Idag tog jag mod till mig och ringde vårdcentralen som jag skulle gjort i måndags, men det har varit så mycket med magsjukor, förkylningar och allt. Eftersom min husläkare hade jouren idag fick jag en akuttid trots att jag inte bad om det. Läkaren började med att skälla ut mig för att jag googlat (sånt ska man väl inte berätta egentligen). Klämde och kände på mitt onda underben och sa att hon såklart inte kan garantera något, men att det inte fanns någonting som tydde på att det skulle vara något farligt. Hon trodde att jag hade överbelastat/snedbelastat antingen på grund av något i knäet eller foten. För säkerhets skull så skrev hon en röntgenremiss både på underbenet och knäet, mest för att jag skulle bli lugn.
Hon fick känslan av att jag hade en massa ångest och undrade hur det kom sig. Jag berättade om cellförändringarna och smärtan, obehaget i brösten som en utlösande faktor och att jag faktiskt blivit ganska nojig efter det. Har fått en himla dödsångest. Hon tyckte det var bra att jag kollade upp saker jag var orolig för, men om jag kände mig mycket orolig kunde jag höra av mig för att få en psykologkontakt. Kändes faktiskt bra att hon sa det. Det har funnits tillfällen tidigare i livet då jag av andra anledningar gärna haft en samtalskontakt och även försökt att få en, men då har jag aldrig fått den hjälpen. Tror inte att jag kommer behöva det, men bra att möjligheten finns.
Nu är i alla fall röntgen gjord och jag borde få svar senast måndag.
Idag har vi varit och veckohandlat och på kvällen åkte H och jag till min farmor och fikade medan mannen städade lägenheten. Äntligen är magsjukan bortskurad. Och så har vi betalat räkningarna. Skönt att det är gjort.
IVF-mamman 