Och dagarna rullar på….

Äntligen känns det som att tiden går lite fortare. Sedan jag skrev sist har jag hunnit bli ett år äldre. Det var min födelsedag i torsdags. Det var sol och stekhett den dagen så vi letade upp ett utomhusbad och åkte iväg och njöt av svalkan. H var hemma från förskolan hela förra veckan så han var också med. Vi trodde han skulle bli sjuk då han var trött och hängig emellanåt, men det blev aldrig något. Han njöt som vanligt av badet, det måste vara bland det bästa han vet. Lär nog bli mycket bada i sommar.

Det har också hunnit vara helg och Sveriges nationaldag. I helgen har vi försökt fortsätta med projektet tömma garaget/förrådet. Det går LÅNGSAMT men framåt. Vi har också börjat tvätta alla babykläder etc. Känns konstigt och overkligt. Men det är bara två månader kvar och det är skönt att ha det gjort så att vi bara kan koppla av sedan.

Igår träffade jag min barndomsvän och vi fikade och pratade hela dagen. Tror inte vi sett varann på två år, så det var mycket att ta igen. Hon har precis som vi kämpat i många år, fler än oss, för att få bli mamma. Hennes resa började för elva år sedan och har bestått av både inseminationer och IVF-behandlingar och snart ska hon påbörja en annan resa och prova embryodonation. Önskar så att hon ska få lyckas.  Tänk att vi är så många som kämpar där ute.

Idag ska jag iväg och träffa en annan vän som jag också känt sedan barndomen. Hon fick barn för drygt en vecka sedan så jag ska bebisgosa. Ska bli så mysigt.

Igår hade jag riktigt mycket onda sammandragningar. Undrar varför det är mer vissa dagar. Flera i timmen hade jag. Ändå satt jag och fikade större delen av dagen så kan inte påstå att jag stressade. Konstigt.

Nu ska jag hoppa i duschen.

Annonser

STORT bakslag

Det blir ingen rispning nästa vecka och kanske blir det ingen IVF alls i år. Läkaren från Kvinnokliniken ringde mig idag och berättade att biopsierna som togs förra veckan visade förändringar på livmoderhalsen som gått från grad 1 förra gången till grad 2 och 3 denna gång. Så nu var det inget att snacka om sa läkaren. IVF-behandlingarna får skjutas upp och konisering ska göras.

Känner mig besviken och bitter idag. Jag bad att få ta bort förändringarna redan för ett år sedan när de dök upp för att det inte skulle bli så här. Berättade för läkaren som då tog cellprovet/biopsin FEM gånger om att vi väntade på att få starta upp med nya IVF-behandlingar och att jag inte ville gå och ta massor av prover för att sedan ändå få göra en operation som skulle fördröja allt ännu mer. Men då träffade jag en läkare som var helt ointresserad av vad jag sa och brydde sig inte ett dugg. Jag bad om ett snabbt besked, men det tog tre månader för henne att orka skriva ett svar. Sedan tog det ytterligare tre månader för henne att skicka resultatet till mig (efter att jag ringt och efterfrågat det). I brevet som kom efter ett halvår så stod det att jag INTE behövde vänta med några IVF-behandlingar, det var fritt fram, och för att hålla extrakoll så kulle jag få göra en extrakoll i juni. Dagen innan det besöket ringde man från sjukhuset och avbokade på grund av personalbrist. Efter ett tag fick jag en ny tid bokad i mitten på augusti. Och nu träffade jag en doktor som LYSSNADE och brydde sig. Hon begärde akutsvar på provtagningen för att jag skulle få absolut klartecken att börja med IVF-behandlingarna igen.

Idag ringde läkaren upp personligen och berättade att vi var tvungna att avbryta behandlingarna och skjuta upp alltihop. Med gråten i halsen bad jag om en snar operationstid. Hon kunde inte säga något nu men skulle ringa senare i veckan. Efter operationen tar det minst två cykler innan det är läkt igen. Det ser alltså inte särskilt ljust ut att göra några behandlingar i år. Känner mig så ledsen och besviken och – FAAAN! – kunde ingen lyssnat på mig för ett år sedan. Jävla kärring som tog provet första gången.

Logiskt sett är jag självklart tacksam att detta har upptäckts och att det går att ta bort innan det blir cancer av det. Men tyvärr gör det ont i själen ändå. Vi som var så laddade och förväntansfulla. Och hade börjat längta. Skit också.

Och självklart är mannen på jobbresa idag när allt händer. Han är i ett annat land och jag kan inte ringa honom och gråta ut. Känner mig faktiskt, ensam, ynklig och bedrövlig just nu.

Ska ta en dusch, tröstäta glass och sedan gå och lägga mig. Hoppas jag lyckas somna någon gång inatt.

BVC och förskolestart

Idag var vi på BVC 1,5-årskontroll och vaccinering. Vi hade satt Emla så vaccineringen gick fint. Han reagerade lite men blev inte ledsen. Vad gäller kontrollerna blev han också godkänd trots att han inte var så samarbetsvillig. Klossarna som skulle staplas på varandra åkte i golvet fortare än kvickt med ett stort gapflabb från H som var jättenöjd med sin bedrift. Han var inte ett dugg intresserad av att bygga ett eget torn utan blev superglad när BVC-sköterskan visade hur han skulle göra och rev sedan ner allt på golvet igen och tyckte det var så roligt. Inte kan han heller säga åtta till tio ord ännu som man helst skulle kunna. Sju fick vi ihop när vi räknade efter; mamma, pappa, titta, tittut, Diddi, hem. Han har sagt andra ord också, men det har varit enstaka gånger och inte dagligen. Men han visade att han förstod när hon frågade honom saker och han pratade för fullt på sitt eget språk hela tiden vi var där, så det var väl godkänt där också.

Han hade växt drygt 7 cm sedan vi var där sist och hade gått upp över ett kilo. Han ligger som han brukar på -1 SD på längdkurvan och nu låg han nästan -2 SD på viktkurvan. Så han är perfekt kan man säga. Följer sin kurva precis som han ska. Vår älskade vilda unge.

På tal om annat så börjar förskolan imorgon för H. Vi ska göra en ominskolning eftersom han varit ledig så länge nu. Så imorgon ska jag vara med honom och på fredag är mannen med. På måndag börjar det på riktigt. Vi får se hur många dagar vi får gå innan första VAB:en kommer. Har ägnat kvällen åt att namnmärka hans kläder.

Sista dagen av H:s sommarlov spenderades på stranden. Han bryr sig inte ett dugg om att det är kallt i vattnet.

Jag har börjat komma in i ”längtansmood”. Vill att tiden ska gå snabbare så att vi får börja med behandlingarna. Samtidigt som det är bra att tiden går långsamt så jag hinner få ordning på min rygg, ryggskottet sitter i fortfarande. Dessutom har vi ju inte hela summan ännu så vi måste ju hinna spara ihop resten av pengarna som saknas.

En plan och kostnader

Nu är cellprovet/biopsin tagen. Mensen var inga problem. Det verkar hänga på vilken doktor man kommer till och kanske lite beroende på hur mycket man blöder. Läkaren var jättebra och förklarade allt noggrant, ställde frågor och visade på en tv-skärm vad hon såg och vad hon gjorde. Jag såg själv vart cellförändringarna satt. Med mikroskop och blotta ögat såg det fortfarande ut som lätta cellförändringar. Vi får se vad resultatet på biopsin visar. Enligt den här läkaren som verkade mer seriös och noggrann än den förra jag var hos, så vill man ofta konisera bort även lätta cellförändringar om man haft dem länge. Mest för att man ska slippa gå på kontroller. Men nu kör vi på med IVF:erna. Skulle provet visa något värre än grad 1-förändringar så får vi ta ställning då.

Efter det läkarbesöket åkte vi vidare till stan och IVF-läkaren. Där gjorde vi upp en plan för syskonförsöket/IVF 3. Tyvärr hade han som förväntat inte fått svar på blodproverna ännu. Men vi planerade för att göra som vi gjorde när Henning blev till. Då körde vi korta protokollet och stimulerade med Gonal-F och med tillägg av Progynon för att hjälpa slemhinnan. Efter införandet blir det även Prednisolon, Fragmin och Trombyl. Redan nu ska jag börja äta extra D-vitamin. Vet inte om det egentligen hade någon betydelse, men det ska kunna öka chansen och jag åt det när Henning kom till. Dessutom ska vi denna gång göra LEI (Local Endometrial Injury) på CD 21. Med andra ord går man in med en tunn kateter och rispar livmoderslemhinnan i cykeln före IVF/FET. Så när mensen sedan kommer någon dryg vecka senare så kör vi igång med behandlingen.

Det enda tråkiga när vi var där var att det blivit en liten missuppfattning om priset. Eller, jag hade nog inte tagit reda på tillräckligt. När vi gjorde syskonförsöken där sist så fick vi betala landstingsavgiften trots att vi egentligen var privatpatienter. Jag tog för givet att vi skulle få fortsätta göra så. Men nu får vi även betala privat avgift där och i Falun, så det kommer bli mellan 13 000 och 19 500 kr till som vi inte hade räknat med. Så kostnaden blir 45 000kr  (3-pack IVF-behandlingar) + 19 500 kr (besök distansläkaren) + 2200 kr (mediciner när frikortet går ut) + 1700 kr (LEI) = 68 400 kr. Sedan tillkommer även resekostnader samt inkomstbortfall när vi måste sjukanmäla oss (vid äggplock och insättning) och springa på läkarbesök. Vet inte riktigt hur vi ska lösa det, men men, på något vis får det gå. Förhoppningsvis bryter vi tidigare trend och blir gravida fort och då kan vi komma undan med lite mindre. Jag fick alla mediciner till första behandlingen utskrivna redan nu eftersom mitt frikort går ut snart och som tur var träffade jag en mycket hjälpsam person på Apoteket som lät mig ta ut alla uttag på en gång. Så snart är väl hela kylen fylld med sprutor och skåpen fyllda med diverse piller.

Jag ska prova ett nytt tankesätt denna gång. Jag ska tro och tänka positivt. Det låter ju bra, enkelt och självklart men efter alla tidigare besvikelser är det inte så lätt som det kan verka. Men oftast, förutom första gången vi gjorde IVF, så har jag sett misslyckandet framför mig redan från början. Inbillat mig att det inte kommer göra lika ont inombords då. Om jag är beredd på besvikelsen. Men nog fan gör det ont ändå. Tror varken det gör mer eller mindre ont om jag försöker vara lite positiv längs vägen. Det blir som det blir ändå. Så om ni hör mig snacka/skriva om att nu är det kört eller nu kommer det säkert gå åt skogen så skäll lite på mig. För nu ska det banne mig gå bra. Den här gången SKA vi inte behöva kämpa lika länge.

Härlig helg, mens, syskonförsök och ryggskott

I helgen har vi varit på ett fantastiskt bröllop. En i familjen som gifte sig och det var verkligen ett fint bröllop och en trevlig fest. Dessutom övernattade brudparet och många av bröllopsgästerna på hotellet som låg precis intill kyrkan och festlokalen. Jätteskönt var det att bara kunna gå några meter för att ”komma hem” efter festen och att dessutom få sova ostört och sedan vakna upp utsövd till en hotellfrukost/-brunch gjorde ju allting ännu bättre.

Det var första gången vi lämnade bort H över natten. Det var min syster som hade hand om honom. Det kändes lite jobbigt först, framför allt för att vi visste att de skulle åka och bada med honom. Min största skräck som jag drömt så många mardrömmar om är att han ska drunkna när han är med någon annan än mig, någon som inte har lika bra koll. Men syrran har tre barn själv som är ganska stora nu och som kan hjälpa till att ha koll och dessutom jobbar hon som förskolelärare och är van att ha koll på många barn, så vem skulle jag kunna lita bättre på? Men det är svårt. Jag får massor av katastroftankar och mycket ångest. Tänk om?! Det gick i alla fall bra och vi fick många lugnande MMS under dagen.

Och som ett brev på posten så kom mensen igår på bröllopsdagens morgon. När jag räknar efter så stämmer det ganska bra med när den borde komma och jag tyckte jag kände av en ägglossning för ett par veckor sedan. Så jag kände mig ganska glad om jag ska vara ärlig. Trots att den senare på kvällen ledde till en stunds migrän och att den förstörde vårt hotellrumsmys vi skulle ha när vi var helt själva. Den betyder ju också startskottet får vår planering inför syskonförsök. På tisdag ska vi träffa IVF-läkaren. Imorgon ska jag ta de där blodproverna jag skulle tagit för länge sedan, men inte kunde då jag blödde bort hela sommaren. Håll tummarna för att proverna ser bra ut.

Nu ska vi glutta på sista avsnittet av Our girl som gick på SVT för att tag sedan. Jag avslutade helgen med ett ryggskott idag, så nu blir det soffläge resten av kvällen.

Insamling av en godhjärtad läsare!

Ni kanske minns mitt inlägg för en knapp vecka sedan där jag skrev om att vi vore tacksamma för hjälp med att finansiera våra syskonförsök i höst. En fantastisk läsare har bestämt att hon vill hjälpa oss. Hon är designer och tillverkar personliga napphållare, vagnsmycken, skallror, nyckelringar, halsband och armband. Hon både bloggar, finns på Instagram och Facebook. På bloggen http://byerika.vimedbarn.se kan ni bland annat följa hennes vardag och på Instagram (@creativethingsbyerika) samt Facebook kan ni se och beställa massor av fina saker som hon tillverkat och säljer. För varje vara hon säljer, från idag till och med sista juli kommer 10 kr att gå till vårt IVF-konto.

En otroligt godhjärtad handling som vi är så glada och tacksamma för. Så känner ni er sugna på att köpa något nytt till er själva, er bebis eller en present till någon så kika in på hennes Facebook eller någon av övriga sidor ovan och se vad hon har att erbjuda. Då hjälper ni samtidigt oss en bit på vägen 🙂

Gynbesöket och syskonförsöket

Idag var jag hos gynekologen. Önskar verkligen att de skulle finnas kvar i många år till. Typiskt när man hittat så rätt. De är så himla bra. Ett superteam. Bra läkare och barnmorskan likaså. Flexibla, nytänkande, tillgängliga och professionella.

Vi pratade lite om allt som hänt med cellförändringar, blödningar och bröstknölar. Vid gynundersökningen såg det ut som vanligt. Inget att anmärka på egentligen. Inga cystor eller andra konstigheter. Förklaringen till blödningen är troligen en utebliven ägglossning. Han förklarade otroligt bra hur hormonerna funkar och jag blev väldigt imponerad av hur kroppen är programmerad OCH att han kunde förklara det på ett sådant bra sätt att vem som helst hade kunnat förstå det. Nu har jag fått några tabletter som heter Primolut-Nor som ska minska eller få blödningen att upphöra samt efter avslutad kur ge mig en ny blödning som räknas som en mens. Fick dessa tabletter även efter vår första IVF när kroppen också ballade ur lite och inte slutade blöda. Då funkade det, så vi hoppas att de gör det nu också.

Fick även en remiss för ultraljud och eventuell mammografi som jag ska göra på nu på måndag. Är lite smått livrädd, men vill ändå ha det gjort så att jag kan koppla bort det (förhoppningsvis). Läkaren tyckte inte det kändes som något oroande, men man vet aldrig.

Vi pratade även om syskonförsök och vi planerade för att sätta igång med detta efter sommaren. Har ett bokat planeringssamtal den 11 augusti. Än så länge har vi inte pengarna, så kanske måste vi avboka alltihop. Men vi ska verkligen försöka att ordna det på något vis.

Ringde även till Falun idag och förklarade varför vi inte hört av oss och frågade om vi fortfarande var godkända för att köpa ett trepack vilket vi var. Skönt att veta.

Syskonförsök (?), blödningar, knöl i bröstet…….

………..det är för mycket nu. Känner mig så nära att bara krascha och inte orka resa mig. Känner mig otroligt stressad över allting just nu. Samtidigt blir jag nästan apatisk och tom i hjärnan och orkar bara inte ta tag i något. I fredags glömde jag bort hälften av mina arbetsuppgifter och tyckte vi hade det så lugnt och skönt på jobbet. Sedan fick jag ”skäll” när jag gick hem för att jag inte hade gjort något då det tydligen fanns massa saker att göra. En släkting frågade mig häromdagen vad jag gjorde dagen innan. Och det var bara blankt, kom inte ens ihåg vilken dag det var just då.

Ringde i alla fall min gyn tillslut. Hon skulle bli pensionär, om några dagar. Så det var ingen idé för mig att komma till henne sista dagen tyckte hon. Och det kan ju vara klokt. Fick tips om en annan gynekolog att börja gå hos av henne, men hörde istället av mig till den gyn jag gick till under IVF-behandlingarna. De är ju fantastiska. När jag ringde sa de på svararen att de var på studiebesök på en annan klinik. Redan då anade jag ugglor i mossen. Skulle de också sluta? Mailade istället och fick svar igår. Jag anade tyvärr rätt, de ska också avsluta sin verksamhet. Va ledsen jag känner mig. Jag vill ju gå där när vi ska göra syskonförsök. Förklarade i alla fall varför vi inte hört av oss för att göra syskonförsök redan förra året som vi sagt. Att det hade med cellförändringarna att göra. Fick till svar att de hade pratat om oss häromdagen och undrat vart vi blivit av. De tyckte att vi skulle göra syskonförsök nu efter sommaren så att vi kunde gå hos dem innan de slutade. Jag önskar av hela mitt hjärta att vi kunde det. Men hur ska vi ha råd? Vi har inte de pengarna nu. Har försökt starta en donationsfunktion här på bloggen, men får inte till det. Känns som att när vi väl har råd så är det kanske för sent. Oerhört stressande.

Och så har jag fått en knöl i bröstet. Det är inte första gången, men skapar lika mycket ångest varje gång. Jag gjorde en mammografi och ett ultraljud i höstas som inte visade något. Har tidigare haft små cystor i brösten, framför allt det högra. Men då har jag varit mitt uppe i en massa hormonbehandlingar vilket jag inte är nu. Förhoppningsvis är det bara en cysta den här gången också, men tänk om det inte är det? Jag har ju bröstcancer i släkten både på mammas och pappas sida (moster och farmor). Och alla hormoner vid IVF/FET kan öka risken. Speciellt allt extra östrogen jag intagit i alla möjliga former. Fy tusan vilken dödsångest jag får.

Här hemma börjar vi sakta men säkert boa in oss men mycket står på vänt tills ombesiktningen varit på torsdag. Eftersom vi inte vet om och vart det blir omtapetserat vill vi inte borra upp skåp, hyllor och tavlor på väggarna. Vilket också medför att det är mycket som inte kan packas upp. Och trots att vi hade ett pyttelitet kök i förra lägenheten där vi knappt kunde sitta fyra personer utan att trängas så hade vi nog ganska bra skåpförvaring där. För nu när vi bor på nästan dubbelt så stor yta så får vi helt plötsligt inte plats med våra kökssaker. Men det känns otroligt stort annars, ligger i ett väldigt trevligt område med många barnfamiljer och mycket grönt runtom. Det är ljust och luftigt och vi trivs bättre och bättre. I vårt sovrum har dock föregående hyresgäster valt mörkbrun tapet. Ser ut som skit rent ut sagt. Tur vi bara ska sova där så vi slipper se eländet allt för mycket. Vi har en lekplats på ena sidan av huset och H älskar det. Även när vi är inne kan han sitta hur länge som helst och bara titta ut och vara nöjd när de andra barnen leker. Nackdelen är väl att vi numera inte kan gå direkt in från bilen utan att passera lekplatsen och H blir förbannad och gallskriker om vi inte inte stannar och leker. Inte alltid man har lust att hänga där. Ibland vill man bara hem. Och ibland har man bråttom till förskolan på morgonen…..

Nä, nu ska jag ta en dusch. Diska lite och sedan gå och lägga mig. Imorgon blir det besök hos min IVF-gyn. Koll av blödningar, bröst och prat om syskonförsök. Önskar så mycket att det kunde gå i höst. Känns som det är meningen på något vis, att det måste ordna upp sig.

De där känslorna börjar komma tillbaka :-(

Flera IVF-bloggare jag följer som lyckades bli gravida före eller samtidigt som oss med första barnet väntar numera syskonet till sina små. Första gångerna kändes det väl inget speciellt för mig. Men nu när vi själva försökt några gånger och det gått en tid börjar de där jobbiga känslorna komma tillbaka. Det är svårt att beskriva. Jag missunnar såklart ingen annan att lyckas. Men jag blir faktiskt avundsjuk och tycker att allt känns orättvist. Känner mig lite deppig. Börjar bli jobbigt att läsa gravidbesked igen 😦

Och kommentarer om att vi borde vara glada och nöjda nu när vi har H undanbedes. Vi är otroligt lyckliga, tacksamma och nöjda med vår H. Men vi vill också kunna ge honom ett syskon. Det är en helt annan längtan. Även om det nog inte skulle bli en hemsk livskris om vi inte lyckades, så gör ändå tanken ont på att det faktiskt kan bli så att det inte funkar.

Varför ska vi alltid behöva kämpa så förbannat mycket? Kan det inte bara gå lite enklare någon gång??