En plan och kostnader

Nu är cellprovet/biopsin tagen. Mensen var inga problem. Det verkar hänga på vilken doktor man kommer till och kanske lite beroende på hur mycket man blöder. Läkaren var jättebra och förklarade allt noggrant, ställde frågor och visade på en tv-skärm vad hon såg och vad hon gjorde. Jag såg själv vart cellförändringarna satt. Med mikroskop och blotta ögat såg det fortfarande ut som lätta cellförändringar. Vi får se vad resultatet på biopsin visar. Enligt den här läkaren som verkade mer seriös och noggrann än den förra jag var hos, så vill man ofta konisera bort även lätta cellförändringar om man haft dem länge. Mest för att man ska slippa gå på kontroller. Men nu kör vi på med IVF:erna. Skulle provet visa något värre än grad 1-förändringar så får vi ta ställning då.

Efter det läkarbesöket åkte vi vidare till stan och IVF-läkaren. Där gjorde vi upp en plan för syskonförsöket/IVF 3. Tyvärr hade han som förväntat inte fått svar på blodproverna ännu. Men vi planerade för att göra som vi gjorde när Henning blev till. Då körde vi korta protokollet och stimulerade med Gonal-F och med tillägg av Progynon för att hjälpa slemhinnan. Efter införandet blir det även Prednisolon, Fragmin och Trombyl. Redan nu ska jag börja äta extra D-vitamin. Vet inte om det egentligen hade någon betydelse, men det ska kunna öka chansen och jag åt det när Henning kom till. Dessutom ska vi denna gång göra LEI (Local Endometrial Injury) på CD 21. Med andra ord går man in med en tunn kateter och rispar livmoderslemhinnan i cykeln före IVF/FET. Så när mensen sedan kommer någon dryg vecka senare så kör vi igång med behandlingen.

Det enda tråkiga när vi var där var att det blivit en liten missuppfattning om priset. Eller, jag hade nog inte tagit reda på tillräckligt. När vi gjorde syskonförsöken där sist så fick vi betala landstingsavgiften trots att vi egentligen var privatpatienter. Jag tog för givet att vi skulle få fortsätta göra så. Men nu får vi även betala privat avgift där och i Falun, så det kommer bli mellan 13 000 och 19 500 kr till som vi inte hade räknat med. Så kostnaden blir 45 000kr  (3-pack IVF-behandlingar) + 19 500 kr (besök distansläkaren) + 2200 kr (mediciner när frikortet går ut) + 1700 kr (LEI) = 68 400 kr. Sedan tillkommer även resekostnader samt inkomstbortfall när vi måste sjukanmäla oss (vid äggplock och insättning) och springa på läkarbesök. Vet inte riktigt hur vi ska lösa det, men men, på något vis får det gå. Förhoppningsvis bryter vi tidigare trend och blir gravida fort och då kan vi komma undan med lite mindre. Jag fick alla mediciner till första behandlingen utskrivna redan nu eftersom mitt frikort går ut snart och som tur var träffade jag en mycket hjälpsam person på Apoteket som lät mig ta ut alla uttag på en gång. Så snart är väl hela kylen fylld med sprutor och skåpen fyllda med diverse piller.

Jag ska prova ett nytt tankesätt denna gång. Jag ska tro och tänka positivt. Det låter ju bra, enkelt och självklart men efter alla tidigare besvikelser är det inte så lätt som det kan verka. Men oftast, förutom första gången vi gjorde IVF, så har jag sett misslyckandet framför mig redan från början. Inbillat mig att det inte kommer göra lika ont inombords då. Om jag är beredd på besvikelsen. Men nog fan gör det ont ändå. Tror varken det gör mer eller mindre ont om jag försöker vara lite positiv längs vägen. Det blir som det blir ändå. Så om ni hör mig snacka/skriva om att nu är det kört eller nu kommer det säkert gå åt skogen så skäll lite på mig. För nu ska det banne mig gå bra. Den här gången SKA vi inte behöva kämpa lika länge.

Annonser

Insamling av en godhjärtad läsare!

Ni kanske minns mitt inlägg för en knapp vecka sedan där jag skrev om att vi vore tacksamma för hjälp med att finansiera våra syskonförsök i höst. En fantastisk läsare har bestämt att hon vill hjälpa oss. Hon är designer och tillverkar personliga napphållare, vagnsmycken, skallror, nyckelringar, halsband och armband. Hon både bloggar, finns på Instagram och Facebook. På bloggen http://byerika.vimedbarn.se kan ni bland annat följa hennes vardag och på Instagram (@creativethingsbyerika) samt Facebook kan ni se och beställa massor av fina saker som hon tillverkat och säljer. För varje vara hon säljer, från idag till och med sista juli kommer 10 kr att gå till vårt IVF-konto.

En otroligt godhjärtad handling som vi är så glada och tacksamma för. Så känner ni er sugna på att köpa något nytt till er själva, er bebis eller en present till någon så kika in på hennes Facebook eller någon av övriga sidor ovan och se vad hon har att erbjuda. Då hjälper ni samtidigt oss en bit på vägen 🙂

Uppdatering nu då!

Åkte iväg in till stan imorse och hängde på låset hos distansläkaren. Hade ju en dålig känsla och tyvärr visade den sig stämma. Slemhinnan som sist mätte 7,2 mm var nu som mest 6 mm, men på de allra flesta ställen endast 5 mm. Trots att jag ”visste” kände jag mig helt sänkt. Vi pratade lite och läkaren var lika förbryllad och han förstod om vi inte ville chansa när det blivit så här igen. Men han ville inte säga att vi skulle välja det ena eller andra alternativet, göra FET eller avbryta, så han meddelade Falun som skulle höra av sig till mig.

På vägen hem satt jag och grubblade. Det kändes inte bra att betala 11-13 000 kronor för något som gav så dåliga odds att lyckas. Jag satt på tåget och planerade (mest för att inte bryta ihop) allt jag ville ha under nästa fulla IVF-behandling som kändes som det enda alternativet nu. När jag kom hem möttes jag av en nyvaken strålande Henning som kastade sig i min famn. Då blev allt mycket bättre. Mannen och jag pratade en del och nu var vi så gott som säkra att vi skulle avbryta och köra på ny IVF istället.

Jag tog över H och mannen skulle duscha för vi skulle iväg till Barnläkarmottagningen med H. Precis då ringer läkaren från Falun. Jag missar först samtalet och han pratar in på mobilsvaret att han absolut inte tycker att vi ska stanna hemma utan åka upp till dem. Han tycker jag ska ringa så att han kan förklara sig. Tillslut får jag tag i honom och vi pratar en hel del. Han förklarar att han inte tycker jag borde gjort VUL idag eftersom det här behandlingsupplägget är annorlunda än de varit vid de tidigare frysåterföringarna vi gjort. Då har jag till exempel inte tagit progesteron flera dagar i förväg som jag gjort denna gång. Progesteronet förändrar slemhinnan och därför ska man utgå från sista mätningen man gjorde precis innan man började med progesteronet och då var ju slemhinnan 7,2 mm och det är det värdet som räknas. Dessutom så har jag blivit gravid en gång nu och då blir chanserna helt andra än de varit förut. Han menar också att nu när jag ätit så mycket hormoner under så lång tid är kroppen verkligen boostad vilket också ökar chanserna. Jag förklarar hur jag tänker och att vi faktiskt vill ha de bästa förutsättningarna och nu är det ju inte bara känslor det handlar om denna gång utan även pengar. Vi kommer in på det här med två embryon och att det faktiskt ökar chansen. Att det finns en liten risk med att sätta in två, men den är inte särskilt stor.

Jag kan säga att efter det här samtalet bara snurrar det i huvudet. Mannen står och tittar frågande på mig under tiden. Känner lite lätt panik över ett fatta beslutet. Vi får en halvtimme på oss att fundera hur vi ska ha det. Sedan vill de veta så att de får tid på sig att tina upp embryon etc.

Vi funderade på varför vi nu tvekade när vi ändå verkar ha hyfsad chans och att det ”bara” är det ekonomiska. Om vi gör detta FET måste vi spara ett tag till för att ha råd med ett så kallat trepack med fulla IVF:er. Hade det inte varit för detta så hade vi lätt chansat idag. Mannen som är mer optimistisk (på gott och ont) med det ekonomiska tyckte inte att ekonomin skulle avgöra så därför följde vi känslorna och bestämde att vi skulle åka upp i alla fall.

Sedan var det jäkligt bråttom att komma iväg till Barnläkarmottagningen. Tror jag där någonstans i stressen och pressen fick en panikångestattack. Är inte säker då jag inte haft det förut men hemskt var det. Hjärtat slog så hårt och snabbt att det kändes som om hela bröstkorgen skulle sprängas och hela jag skakade i takt med hjärtslagen. Det kändes som lungorna krympte och att jag fått som en klump eller en ring runt luftstrupen så att luften inte kom ner ordentligt i bröstkorgen och jag blev fruktansvärt varm och svettig. Det höll på ganska länge kändes det som, säkert en 45-60 minuter och var riktigt obehagligt. Tror bara det blev för mycket och för stressigt av allt på samma gång.

Efter H:s läkarbesök var vi tvungna att åka förbi hemma och hämta hans mat som vi glömt i stressen och sedan bar det av till Falun. När vi kom dit fick vi komma in på en gång och märkligt nog så mättes slemhinnan nu till 7 mm. Jag blev så paff att jag såklart glömde fråga läkaren hur det kunde komma sig. Vi hade redan innan önskat att embryona skulle tas från IVF 2 och inte IVF 1. Detta hade tydligen missats och man hade tinat det embryot som var kvar från IVF 1 och det hade inte överlevt. Inga av våra tidigare blastocyster har dött under upptining så det var lite snopet, men eftersom vi ändå inte ville använda just det embryot så spelade det ingen roll. Nästa två embryon som tinades klarade sig fint, den ena en fullpoängare och den andra nästan fullpoängare men med en liten avvikelse. Man hade även gjort assisted hatching på båda. Så två embryon har nu flyttat in i min livmoder. Efteråt fick jag även IL-dropp (IL = IntraLipid) som ska dämpa immunförsvaret så att embryot inte stöts bort av kroppen. Om vi testar positivt får vi ett till dropp efter det.

Det var himla fint att ha H med. Han är ju ett levande bevis på att det kan fungera trots att det inte blir perfekt som man gärna vill. Han är alltid glad när vi åker någonstans och charmar alla då han ler så fort någon bara tittar på honom. Idag var han väldigt pratglad också. Underbara unge. Man är stolt varje gång man har honom med sig.

Känner mig fortfarande upp i varv och fast jag skrivit ner allting så känns det inte som det hänt på riktigt. Vi var så säkra och inställda på att vi inte skulle till Falun och att vi aldrig mer skulle göra några FET så allt är bara overkligt nu.

H var helt lycklig att vara hemma igen men blev fort trött. Till och med övertrött. Dagen har nog varit jobbig för honom också. Men nu sover han gott i sin säng. Hans läkarbesök gick bra. Eftersom Movicol fungerar på hans mage så ska vi fortsätta med det så länge det behövs. Vi kan själva öka, minska eller fasa ut det. Vi pratade mest om hur det gått och lite hur vi skulle göra med Movicol samt introduktion av ägg och mjölk framöver. En väldigt lugn doktor som verkligen tar sig tid och lyssnar vad man säger. Och dessutom samma som vi hade sist när vi var där för att kolla om han var mjölkallergiker. H följer sin vikt- och längdkurva på pricken och han verkar må fint nu. Vi frågade om vi gått för fort fram med maten eftersom han nu i stort sett bara äter mat och knappt någon ersättning, men hon tyckte bara att han var duktig och eftersom han följer kurvan och verkar må fint och dessutom kräks mindre när han äter mat så är det bara positivt och det kändes skönt att höra tyckte vi/jag.