till gråt och ilska, ilska framför allt vid lågt blodsocker. Annars inga symtom.

Det är tio dagar kvar till ultraljudet och tio dagar kvar av sjukskrivningen. Egentligen tror jag inte det är motiverat att vara hemma så länge för jag tror att jag kommer må bra innan dess. Men vet att jag kommer få frågan om graviditet på jobbet så fort jag kommer tillbaka så kanske ändå bäst att hålla sig hemma tills dess. Jag vill inte avslöja något förrän jag vet om ultraljudet ser okej ut.

Ikväll ska jag fika med en kompis som inte hört av sig på snart ett år tror jag det är. Imorgon blir det lunch med en kompis som fått sin lilla genom IVF. Ska bli så mysigt att träffa henne och bebis.

TILLÄGG: Nu kom ballongmagen och magknipen tillbaka. Typiskt, jag som trodde det vänt nu……