VUL nummer 2

Imorse var vi på ”vårt” andra ultraljud. Det gick hur bra som helst. Känns så otroligt skönt att kroppen äntligen funkar av sig själv och gör som den ska. Slemhinnan hade ökat till nästan 8 mm och follikeln till 19 mm. Follikeln har exakt på millimetern växt så mycket som den ska göra. Så lättad.

Har under kvällen pratat med kliniken och eftersom jag brukar ha svårt att pricka ägglossningen med stickorna så ska jag imorgon kväll ta Ovitrelle-sprutan så att vi vet precis när ägglossningen sker. På onsdag ska jag börja med Progynon som jag tyvärr inte slapp, men men, jag får lita på kliniken. På måndag blir det fjärde Falun-trippen. Struntar i akupunkturen i samband med återföringen denna gång. Det gör skitont och jag har fått det två gånger nu utan att det hjälpt så den här gången tänker jag göra som jag känner och lita på kroppen som ju som sagt skött sig ganska bra denna månad.

Och så till sist det näst bästa av allt (förutom ovannämnda) så har vi denna gång blivit lovade att få tillbaka två stycken embryon. Känns himla bra inför detta försök. Nu ska det bara bli!

Punkt slut 🙂

Annonser

VUL

Idag på cykeldag 10 (eller 11) var jag på VUL. Det visade en slemhinna på 6 mm och en största follikel på 13 mm på höger sida. Alltså är det några dagar kvar till ägglossning och jag måste gå på ytterligare ett VUL på måndag. Det positiva var att slemhinnan faktiskt var 6 mm redan nu och det är några dagar kvar. Så det finns chans att den växer på sig ytterligare och då kanske jag slipper ta extra östrogen (Progynon). Ju mindre extrahormoner desto bättre.

Är det någon som vet hur man räknar cykeldagarna. Jag fick en pytteliten blödning en morgon och trodde att mensen var igång. Sedan kom det inget mer förrän nästkommande morgon då det satte igång ordentligt. Räknar man den där första fjuttiga blödningen som CD 1 eller dagen då den rikliga blödningen satte igång?

När det gäller en själv försvinner allt logiskt tänkande……

Idag har jag i tankarna sett ett dussin olika scenarion av vår framtid som inte varit positiva på något sätt. Allt detta på grund av ömheten i det högra bröstet. I tanken har jag dött innan 2013 tagit slut, jag har opererat bort bröstet, jag har genomgått cellgiftsbehandlingar, jag har fått skrota alla drömmar om barn och fortsatta IVF:er, jag har överlevt cancern men suttit där bitter, utan bröst och med dåligt samvete för att jag förstört min mans möjligheter att få barn, vi hann inte ens vara gifta i ett år innan alla drömmar dog. Blev det fler än ett dussin scenarion?

Logiken finns inte när man själv kommer till insikt med att det kan vara jag själv som drabbats. Jag vet att det inte är jättevanligt med bröstcancer i min ålder och jag vet att jag inte har någon anledning att ta ut något i förskott och jag vet att det inte blir lättare att vara olycklig nu när det kanske bara är en liten ofarlig cysta, eller kanske bara lite hormonpåverkan. Men det spelar ingen roll vad jag vet, för känslorna tar över och styr mitt humör och jag får ångest. Ena sekunden önskar jag att undersökningen, mammografin, var överstökad. Och nästa sekund önskar jag att jag inte sökt över huvudtaget utan bara förträngt och fortsatt mitt vanliga liv ovetandes, men det är antagligen ingen bra lösning i fall om det nu skulle vara något.

Ja, som ni hör så är det inte så bra just nu. Och min man är minst lika orolig som jag, om inte mer. Ser på honom att han är både orolig och ledsen och då känns det hela ännu värre. Svårt att försöka förklara för någon annan att det nog inte är någon fara när man inte riktigt kan tro på det själv.

Nä, nu ska jag försöka stänga av hjärnkontoret för idag. Att ha en av- och påknapp hade varit bra.

Det är mycket nu!

Har under en tid känt ett ömmande parti på utsidan av höger bröst. Det kommer och går och har varit lite kraftigare mellan ägglossning och mens. Vet att jag har en liten cysta i det området och tänkte inte så mycket över det i början. Men sedan börjar man fundera och med tanke på att jag har proppat i mig en hel del extra hormoner sista halvåret och dessutom har bröstcancer i släkten kanske det är bra att kolla upp. Dessutom skrev jag ett mammografiutlåtande om en tjej igår som var nästan exakt lika gammal som jag och dessutom nyligen gjort en IVF och nu hade hon fått bröstcancer. Det blev ett litet uppvaknande så jag ringde direkt och fick en snabb tid på Bröstmottagningen. Var där idag och fick en remiss till mammografi och eventuellt ultraljud. Ringde och beställde tid även för det och ska dit nästa vecka på onsdag (mannens födelsedag), hoppas att vi slipper jobbiga besked då. Är inte jätteorolig, men litegrann såklart.

Och idag kom dessutom den röda så nu börjar nedräkningen till återföringen (FET 3). Har fått tid för VUL nästa fredag, 25 januari.

Annars rullar det på. Vi jobbar och räknar ner till semestern. Man blir så otroligt trött på jobbet när man snart ska ha semester. Allt känns outhärdligt.

PMS och planering inför FET 3

Nu har jag en normal cykel för ovanlighetens skull, utan en massa extra hormoner tillsatta. Det resulterar såklart i PMS-besvär som ömma bröst, trötthet, kort stubin, uppsamlande av vätska i kroppen och troligen även lite deppighet. Men det känns ändå rätt så skönt och framför allt naturligt.

Idag ringde jag till kliniken för att planera inför vårt tredje FET som blir i nästa cykel. Ville veta om jag denna gång ska chansa och köra i naturlig cykel eller om jag skulle stimulera med sprutor som jag gjort tidigare. Beslutet blev att chansa på normal cykel och det känns faktiskt ganska bra att göra något lite annorlunda än förr då vi ändå inte lyckats. Hoppas bara att jag får en ÄL, annars blir det ingen insättning nästa cykel utan då får vi vänta.  Det känns även skönt att jag kan leva lite mer normalt fram till insättning och slippa huvudvärk av sprutorna. Glömde dock fråga om jag skulle ta Progynon för att förtjocka slemhinnan, men tänkte att jag kan ringa igen när jag fått mensen och fråga. Mensen beräknas komma troligen i början-mitten på nästa vecka. Sedan börjar återigen nedräkningen.

2012 – årsberättelse

  • I januari befinner vi oss mitt i fertilitetsutredningen och eftersom allt ser bra ut (förutom bristen på passage vid HSG:n) får vi prova vår första hormonstimulering med Puregon-sprutor. Samtidigt ligger svärfars sambo för döden. Vi åker mellan våra egna läkarbesök på Fertilitetsmottagningen och sjukhuset där en döende familjemedlem ligger. 24 januari dör familjemedlemmen, dagen efter mannens födelsedag.
  • I februari kommer mensen och hormonbehandlingen gav alltså inget resultat. Remiss till S:t Göran för laparoskopi för att utreda vidare om det överhuvudtaget finns någon passage i mina äggledare. Remiss skickas nu också för IVF vilket man missat att göra i november 2011 som det skulle ha gjorts. Nu börjar en lång väntan. Samtidigt håller boupptäckningen med svärfadern på och dessutom har vi märkt att han inte är helt klar i hjärnkontoret och vi försöker få till en demensutredning som senare visar på Alzheimers sjukdom i relativt tidigt skede.
  • I april ledsnar vi på att vänta på att höra från S:t Göran angående laparoskopin. Får ny remiss till Sophiahemmet där vi inom en månad får tid för ingreppet.
  • I maj görs laparoskopin som visar att det inte finns någon passage alls i någon av äggledarna. Vi ringer vårdkansliet  och får våra papper skickade till IVF-kliniken i Falun som vi väljer att åka till via vårdgarantin. Den 19:e maj åker vi till New York och mannen friar på planet innan vi lyfter från Sverige!! Jag blir så chockad, lycklig och förvånad och säger självklart JAA (äntligen). Vi har en händelserik vecka i New York i ett lyckorus där vi ser mycket och shoppar mer än någonsin. På vägen hem på planet börjar vi planera vårt bröllop bara en månad framåt i tiden. På flygplatsen när vi kommer hem möter vi upp med vår vän Hanna med familj som kommit hela vägen från Australien och ska stanna i ett par månader.
  • I juni är det hektiskt med bröllopsförberedelser samt har vi vårt planeringssamtal inför IVF:en. Det är fullt upp, men samtidigt en väldigt rolig tid. Hoppet inför framtiden är stort. Den 30 juni gifter vi oss och bröllopet blir bättre än vi någonsin kunnat drömma om, mycket tack vare våra nära och kära som engagerar sig och ställer upp till 100 procent. Känner trots allt tråkigt som varit att jag är så lycklig med världens bästa make.
  • I juli laddar vi upp inför första IVF:en. Den sista juli börjar jag med nässprayen som ska ta ner mina hormoner till klimakterienivå.
  • I augusti åker vi på vår första och förhoppningsvis sista charter. Den går till Mallorca och vi känner att det inte riktigt är vårt sätt att resa. Men det är i alla fall skönt att vara lite ledig då alla hormoner gör att jag har ständiga vallningar, humörsvängningar och sömnstörningar. Hela denna månad ägnas mest åt att anpassa sig efter tiderna då nässpray och sprutor ska tas. Den sista dagen i månaden utförs vårt äggplock på IVF-kliniken i Falun och resultatet blir mycket bra.
  • I september får vi tillbaka en perfekt blastocyst. En lång väntan där man slits mellan hopp och förtvivlan börjar. Kunde aldrig tro innan att denna resa skulle vara så jobbig och känslosam. Tyvärr kommer mensen ganksa snart, till och med tidigare än vanligt. Börjar efter misslyckandet med akupunktur i hopp om att det ska hjälpa vid nästa försök. Åker även på jobbkonferens till Riga över en helg och där blir mer än hälften akut histaminförgiftade då de råkade välja fel maträtt sista kvällen.
  • I november sker vårt första FET som också slutar i ett minus.
  • I december sker andra FET. Också minus efter att ha gått några dagar längre än sist och hoppet hade börjat spira. Luften går ur. Man känner sig så tom och trött. Min farmors hälsa börjar svikta. Hon får vätska i lungorna och hamnar på sjukhus över jul där hon fortfarande befinner sig med undantag för tillfällig permission över nyår.
SUMMERING: Det som känts positivt med 2012 har varit framför allt tre saker; förlovningen, resan till New York och bröllopet. Resten har egentligen varit ganska negativa upplevelser. Men trots detta så har de positiva upplevelserna varit så starka att det ändå känns som ett positivt år.