Både maken och jag har uppfattat H som ganska blek och mörk under ögonen på sistone. Han har även klagat en del på magont vid några tillfällen samt att han varit väldigt trött. Usch, nu när vi pratat om det känns det verkligen påtagligt och ångesten sätter in. Tänk om något är fel med vår älskade unge? Tänk om han är sjuk? Det får bara inte vara så! På tisdag morgon blir det vårdcentralen.
Känslor
Lösenordsskyddad: Så hemskt
Förskolestart
För någon timme sedan lämnade vi H på förskolan för första gången efter sommaruppehållet. Det gick förvånansvärt bra. Han har inte varit där på sex veckor. Mannen frågade på skoj H om han kände igen sig när vi kom dit och fick svaret ”NEJ!”. Men han blev väldigt glad när han träffade pedagogerna och några av sina vänner och det var inga protester alls när vi lämnade och han var glad när vi gick och hade inte ens tid att vinka. Så skönt. Ska bli spännande att höra hur det gått denna första dag utan blöjor och allt. Det ska även bli roligt att höra om de säger något om hans utökade ordförråd då han bara på dessa veckor pratar så bra att man kan tro det är en annan unge vi lämnat där idag. Han har blivit så stor vår älskade lilla unge.
Vad gäller graviditeten händer inte så mycket. Har fått tillbaka lite förvärkar som är ganska onda, men de är också extremt sällsynta så tror inte de gör någon större nytta. Natten mot igår sov jag ganska bra, bortsett från alla kisspauser, och kände mig nästan pigg i alla fall halva dagen. Men inatt sov jag skit igen. Otroligt att man kan funka så länge och hyfsat bra utan någon sömn. Tur jag har min fantastiska man som sköter typ allt. Idag var han dock tvungen att åka in till jobbet en stund. Men han VAB:ar en timme morgon och eftermiddag för att kunna hämta för förskolan, vilket hans chef inte är eld och lågor över. Hon verkar tro att hon kan styra över hur och om han ska VAB:a eller tror sig ha rätten att planera in VAB:en tillsammans med honom. Hon verkar helt ha missat att man VAB:ar för att ta hand om sitt barn och inte sitt jobb. Jag tror jag nästan är mer irriterad än mannen över detta.
Nu ska jag försöka fördriva dagen ensam här hemma. Känner mig fruktansvärt rastlös, men kroppen orkar ju inget så förmodligen får jag inget gjort.
Fortfarande höggravid…..
Tack snälla för gissningar och peppning. Det verkar i alla fall inte bli något på BF-dagen, tiden börjar rinna ut. Endast två och en halv timme kvar och inga speciella känningar.
Sista dagarna har vi gjort korta turer ut i skogen för att plocka lite kantareller, blåbär eller bara vara. Det blir inga längre sträckor utan jag brukar typ dyka ner i blåbärsrisen och så går mannen och H runt. Annars försöker vi bara få dagarna att gå och jag försöker att inte vara alltför bitter över att ingenting händer. Jag sover fortfarande inte på nätterna och har dessutom haft en hel del kraftig migrän och har varit tvungen att medicinera för att härda ut. Känns inget vidare. Är precis som sist rädd att ha ett riktigt jävligt migränanfall när förlossningen sätter igång. Det hände ju sist och då medicinerade jag och mådde ännu sämre. Som tur var gick det över tills det var dags att åka in och klämma ut H. Misstänker att all sömnbrist inte gör migränen bättre.
Det verkar som kroppen tagit paus :-(
Nej, här händer inget. Förvärkarna som jag haft i två-tre månader är nästan borta. Varför?
Inatt sov jag två timmar drygt. Jag vet att man inte kommer sova mycket när bebis kommer. Men tänk att kunna vända sig i sängen utan den här tunga magen och det onda bäckenet. Tänk att inte bli kissnödig en gång i timmen hela natten igenom. Har försökt sova på dagen idag men det går inte, kommer inte till ro. Så har istället ägnat eftermiddagen åt att hinka i mig hallonbladste och skumpat upp och ner på en pilatesboll. Tror inte något hjälper men har ändå inget annat att göra. Tutt- och fotknölsmassagen igår hjälpte såklart inte.
Önskar man kunde göra något på riktigt som satte igång det hela.
Vecka 40 – migrän och förvärkar
Precis som i förra graviditeten så kommer migränen oftare igen på slutet. Igår åskande det på kvällen och det utlöste såklart ett anfall som bara blev värre och tillslut mådde jag illa också. Försökte somna utan mediciner men det gick inte så tog tillslut. Kanske var det medicinen som gjorde att jag faktiskt har sovit lite bättre än jag brukar. Blir ju fruktansvärt trött av den. Har sovit djupare mellan uppvaken.
Dessutom har jag blivit helt förstörd i luftrören av fläkten som går ständigt här hemma så nu har jag fått gasa på med extra astmamediciner och nässpray. Nässpray tål jag egentligen inte och blir dessutom snabbt beroende. Men skiter i det just nu faktiskt. Klarar inte av paniken jag får när det täpper till både i näsan och i halsen. Så det får jag ta tag i efter förlossningen.
Jag hade riktigt onda förvärkar inatt och tydligen har jag legat och flåsat i sömnen också enligt mannen samt att jag har vaknat av dem några gånger. Gör lite mer ont framtill än vad de tidigare gjort, men trycker också bakåt på ändtarmen. Låg och funderade på hur jag skulle märka om det var riktiga värkar eller inte. Förvärkarna jag haft denna gång har ju känts ungefär som de riktiga värkarna gjorde sist. Men gissar att de inte skulle avta på morgonen om det var på riktigt. Tror också att delar av slemproppen börjat lossna. Ofta när jag torkat mig efter toalettbesök senaste veckan kommer det ut stora genomskinliga slemklumpar. Önskar så att allt kunde sätta igång NU.
Idag känner jag mig faktiskt piggare än på ett tag, har även svullnat av en hel del i händerna som inte gör så ont idag. Hade skrivit en handlingslista och skulle ”njuta” av lite ensamtid medan mannen var hemma och vilade H, vilket jag annars brukar göra för att få vila själv. Men idag såg jag framemot att åka iväg en stund. Då kom mannen på idén att tänk om du får värkar när du är och handlar, hur ska du göra då? Han sitter fast med H hemma utan bil, och jag är i affären och kanske inte kan köra hem. Känns som risken är väldigt liten, men mannen ville inte vara med om det, så nu fick jag stanna hemma istället. Trist. Sitter och tröstäter glass.
Ikväll ska svärmor bjuda på middag. Dit är det gångavstånd så får se framemot det istället. Skönt att slippa laga mag själv också.
”Mamma arg!”
Den här ungen alltså….
På morgonen igår låg jag kvar en stund i sängen när far och son gick upp. Efter en liten stund kommer H inspringande till mig, ger mig en puss och säger ”Älskar dig mamma!”. Va sjukt mycket det känns i hjärtat att få höra något sådant från honom. Blev helt lycklig och tårögd.
På eftermiddagen var vi dock inte lika bra vänner. Han ska testa oss hela tiden och då försökte han bita mig, i mina onda fötter som han mycket väl vet om. Han testade lite två gånger och trots tillsägelse så högg han hårt tredje gången. Jäklar va arg jag blev. Och det uppfattade H också för han sprang fort som tusan och gömde sig bakom pappas rygg och konstaterade högt att ”mamma arg!”. Då kommer man av sig lite och det är svårt att hålla sig för skratt.
Varje dag pratar han lite med bebisen i magen och han har konstaterat att i tuttarna finns det minsann ”mat” som bebisen ska ha.
Han har utvecklats otroligt mycket dessa sommarveckor han varit hemma med oss. De kommer knappt känna igen honom på förskolan. Han förstår och uttrycker så mycket nu.
Surkärringen och testaren
Känner mig så irriterad för minsta lilla. Ringde till och med störningsjouren för första gången i mitt liv härom kvällen. Grannen spelade hög musik och vid 23.30 när vi skulle sova orkade jag inte höra skiten längre utan ringde och klagade. Det var ingen granne jag kände och jag går inte och knackar dörr mitt i natten hos främlingar. H blev störd också vaknade om och om igen. Jag känner mig irriterad och negativ på det mesta just nu. Och så det här j*vla vädret. Sol och 30 grader varmt varje dag. Har vi tur får vi någon åskskur som drar förbi i några minuter. Orkar inte med värmen. Jag kokar inifrån också. Nätterna är hemska. Jag sover knappt något alls. Vaknar ungefär en gång i timmen om jag nu lyckas somna, ofta ligger jag vaken i flera timmar innan jag somnar om igen. Och så har jag blivit täppt i näsan också. Som grädden på moset liksom. Vet att jag är fruktansvärt negativ nu, men jag orkar inte vara något annat.
H verkar ha kommit in i en ny fas. Han testar oss till max hela tiden. Slåss, sparkar och spottar på oss och bara garvar när vi ber honom sluta. Hur mycket kan man jäklas innan det får konsekvenser? Han säger i alla fall ”felatt” (=förlåt) efter ett tag. Som ni förstår går det här inte ihop med mitt tillstånd just nu. Jag har inget tålamod alls.
Som tur är så är det mycket roligt som händer med honom också. Han pratar massvis. Nya ord och små meningar dyker upp hela tiden. Man blir fantastiskt imponerad varje dag. Vår äskade lilla unge. Han är helt tokig i tv-program med sång och musik som t ex Allsång på Skansen, Lotta på Liseberg och Sommarkrysset. Han dansar som en galning, så söt.
BM
Igår var vi hos BM. Hela familjen var med. H fick lyssna på bebisens hjärtljud. BM förklarade för honom och han nickade förnuftigt precis som han verkligen förstod allt.
Bebis ligger fortfarande med huvudet nedåt, tyvärr fortfarande högt och rörligt. Blodtrycket hade gått upp lite men var fortfarande inom normalgränsen. När jag väntade H gick det också upp på slutet. Hb hade tyvärr gått ner massor, så där fick jag bakläxa och måste nu tanka kroppen med mycket järn. Både blutsaft och järntabletter. Jag har slarvat med järntabletterna sista veckorna så jag får väl skylla mig själv. Trodde bara inte det kunde gå ner så fort. När jag väntade H gick järnvärdet upp av sig själv på slutet.
Jag har säkert sagt det förut men jag är så himla less på detta nu. Bebis får gärna komma när som helst nu. Är framför allt less på mitt onda bäcken och onda, svullna händer och fötter. Jag kan inte ens gå några meter utan att få skitont. Kom ut nu lilla bebis, snälla.
Potträning dag 1
Herregud vilken dag. Vi har efter denna dag bestämt redan nu innan hon ens är född att vi ska potträna dottern innan två års ålder. Att potträna världens envisaste unge med tvåårstrots är värre än vi kunnat tänka oss. Han har ju gått en hel del på pottan här hemma senaste halvåret på kvällarna och då har det för det mesta gått riktigt bra.
Idag deklarerade han redan på morgonen att den där pottan/toaletten tänkte han minsann inte sitta på. Det var roligt att slänga alla kvarvarande blöjor men sedan var det roliga slut. Han har i stort sett vägrat sitta på pottan mer än några sekunder åt gången. Med lite mutor har han några få gånger suttit så pass länge att han hunnit kissa. Vi har fyra kissträffar i pottan och säkert tio träffar på golvet eller på soffans fotpall. En bajsolycka på balkongens trall. De flesta kissolyckor han nog skett för att testa oss. Varje gång han blivit arg har han tittat på oss och kissat på golvet. Han letar verkligen efter vår reaktion, ibland så uppenbart att det är svårt att hålla sig för skratt. Det gäller att lägga band på sig också och inte bli förbannad. För när man märker att han gör det med flit om och om igen är det inte helt lätt.
Det mest positiva har nog varit att vi klarade lunchvilan utan olyckor. Att det känns som en tung dag beror nog mycket på våra förändringar. Eftersom vi vet att han har ganska bra kontroll på sin kropp sedan tidigare så hade vi nog förväntat oss att det skulle gå ganska bra på en gång. Vi hade inte förväntat oss detta trotsiga och envisa motstånd.
Men, imorgon är en ny dag och då är det dags att dels sätta på honom kläder (idag var nakendagen) och sedan även göra en liten kort utflykt ute. Vi inbillar oss att han kanske inte tycker det är lika roligt att bli blöt i kläderna och kämpa för att få av sig dessa varje gång han kissar för att jäklas. Vi får se hur det går.
IVF-mamman 