Fredag och skumpa :-)

Det är fredag och när jag kommer hem efter att ha jobbat en lååång fredag så har min älskade make köpt champagne och röda rosor och middagen står klar. Känner mig lyckligt lottad!

Vi firar två saker. I övermorgon har vi varit gifta i ett halvår. Mannen var orolig att blomsteraffären inte skulle vara öppen på den riktiga dagen (söndag) och köpte därför rosor redan idag. Och dessutom har vi nu bokat vår honeymoon. SAS startade nämligen en kampanj idag med billiga flyg till Asien och vi var snabbt framme och bokade in oss. Känns tryggt att flyga med SAS. Den 2 mars lämnar vi Sverige och flyger till Phuket. Phuket är inget ställe vi känner något för, så vi drar direkt upp till Khao Lak och siktar in oss på Poseidon Bungalows och Similan Tours. Tack M  som har bloggen Vår väg till dig för tipset. Vi blir borta i knappt tre veckor och ska även besöka bland annat ön Koh Lipe.

Så nu ligger vi här på fredagkvällen och dricker skumpa (Moët såklart) och reseplanerar. Sämre kan man ha det. Livet är gött ibland.

Minus

Som förväntat var det minus på testet imorse. Känns tungt just nu. Är trött, tom, ledsen om vartannat.

Nu kommer det bli en paus under kommande cykel då kliniken har julstängt. Kanske lika så bra. Fast det känns faktiskt bara jobbigt. Vill bara köra på, tills det lyckas. För det måste det ju göra till slut. Vilken otrolig tur vi har ändå som bor i Stockholm och har alla dessa försök på oss, eftersom det tydligen ska vara så svårt.

Pratade med både Falun och distansläkaren imorse. Ska inför nästa FET äta extra D-vitamin som visst ibland har visat sig kunna vara bra. Låter ju inte som något mirakelmedel, men ändå bra att de försöker göra något lite annorlunda när det som varit inte fungerat. Kanske kanske får vi även två små ägg tillbaka nästa gång, vi hoppas i alla fall på det.

Och så har vi tagit beslut om att korta ner vår smekmånad litegrann. Vi skulle ju varit borta i nästan sex veckor. Det känns inte som att jag kommer kunna koppla av när jag vet hur många cykler vi går miste om under den tiden. Så nu har vi skjutit på resan till Australien och satsar istället på en kortare resa, två-tre veckor, till Thailand. Vi får spara vårt kära Australien till ett senare tillfälle när vi har mer tid och gärna mer pengar. Kändes som ett bra beslut ända tills vi ringde vår vän vi skulle bott hos i Australien och meddelade att vi inte skulle komma. Då brast det igen och jag grät en skvätt över det också.

Nu ska vi som sagt pausa och slicka våra sår en stund och så blir det nya krafttag år 2013. Vi får se hur mycket jag orkar blogga framöver. Kanske blir det paus från det också.

Uppdatering

Så var det slut för den här gången. Kände en kraftigare mensvärk och ont i svanken när jag satt och fikade med mina ”IVF-vänner” på kvällen. När jag står och väntar på tåget på hemvägen känner jag hur det rinner litegrann. Och väl hemma jag ser jag brunt. Och det svider i magen nu. Precis så här var det sist när mensen kom. Hoppet är för mig helt ute, men mannen hoppas fortfarande tills imorgon bitti när vi tänker ta testet en dag före testdagen. Jobbar kväll imorgon också så då hinner jag samla mig en stund innan jag ska till jobbet.

Ja, jävla skit helt enkelt. Luften går ur en. Känner mig tom just nu.

Ruvardag 12

Jaa, som ni märkt har jag inte bloggat på några dagar….. Har nämligen inte fått mensen ännu och känner mig ganska nojig nu. Första gången jag ruvade kom mensen redan på dag 7. Andra gången kom den på dag 10. Nu är jag som sagt på dag 12, två dagar kvar till TD.

Vill absolut inte gå på toaletten, men självklart är jag kissnödig HELA TIDEN.

Håll alla tummar och tår för oss nu!

/Kissnödigt nervvrak med ångest

Lucia (ruvardag 8)

Igår var vi på julbord med jobbet. Tyckte inte att jag åt så mycket men mådde faktiskt illa under efterrätten och hade väldigt svårt att sova då jag kände mig helt sprickfärdig när jag gick och la mig. Konstigt nog så vaknar jag tokhungrig idag på morgonen. Konstigt det där. Är precis som att ju mättare man är på kvällen, ju hungrigare blir man på morgonen efter. Eftersom jag inte kunde sova så låg jag dessutom och ångrade att jag anmält mig till morgonens luciafirande i kapellet på jobbet som började klockan sju. Men med min termosmugg fylld med kaffe så räddades morgonen och det var riktigt stämningsfullt. Så glad att jag ändå gick upp och tog mig dit.

Annars händer inte mycket nytt. Känner mig faktiskt lite piggare den här ruvarperioden än jag gjort de två tidigare. I alla fall på jobbet. Tröttheten kommer nu när man kommer hem och slappnar av. Är ganska skönt att vara på jobb då tiden rullar på fortare då. ”Mensvärken” har minskat men kommer och går fortfarande. Brösten är ömma till och från punktvis. Börjar kännas nervöst och jobbigt då mensen kan komma precis när som helst nu och borde nästan komma senast i helgen. Vågar inte tro något. Har ingen positiv känsla direkt. Men kanske framkallar jag det negativa för att jag är så rädd för att bryta ihop igen. Gör så jädrans ont att misslyckas om och om igen. Hämtade ut mer progesteron idag på Apoteket. Kändes obehagligt, precis som om mensen bara för det skulle komma nu på en gång så att jag hämtat ut allt i onödan. Va mycket dumma tankar man slösar energi på hela tiden.

På söndag kanske jag ska träffa ett nytt gäng med IVF-tjejer som jag ”träffat” genom bloggvärlden. Kunde aldrig tro när jag startade denna bloggen att det kunde leda till nya vänner. Helt fantastiskt. IVF-bloggvärden är verkligen full med människor som har förståelse och förmågan att stötta och peppa varandra så att man blir alldeles rörd. Hoppas jag orkar bara, om mensen kommer i helgen så kanske jag ligger hemma och gråter istället och inte vill träffa någon. Två av de tre tjejerna som ska ses är redan gravida och den tredje har testdag på måndag. Håller mina egna tummar för att jag ska orka.

Ruvardag 5

Är verkligen inte i form just nu. Ont i halsen, ont i bröstryggen, ”mensvärk”, sovit dåligt inatt, gnällkärringar på jobbet.

Så är det. Ringde faktiskt och bokade in en tid hos en ortoped idag. Kanske dags att göra något åt mitt problem i bröstryggen. Det onda vill inte riktigt släppa, och det stela har ju inte släppt på flera år. Mest är jag ute efter remiss till sjukgymnast. Har inte lust att stoppa i mig massa piller.

Känns redan som om mensen är på g. Precis som vid förra FET känns det. Med den enda skillnaden att jag även har ömma bröst denna gång.

Tur jag har min kärlek som alltid stöttar, ställer upp och även kan få mig på bra humör när det känns lite motigt. Dessa progesterondagar/ruvardagar orkar jag inte göra mycket. Går nästan hem och lägger mig på soffan direkt och mannen gör resten. Tur vi har varann.

Assisted Hatching (AHA)

Nu är vi hemma igen, helt slut. Att köra bil i snöoväder tar på krafterna. Nu körde ju inte jag, men man är ändå på sin vakt. Sju timmar har vi suttit i bilen idag fullt fokuserade. Men jag är ändå glad att jag inte jobbade då det verkar ha varit ännu värre inne i Stockholm med både kaos i biltrafiken och i tåg-, buss- och tunnelbanetrafiken.

Även denna gång tog jag akupunktur före och efter. Det gjorde svinont rent ut sagt. Men enligt barnmorskan är det bra att det gör ont för då är man mer ”mottaglig”. Så man får väl se det som något positivt. Återföringen gick också bra. Vår första blastocyst klarade upptiningen och den såg verkligen helt perfekt ut. Dessutom använde man sig denna gång av något som kallas assisted hatching (AHA). Det innebär att man förtunnar/tar hål på ”äggskalet” för att underlätta kläckningen. Eftersom våra förutsättningar har varit bra vid båda tidigare återföringar så tyckte läkaren att vi borde blivit gravida och därför ville man hjälpa till lite mer denna gång. Så nu har en blastocyst som är så gott som kläckt flyttat in. Slemhinnan såg även den bättre ut denna gång och mätte 8 mm. Jag fick även ytterligare mediciner utskrivna så nu har jag riktigt mycket att hålla reda på varje dag. Trombyl för att göra blodet tunnare vilket i sin tur ökar blodcirkulationen i livmodern samt Prednisolon (kortison) för att hålla nere immunförsvaret. Och så ska jag som vanligt ta Progesteron MIC till kvällen och Progynon (östrogen) morgon och kväll. Fick också en muntlig ordination på chokladpraliner och mycket kärlek av mannen samt en god jul. Läkaren ville inte se oss där fler gånger, inte på ett bra tag i alla fall. Läkaren, Samira, tycker vi bättre om för varje gång.

Det är svårt att inte ryckas med av klinikens positiva inställning. Vill helst inte hoppas. Ska i alla fall inte vara hemma två dagar efter denna gång utan imorgon blir det jobb. Det är bara en och en halv dag och sedan är det helg. Mannen åker på jobbresa imorgon bitti och kommer hem fredag. Då tycker jag det är mer psykisk stress att sitta hemma själv och fundera och analysera än att jobba och vara sysselsatt. Även om jobbet också är stressigt så är man van vid den stressen. Och ledighet har ju inte funkat förut, så nu bryter jag mönstret denna gång.

Ryggskott

Och inte blev man mer på topp när man vaknar och inte kan röra sig. Gjorde svinont i ryggen och kom inte upp ur sängen. Det sitter i bröstryggen, strax under skuldrorna och jag kan varken vrida överkroppen eller djupandas för då hugger det precis som om någon vred om en stor knivspets inuti mig. Mindre skönt som ni hör. Tog två starka Alvedon, hjälpte nada. Efter ett tag struntade jag i alla förbud mot att inte inta tabletter hit och dit och tryckte i mig två Citodon. Smärtan var fortfarande kvar, men jag sjönk in i ett dåsigt rus och lyckades sova bort några timmar tills mannen kom hem tidigt från jobbet.

Nu på kvällen blev det akutbesök till en kiropraktor som vi har i släkten. Aj aj AJ va ont det gjorde (och gör fortfarande). Kommer troligtvis behövas flera besök. Musklerna mellan skuldrorna är stenhårda och har väl typ kramp. Ryggraden knakade också rätt så bra. Han frågade om jag haft mycket huvudvärk på sista tiden, vilket jag ju haft men kopplat detta till hormonerna. Troligtvis har båda delar varit orsaken.

Imorgon bär det av till Falun och jag hoppas verkligen att jag kommer upp i gynstolen så att mannen slipper lyfta mig, vilket inte är det lättaste. Trevlig kväll och tack för att ni som kommenterar tror på oss. Hoppas att det är ni som har rätt.

Ledsen, avundsjuk, usel och en icke stark människa…

Så känner jag mig idag. Våra vänner vi skulle träffat ikväll, som hade TD idag, testade positivt. Så de ställde in för att stanna hemma och mysa och fira. Visste att det kanske skulle bli så, men var inte beredd på hur det skulle kännas. Fy fan va orättvist det känns. Jag vill också. Varför får de lyckas och inte vi? Förtjänar inte vi också att bli föräldrar? Blev nästan glad när de ställde in och min första tanke var att jag inte ville träffa dem mer över huvudtaget. För det gör så jävla ont att vara utanför och den som inte får. Självklart har jag hoppats att de ska lyckas. Men nu kan jag inte vara glad, det går bara inte. Och jag är faktiskt glad att vår middag blev inställd för jag vet ärligt talat inte om jag klarat av att umgås hela kvällen och låtsas vara glad för deras skull. Jag är nog världens sämsta lögnare och inte någon vidare skådis heller.

Fick hålla tillbaka tårarna hela vägen från jobbet och hem. Och vad händer på tåget. Jo, ett par sätter sig mittemot. Gravida. Sitter där och håller händerna på magen bägge två och fascineras av sparkarna. Tänk om man bara kunde försvinna och aldrig mer komma tillbaka.

När jag kommer hem har min underbara make köpt champagne (vi har varit gifta i fem månader). Och jag tackar genom att bryta ihop och gråta. Känner mig inte alls som den där starka människan idag som alla säger att man är. Kan inte sluta gråta. Och jag känner mig usel som inte kan vara glad för mina vänners skull. Hur är man funtad egentligen?