Lösenordsskyddad: Framtiden för bloggen….

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Klump i magen…

Både maken och jag har uppfattat H som ganska blek och mörk under ögonen på sistone. Han har även klagat en del på magont vid några tillfällen samt att han varit väldigt trött. Usch, nu när vi pratat om det känns det verkligen påtagligt och ångesten sätter in. Tänk om något är fel med vår älskade unge? Tänk om han är sjuk? Det får bara inte vara så! På tisdag morgon blir det vårdcentralen. 

Alltså denna amning……

Den har varit ganska mysig sista veckorna. Det  har inte gjort så värst ont längre. Inte varit lika långdraget, inte hela tiden. Men nu sista dagarna är det hela tiden igen. Och jag får panik. Det funkar inte. När maken är bortrest och jag är ensam så känns det så jobbigt att ha henne hängande på mig hela tiden. H blir lidande. Han försöker faktiskt ha tålamod, min goa son, men det är inte lätt när hon behöver amma hela tiden och om hon inte får det, gallskriker hon för full hals. Jag räcker liksom inte till. Känner mig smått kvävd. 

En person i min närhet påtalar varje gång vi ses hur bra det är att jag ammar och att det verkligen är det bästa man kan göra för sitt barn. Det stör mig så mycket när personen säger så. Struntar egentligen i vad hen och andra tycker. Det som stör mig är att hen inte tänker på vad hen säger och hur det kan uppfattas. Menar hen att de som inte ammar inte vill ge det bästa till sina barn? Att om jag slutar amma så vill jag inte längre mitt barns bästa? Att man inte är en bra mamma om man inte ammar? Att jag skulle vara en bättre förälder till L än jag var till H då jag inte ammade honom så länge? Tycker man kan tänka på hur man säger saker. 

Personligen tycker jag att jag är grymt bra som kämpar som tusan för att det ska funka och jag kände mig precis likadant med H när han fick ersättning. Det var definitivt det bästa för honom och oss just då. Nu har jag funderingar på att ge ersättning vid något tillfälle kvällstid, om det funkar bra och kan ge mig lite större möjlighet att ge H uppmärksamhet också. Vi får se. Jag ska prova mig fram tills vi hittar rätt.

Vilken skitdag!

En sån där dag som man bara vill radera ut. 

Maken lämnar hemmet för en jobbresa. Jag har stora planer på att försöka få ordning här hemma. Efter bara en liten stund ringer maken och ber om skjuts då pendeltåget inte går. När jag åter är hemma äter jag lunch med gnällig bebis vid sidan om och sedan är det amning som gäller i flera timmar ända tills det är dags att åka till förskolan. 

Hämtar min trötta son som bara gör allt tvärtemot vad jag säger. Får migrän, måste ta medicin. Lagar middag med skrikande bebis i bärselen och stora ungen som vill ”hälpa” mig. Köttbullar och makaroner överallt. När det äntligen är klart äter stora ungen två tuggor. 

Efter middagen blir det Barnkanalen för H och amning med missnöjd bebis. Bröstvårtorna gör ont igen och jag står inte ut. Hon snuttar och gnäller och biter mig. Blir desperat och känner att nu skiter jag i det här. Ger bebis lite ersättning. Bebis gråter och äter samtidigt. Till slut somnar hon en stund och jag ska passa på att duscha H. Precis när han ställt sig i duschen ser jag att han står och skakar på hyllan som hänger på väggen. Min rakhyvel som ligger längst upp ramlar ner. Innan jag hinner ta den ifrån honom tar han självklart på bladen och skär sig. Blodet sprutar och H skriker i panik. Herregud va dålig jag känner mig. Varför har jag den ens där? 

Det blir ingen dusch utan omplåstring, gråt och soffmys. H vägrar lägga sig men måste ju tyvärr för annars vet jag att han inte orkar med morgondagen. När jag tillslut burit in honom vill han sova ensam och jag får inte ens en godnattpuss. Nu sitter jag i soffan efter att ha ammat IGEN. Bebis sover i min famn och gallskriker så fort jag försöker lägga ner henne. Jag är kissnödig, bänken är full med disk och matrester och badrummet är nedstänkt med blod. Vilken jävla skitdag. Lika bra att gå och lägga sig.