Sent telefonsamtal från BM

Strax före klockan 21 idag på kvällen ringde BM upp mig. Hon kunde inte släppa tankarna kring mig efter att hon gått hem från jobbet. Hon tänkte på TUL som visat på liten bebis (om än normal), på min migrän som varit värre sista dagarna och på att jag inte sovit på flera veckor. Hon kunde inte släppa att det nog var bäst att göra ett extra ultraljud med tillväxtmätning också. Så hon ringde upp mig och frågade om jag kunde tänka mig att åka in på UL imorgon eller på måndag. Och hon har lovat att det inte blir igångsättning senare än vecka 42+0 och kanske blir det till och med tidigare. Vi får se vad som händer efter ultraljudet. Så imorgon bitti ska någon av hennes kollegor (hon är ledig imorgon) ringa och berätta om det finns en tid ledig för oss imorgon, annars får vi gå på dropin-ul på måndag mitt på dagen.

 

Annonser

Datum för UL och igångsättning

Hade telefontid med BM idag. Det var endast blodtrycket som skulle kollas så tog det på apoteket här och fick lämna det per telefon. Så slapp jag åka hela vägen in till stan. Eftersom blodtrycket var bra behöver jag inte göra någon ny koll förrän nästa vecka när det är dags för UL som man får göra när man gått en vecka över tiden.

Helt plötsligt har min BM börjat räkna veckorna annorlunda än hon gjort hela graviditeten vilket innebär att jag kommer få göra UL i vecka 41+1 istället för 41+0. Även igångsättningen kommer bli vecka 42+1 istället för vecka 42+0 som är det normala. Jag vet att det bara är en dag och att det troligen inte alls spelar någon roll. Förhoppningsvis behövs ingen igångsättning. Men det stör mig ganska mycket. Varför ska jag gå en dag längre för att hon nu räknar annorlunda? Varje dag känns som en vecka, minst. Jaja, jag har inte så mycket att säga till om där verkar det som.

Det tynger och stramar mer och mer för varje dag neråt och mot ljumskarna, så jag tror hon försöker röra sig nedåt i alla fall. Men kan inte låta bli att tänka på att min mamma blev igångsatt och att det finns en risk att jag också blir det. Hon gick och var öppen 10 cm i över en vecka utan att värkarna kom igång. Men min kropp skötte sig ju förra gången så vi hoppas den kan nu också och att den bara är lite trögstartad.

Vi försöker orka med ett litet projekt varje dag för att få tiden att gå. Idag har vi varit i ett friluftsområde där de finns gott om plats för lek så att H får springa av sig. Han blir helt omöjlig att ha att göra med om vi är hemma en hel dag.

Hemma efter blixtvisit på förlossningen

Ingen förlossning är på g, allt är lugnt (tyvärr). 

Efter lunch idag bestämde sig lilltjejen helt enkelt för att knappt röra på sig och när klockan var 21.30 och jag fortfarande inte kunde få liv i henne eller få henne att reagera trots diverse försök så bestämde vi oss för att åka in på en koll. När vi kom dit stod BM beredd i dörren och vi fick direkt komma in på ett rum. CTG sattes och efter cirka en kvart kom världens mest stressade läkare och gjorde ett UL. Om han hade stressat hälften så mycket hade allt gått snabbare, nu fick han göra om och rätt några gånger.

Allt såg bra ut. Flödet i navelsträngen, hjärtrytm, fostervattensmängd och rörelser kollades. Hon rörde sig och hickade även om det inte var stora rörelser som jag är van vid. Jag såg själv på CTG-kurvan att hon reagerade när jag rörde mig och jag tror hon reagerade på min röst också.

Så nu ska vi försöka sova.

Besök på förlossningen

Skrev ju sist att tjejen börjat sparka ordentligt där inne. Det gjorde hon inte igår. Kände nästan inget på hela dagen. Mannen tyckte vi skulle åka in och kolla så jag ringde förlossningen och frågade. De sa att jag självklart skulle komma. Så skönt att bli tagen på allvar på en gång. Så var det inte när jag väntade H. Så vi ringde min mamma som fick komma och passa H en stund och så åkte vi. Vi fick hjälp på en gång. Blodtryck, urinprov, CTG och UL gjordes. Allt såg normalt ut. Hon har snurrat runt lite där inne och ligger nu med rumpan neråt och sparkar inåt mot min rygg och mot moderkakan. Förmodligen därför jag inte känt henne. Vi var därifrån på mindre än en timme. En sådan otrolig lättnad att få se att allt var bra OCH att bli tagen på allvar och dessutom få bekräftat att det var bra att åka in, trots att det inte var någon fara. Ger en bra känsla inför förlossningen.

Idag är det ny vecka, vecka 29.

Sjukaste påsken någonsin

Ja, här firas det inte direkt. Här försöker vi överleva. Mannen är nu riktigt sjuk han också, kraftig bihåleinflammation och så håller han på att hosta lungorna ur sig. Jag hostar också och har som vanligt ont i huvudet. H som var bättre igår, fick feber igårkväll igen och har haft det även inatt. Nu på morgonen var han bara vaken en stund, drack lite nyponsoppa och somnade i min famn. Så han sover fortfarande. När ska det här ta slut egentligen?? Hur mycket ska man orka? Har lust att säga upp mig.

Igår hade vi en riktig sjukhusdag. Eftersom jag inte känt av bebisen något ordentligt på flera dagar så ledsnade jag på att oroa mig för det. Kändes tillräckligt med allt annat som varit den här veckan. Så vi åkte in till gynakuten och fick efter några timmar komma in på ett ultraljud. Där låg vår lilla tjej och sparkade och rörde sig hej vilt och jag kände ingenting. Hon såg ut att må hur bra som helst, bara det att hon inte har tillräckligt med kraft i rörelserna ännu för att jag ska känna dem så bra. Visste att det kunde vara så, men kändes ändå skönt att vi åkte in så jag fick bekräftat att allt var bra.

Efter det bar det av till närakuten med mannen som fick antibiotika mot bihålorna och lite inhalation för att vidga luftrören.

I veckan har jag ansökt om sjukpenning från Försäkringskassan. Nu får vi hoppas att de tycker att jag har rätt till det. Förra gången jag var gravid förstod inte min handläggare varför jag inte kunde arbeta med migrän. Hon tyckte också att min chef skulle anpassa min arbetsplats så att det fungerade. Eftersom det enda som ibland kan lindra och göra en till människa igen är att vila i ett mörkt, tyst och svalt rum så var jag ganska säker på att min arbetsgivare inte kunde ordna med det. Att starta ett byggprojekt, bygga ett nytt vilorum anpassat för mig och som ändå inte skulle göra att jag kunde jobba när jag var där, kändes inte realistiskt att företaget skulle ordna med. Jag bad handläggaren ringa både min chef och min läkare och det skulle hon minsann göra sa hon. Sedan hörde jag aldrig något mer ifrån henne, och hon ringde inte heller varken till min chef eller läkare, men några veckor senare fick jag min sjukpenning i alla fall. Vi får se hur det går den här gången.

Jag frågade också när jag ringde till Försäkringskassan i veckan hur jag skulle bära mig åt om jag mot förmodan skulle förbättras, eftersom jag egentligen vill jobba och inte vara sjukskriven. Då fick jag till svar att det var bara att prova om det gick bra. Men om jag lyckas jobba en hel dag eller längre, så bryts min nuvarande sjukskrivningsperiod och jag får själv sjukanmäla mig till Försäkringskassan igen om jag behöver fortsätta var sjukskriven och då ska mitt ärende bedömas igen som ett nytt ärende av en ny handläggare och då kan den personen bedöma mitt ärende annorlunda än den första. Så om jag blir godkänd och får sjukpenning nu, och sedan försöker jobba och det inte fungerar, då är det inte säkert att jag blir godkänd av nästa handläggare. Dessutom tar det runt 30 dagar för dem att ta ett beslut. Vilket betyder att jag denna gång kan få vänta runt 30 dagar på besked och om jag sedan försöker jobba och det inte funkar, kan jag få vänta 30 dagar till på nästa beslut. De här 30 dagarna är något de försöker att hålla, det kan egentligen ta ännu längre tid, om man har otur.

Helt galet att det ska vara så avancerat att få jobba när man vill. Mindre än en dag får jag känna efter och ska veta om jag kommer få migrän ofta igen eller inte. Så om jag blir godkänd denna gång, så lutar det ändå åt att jag inte går tillbaka till jobbet, om inte en dramatisk förbättring sker.

TUL, BM-besök och oro

Vilken dag vi haft. Imorse var det besök hos barnmorskan. Jag tog upp min oro som funnits där de två sista veckorna som består i att jag inte alls känner Mini lika ofta som förut och inte heller på samma sätt. Jag känner nästan inga sparkar alls men däremot små rörelser. Eftersom jag känner honom fast annorlunda så har jag inte varit orolig att han inte lever, däremot att han kanske inte mår så bra. Men jag har också misstänkt att det är ganska många rörelser som jag faktiskt inte känner. Dessutom har jag troligen en mycket envis bebis där inne som totalvägrar att röra sig trots försök att buffa på magen, dricka iskallt vatten etc. BM försökte också få honom att röra sig idag men han totalvägrade.

Tydligen är det normalt att rörelserna ändrar karaktär runt vecka 30-31 när det börjar bli trångt. Och att jag dessutom har moderkakan i framvägg gör väl kanske inte saken bättre. BM tog i alla fall min oro på allvar och erbjöd mig att komma dit så ofta jag ville och att jag även kunde åka in till förlossningen om jag var mycket orolig. Kanske kan jag även få göra ett extra ultraljud längre fram. Idag efter BM-besöket hade vi ändå tid för TUL.

Som sagt så hade vi tid för tillväxtultraljudet idag på Ultragyn Odenplan och vi blev faktiskt lite besvikna över bemötandet där. Trots att vi berättade om vår oro så vispade hon runt med dopplern och allt var klart på ett par minuter. Kändes verkligen som löpande bandprincipen. Enligt BM som gjorde ultraljudet så rörde han sig i alla fall normalt. Han var 7,3 % under mittkurvan, men helt normal då man får ligga +/- 22 % som normalvariation.

Idag på MVC togs inga prover förutom blodtryck (110/70), SF-måttet (31 cm) och Minis hjärtslag (runt 142).

Nu när jag ligger här och bloggar så rör han sig så hela datorn guppar upp och ner. Så just nu är lättnaden stor och jag hoppas att den håller i sig ett tag.

Efter TUL och lunch på tåget så åkte vi till Babyproffsen och hämtade ut mjukliften och babyskyddet så nu har vi i stort sett allt. Så skönt att så mycket är klart.

Profilbild av vår lilla Mini idag.