2014 – året vi blev tre i familjen

För oss har 2014 varit ett fantastiskt år. Drömmen som jag haft i stort sett hela livet blev till verklighet. Jag har alltid velat bli mamma, men jag kunde för några år sedan aldrig föreställa mig att det skulle vara så svårt. Trots att jag träffat mannen i mitt liv. Det var det som jag var mest orolig för som yngre, att jag inte skulle träffa den där människan i tid som jag verkligen kände att jag ville leva med jämt och som jag skulle vilja ha som pappa till mina barn.

Vår H är en fantastisk och unik liten människa. Han förgyller alla våra dagar. Just nu är han en väldigt aktiv liten kille, klarar aldrig av att vara stilla. För det mesta är han glad och väldigt busig. Envishet har han gott om, ger sig inte i första taget. Han vet precis vad han inte får leka med och gör allt för att göra tvärtemot. Han har världens finaste leende som lyser upp hela honom och smittar av sig. På sistone har han delat ut massvis av kramar till mamma och pappa som värmer ända in i benmärgen. Redan nu kan man märka att han har humor och redan nu trots att han omöjligt kan förstå vad alla vuxna säger så lyckas han alltid skratta på rätt ställe först av alla när något roligt sägs. Närhet är viktigt för honom, har alltid varit. Han vill helst ligga tätt, tätt intill när han somnar och ibland sover han på mig på natten. Även dagtid märks det av. Han gillar inte alls att leka själv. Egentligen behöver man inte leka aktivt med honom hela tiden, bara man sitter tillsammans och finns där i närheten. Men när vi är där andra barn finns så är han hur nöjd som helst. Då glömmer han gärna bort att hålla koll på mamma och pappa. Han är väldigt social och sträcker gärna fram armarna åt nära, kära och bekanta. Djur älskar han, t ex så tjuter han av lycka varje gång han träffar en hund.

Det här första året har som sagt varit fantastiskt men inte någon dans på rosor alltid utan många gånger har det också varit jobbigt och kämpigt. Det är inte alla stunder man är glad och ibland känner man sig verkligen maktlös och vet inte riktigt hur och vad man ska göra. Det här första året tycker jag att bristen på kommunikation har varit det jobbigaste. Framför allt med H, men ibland brister det även mellan mig och maken. Att t ex inte förstå varför ens barn gråter förtvivlat är för jäkligt rent ut sagt, man känner sig så hjälplös och ibland när man i efterhand förstår vad det berodde på så kan man känna sig så dum. Men hur ska man veta? Man kan bara gissa och ibland utesluta.

Ska försöka skriva lite ”korta” punkter om sådant som hänt under året:

• Januari: Höggravid. Migränanfallen avlöser varandra. Längtar till ”Mini” ska komma ut samtidigt som det är mysigt när han sparkar där inne. När vi är fullgångna, två veckor före BF, ”outar” vi graviditeten och att vi verkligen har kämpat för att komma dit, på Facebook. Den 26:e får jag en liten blödning samtidigt som värkarna startar. Ett dygn senare är världens finaste lilla underverk född efter mindre än tre timmar på förlossningsavdelningen, vår H. Känns helt otroligt och är faktiskt ganska svårt att ta in att vi verkligen fått vårt barn. Han är så himla fin, men det känns himla svårt att förstå. Vi har några riktigt mysiga och lite jobbiga dagar på BB. Inte lätt att få till amningen.

• Februari: Är en lite jobbig månad. Migränen som jag haft under hela graviditeten fortsätter trots att läkaren sagt att den med all sannolikhet skulle försvinna efter förlossningen. Henning har hemsk magknip. Amningen funkar dåligt, gör ont och jag får upprepad början till mjölkstockning. Ersättning funkar inte heller då Henning kaskadkräks av den. Amningsmottagningen kan inte hjälpa. Tillslut blir Henning full av utslag också och jag får börja äta mjölkfritt samt ge mjölkfri ersättning. Dagen han fyller en månad så avfyrar han flera härliga leenden mot mig som är det vackraste jag någonsin sett (en vecka innan log han mot pappa).

• Mars: Magknipet fortsätter men blir aningen lindrigare. Vi kämpar på för att vänja vid flaskan och i mitten på mars avslutar jag amningen helt. Märker att han får ont i magen efter varje gång jag ammat. Bara någon dag efter amningsstoppet och med mjölkfri ersättning så slutar magknipet i stort sett helt. Vi börjar planera Hennings dop och bestämmer oss för tre stycken gudföräldrar. Den här månaden börjar även föräldragruppen och vi anmäler H till babymassage och babysim. I slutet av månaden kommer mensen igång igen och vi börjar redan planera och drömma om syskonförsök.

• April: H drabbas av sin första förkylning. Vi får kontrollerat på barnläkarmottagning att H inte är allergisk mot mjölk, men överkänslig. Troligen är han även överkänslig mot ägg, kanske därför han fortsatte ha ont när jag ammade honom. Babysimmet startar och han älskar det från första stund och så fortsätter det. Babymassagen blir katastrof första gången, men nästkommande gånger gillar han det. Sju veckor gammal börjar han vända sig från mage till rygg. Han älskar att stå upp och vi får träningsvärk i armarna. Övar sig på att greppa saker och börjar utforska ljudet av sin egen röst.

• Maj: 17 maj döps H. Ungefär samtidigt inleds första syskonförsöket som senare blir en avbruten behandling. Några dagar före han blir fyra månader byter vi från liggdel till sittdel på vagnen. Han trivs inte längre med att ligga ner. H börjar förstå att pappa inte är hemma hela tiden och är som ett plåster på mig då han är på jobbresa. På fyramånadersdagen får han sin första smaksensation som består av hemmagjord gröt. Det är allt annat än uppskattat. När han är fyra månader och en dryg vecka så lyckas han efter mycket kämpande vända sig från rygg till mage. För första gången någonsin sover han en hel natt. Tyvärr håller det inte i sig. I vanliga fall gillar han inte alls att sova. Jag får uppleva min första mors dag som mamma!

• Juni: Andra förkylningen drabbar vår lilla kille. Han blir jätterosslig och skriker som en besatt och vi tvingas åka in till Astrid Lindgrens barnsjukhus en natt, men det är som tur ingen fara. Slutet på den här och månaden karaktäriseras av olika ”sjukor”. Förkylning och diarré hos H och även förkylning hos mannen.

• Juli: ”Sjukorna” fortsätter. Nu är det min och mannens tur att drabbas av bland annat bihåleinflammationer, öroninflammation, ryggskott och en avbiten tand. Mannens semester inleds och vi blir husvakter på annan ort. Hemma i vår lägenhet är det mellan 35-40 grader varmt så det är otroligt skönt att få bo i hus med pool. H påverkas av värmen men älskar att bada flera gånger varje dag. För första gången diggar han till en låt. Han blir helt lycklig och hoppar skrattandes upp och ner när han hör Björn Skifs Michelangelo spelas. Fem och en halv månad gammal börjar han sitta utan stöd, inte helt stadigt ännu dock. Under den här månaden förgylls även tillvaron av besök från kära vänner som annars bor i Australien.

• Augusti: Värmeböljan fortsätter. Som tur är får vi fortsätta vara husvakter, denna gången hos min pappa som också har pool. Andra syskonförsöket inleds med bland annat Viagra som nyhet i behandlingsupplägget. Dagen innan H fyller sju månader så ställer han sig upp själv i spjälsängen. Han får även sin första tand och har lärt sig vart lampan är någonstans. På nätterna börjar det skrikas något hysteriskt och vi misstänker att magen krånglar igen.

• September: Efter besök på barnläkarmottagningen igen får vi medicin mot förstoppning åt H. Efter det försvinner i stort sett skrikandet på nätterna och han sover bättre. Vi försöker sluta med nattmatandet. Andra syskonförsöket går knaggligt, men det blir tillslut efter en del tvekan frysåterföring i Falun, men tyvärr blir resultatet negativt drygt två veckor senare. H säger sitt första ord som är ”mamma”. Ännu en förkylning som resulterar i ett besök på ALB (efter sju timmars gallskrik) drabbar honom, men ingen fara denna gång heller. Andra tanden, även den i underkäken, dyker upp. Han lär sig sätta sig upp själv från liggande och några dagar senare börjar han även att krypa. Att vinka är också något han lär sig denna månad.

• Oktober: Andra ordet kommer och det är ”pappa”, gissa om någon blir glad. Jag åker på konferansresa med jobbet till Istanbul. Med en klump i halsen och värkande hjärta åker jag iväg, saknar redan vid incheckningen mina älsklingar så det gör ont. Väl i Istanbul är det bästa av allt att få sova på nätterna. Är nog det jag minns bäst därifrån faktiskt. H lär sig att gå med sin lära-gå-vagn. Jag går in med VIP-biljett på UnderBARA BARN-mässan tack vare att jag anmälde mig som bloggare dit. Handlar lite smått och gott till H där. Hans tredje tand dyker upp, han har nu tre stycken nertill. Helt plötsligt kan han dricka ur pipmugg och klämmisar själv. Och att pussas/hångla lär han sig också. Med vidöppen mun och saliven rinnande får man världens längsta och slemmigaste pussar. Han är superstolt över sin nya kunskap verkar det som. Mina jobbiga känslor när andra kommer med gravidbesked börjar dyka upp igen. Så himla orättvist känns det. Att andra kan bli med barn lättare och att vi hela tiden ska behöva kämpa och inte ens veta om vi kommer att lyckas igen.

• November: Jobbig månad igen. Får veta att jag har cellförändringar på livmoderhalsen. Cancerrädslan sätter igång. Har dessutom ont i ett ben och i ena bröstet. När man jobbar inom vården vet man allt för väl vad saker kan vara och är man dessutom bra på att gooogla så kan man hitta ännu mer tråkigheter. Gör mammografi och även röntgen på benet som är utan anmärkningar, skönt. Vi drabbas av förkylningar och vinterkräksjukan, H och jag av den sistnämnda. Krupp drabbas han också av i samband med förkylningen, ytterligare besök på ALB. Vi börjar så smått introducera mjölk i H:s kost. Han lär sig att bara hålla i en av våra händer när han går, men han vågar inte släppa taget och gå själv. Att kramas är också något han börjar med och det är helt magiskt när han slingrar sina små armar runt halsen på en.

• December: Henning får förskoleplats på den förskolan vi önskat i första hand, ska börja där i februari 2015. Jag tvingas dra ut en tand som strulat i stort sett sedan jag var gravid. Inte roligt på något vis när man har tandläkarskräck. Får dessutom infektion efteråt och tvingas äta antibiotika som får magen att balla ur helt. Vi upptäcker att H har vattenbråck i pungen och besöker vårdcentralen för första gången med honom. Får remiss till ALB, men får sedan brev med besked om att inget kommer göras före tre års ålder om inte läget blir akut, ofta växer det bort av sig själv. Det är underbart att ha barn när det är december och julen närmar sig. Stor skillnad mot andra jular som varit fyllda med längtan och ångest. Vi firar julafton med H:s mormor, mostrar och kusiner här hemma i vår lilla tvårummare. Mysigt men varmt, trångt och lite stressigt. Nästa år ska vi nog åka bort, troligen till Thailand och fira istället. Dagen innan julafton får H sin fjärde tand, den första i överkäken. Han lär sig samma dag som tanden dyker upp att lipa och flörta. Flörta gör han genom att blinka med båda ögonen och nicka med huvudet mot den som ska får äran att ta emot flörtningen. Galet gulligt! Jag lyckas sista veckan på året dra på mig en förkylning och även en magkatarr. Men nyårsafton blir ändå en lyckad dag med bland annat, lerduveskytte, grillning, bastubad och massor av god mat tillsammans med vänner.

Sammanfattningsvis: När jag nu suttit och läst och skrivit om en del av det som hänt under året så ser jag ju klart och tydligt att det inte bara är positiva saker. Men trots det så känns det som ett av de bästa åren i mitt liv. Jag mindes bara en bråkdel av alla de tråkiga eller jobbiga sakerna som hänt innan jag läst i bloggen igen. Helt fantastiskt är det att vara mamma. Vi har haft ett jättehäftigt år tillsammans och förmodligen kommer det bli än bättre framöver. Nu blir det roligare för varje dag med H som ger mer och mer tillbaka. Han utvecklas massvis och han förstår bättre, vilket leder till bättre kommunikation. Och han är världens underbaraste unge och mannen är bäst han också.

God fortsättning önskar vi!

2013 – Årsberättelse

Vad jag så här i efterhand kan minnas så har fokus helt legat på att bli gravida och sedan att vara gravida detta år. Förutom det så minns jag nästan bara vår smekmånad som en större händelse.

Januari: Med facit i hand så mådde jag ganska dåligt psykiskt i början på året. Efter tre misslyckade återföringar började i alla fall jag tappa hoppet och framför allt tron på att vi någonsin skulle lyckas. Jag hade jättesvårt att överhuvudtaget se eller höra talas om andras graviditeter och bebisar, vilket jag också mådde dåligt av. Hittar även knölar i brösten och blir rejält orolig då alla extra hormoner jag proppat i mig sista halvåret ökar riskerna för bröstcancer. Efter mammografi och ultraljud konstateras dock att det bara är cystor som troligen bildats av nämnda hormoner, men som är ofarliga. Vi började i januari planeringen inför fjärde återföringen, vårt tredje FET.

Februari: I mitten på februari får vi återigen minus och jag blir ännu mer knäckt psykiskt. Beundrar mannen min som kan hålla hoppet uppe bättre än mig efter varje misslyckande.

Mars: I början på mars åker vi äntligen iväg på vår riktiga smekmånad till Thailand i drygt tre veckor. Vi har en helt underbar tid och lyckas förvånansvärt bra att koppla bort tankarna på alla misslyckade försök och fokuserar på nuet. Känner oss styrkta både psykiskt och fysiskt efteråt. Sista dagen i Thailand kommer mensen och behandling inför fjärde FET påbörjas.

April: Hormonbehandlingen fungerar inte den här gången. Försöket inför fjärde FET avbryts på grund av för tunn livmoderslemhinna, blödningar och ägglossning. Vi lessnar på frysförsöken och vill börja med en helt ny omgång och på något magiskt sätt så går IVF-kliniken i Falun med på detta trots att vi har ett embryo kvar i frysen. I slutet av april påbörjar vi behandlingen inför IVF nummer två. Denna gång med det korta protokollet och jag slipper den hemska nässprayen.

Maj: Behandlingen går som den ska den här gången och äggplocket ger superbra resultat. På vårt 11-årsjubileum (12 maj) får vi tillbaka en perfekt blastocyst. Får dock negativa besked att slemhinnan har minskat sedan äggplocket och är nu alldeles för tunn. Vi gör trots allt återföringen. Det visar sig senare att jag blivit lite överstimulerad av hormonbehandlingen och får vätska och smärta i buken. Får höra att överstimuleringen kan bero på graviditet som kan trigga igång detta. Vi tjuvtestar den 22 maj (tre dagar före testdag) och får PLUS! Gravid för första gången i livet. Helt ofattbart. Blir så lyckliga och ganska snart även oroliga över att något ska gå fel nu när vi äntligen lyckats. Trodde jag skulle ha lättare att slappna av och njuta, men icke.

Juni-juli: Får lite blödningar i olika omgångar. Livrädd för missfall. Det blir några besök på gynakuten men allt visar sig vara bra och man kan aldrig säga var blödningarna kommer ifrån. I juli gör vi KUB-ultraljud som visar låg risk för kromosomavvikelser hos fostret.

Augusti-september: Tiden tickar på. I slutet av augusti görs RUL där allt ser bra ut och vi får veta att det är en son vi väntar (vilket jag känt på mig). I mitten på september börjar jag känna diffusa fosterrörelser, i graviditetsvecka 21.

Oktober-december: I november blir jag sjukskriven på halvtid på grund av den ständiga migränen jag haft under hela graviditeten och som tar mer och mer på krafterna. Från slutet av november blir det heltidssjukskrivning resten av graviditeten.

Sammanfattning: Året började i IVF-bubblan och avslutades i graviditetsbubblan. Graviditeten har varit ganska jobbig, framför allt på grund av migränen men jag har nog även fått de flesta andra symtom och krämpor man kan få. Det enda som jag varit ganska förskonad ifrån har varit illamående och kräkningar. Men jag har ändå varit otroligt lycklig det här året. Trodde aldrig att vi skulle lyckas. Att ha fått uppleva detta har varit magiskt. Nu ser vi fram emot 2014 och håller på att längta ihjäl oss efter Mini som är beräknad att anlända om ungefär tre veckor. Håll tummarna för att förlossningen går bra!

2012 – årsberättelse

• I januari befinner vi oss mitt i fertilitetsutredningen och eftersom allt ser bra ut (förutom bristen på passage vid HSG:n) får vi prova vår första hormonstimulering med Puregon-sprutor. Samtidigt ligger svärfars sambo för döden. Vi åker mellan våra egna läkarbesök på Fertilitetsmottagningen och sjukhuset där en döende familjemedlem ligger. 24 januari dör familjemedlemmen, dagen efter mannens födelsedag.

• I februari kommer mensen och hormonbehandlingen gav alltså inget resultat. Remiss till S:t Göran för laparoskopi för att utreda vidare om det överhuvudtaget finns någon passage i mina äggledare. Remiss skickas nu också för IVF vilket man missat att göra i november 2011 som det skulle ha gjorts. Nu börjar en lång väntan. Samtidigt håller boupptäckningen med svärfadern på och dessutom har vi märkt att han inte är helt klar i hjärnkontoret och vi försöker få till en demensutredning som senare visar på Alzheimers sjukdom i relativt tidigt skede.

• I april ledsnar vi på att vänta på att höra från S:t Göran angående laparoskopin. Får ny remiss till Sophiahemmet där vi inom en månad får tid för ingreppet.

• I maj görs laparoskopin som visar att det inte finns någon passage alls i någon av äggledarna. Vi ringer vårdkansliet  och får våra papper skickade till IVF-kliniken i Falun som vi väljer att åka till via vårdgarantin. Den 19:e maj åker vi till New York och mannen friar på planet innan vi lyfter från Sverige!! Jag blir så chockad, lycklig och förvånad och säger självklart JAA (äntligen). Vi har en händelserik vecka i New York i ett lyckorus där vi ser mycket och shoppar mer än någonsin. På vägen hem på planet börjar vi planera vårt bröllop bara en månad framåt i tiden. På flygplatsen när vi kommer hem möter vi upp med vår vän Hanna med familj som kommit hela vägen från Australien och ska stanna i ett par månader.

• I juni är det hektiskt med bröllopsförberedelser samt har vi vårt planeringssamtal inför IVF:en. Det är fullt upp, men samtidigt en väldigt rolig tid. Hoppet inför framtiden är stort. Den 30 juni gifter vi oss och bröllopet blir bättre än vi någonsin kunnat drömma om, mycket tack vare våra nära och kära som engagerar sig och ställer upp till 100 procent. Känner trots allt tråkigt som varit att jag är så lycklig med världens bästa make.

• I juli laddar vi upp inför första IVF:en. Den sista juli börjar jag med nässprayen som ska ta ner mina hormoner till klimakterienivå.

• I augusti åker vi på vår första och förhoppningsvis sista charter. Den går till Mallorca och vi känner att det inte riktigt är vårt sätt att resa. Men det är i alla fall skönt att vara lite ledig då alla hormoner gör att jag har ständiga vallningar, humörsvängningar och sömnstörningar. Hela denna månad ägnas mest åt att anpassa sig efter tiderna då nässpray och sprutor ska tas. Den sista dagen i månaden utförs vårt äggplock på IVF-kliniken i Falun och resultatet blir mycket bra.

• I september får vi tillbaka en perfekt blastocyst. En lång väntan där man slits mellan hopp och förtvivlan börjar. Kunde aldrig tro innan att denna resa skulle vara så jobbig och känslosam. Tyvärr kommer mensen ganksa snart, till och med tidigare än vanligt. Börjar efter misslyckandet med akupunktur i hopp om att det ska hjälpa vid nästa försök. Åker även på jobbkonferens till Riga över en helg och där blir mer än hälften akut histaminförgiftade då de råkade välja fel maträtt sista kvällen.

• I november sker vårt första FET som också slutar i ett minus.

• I december sker andra FET. Också minus efter att ha gått några dagar längre än sist och hoppet hade börjat spira. Luften går ur. Man känner sig så tom och trött. Min farmors hälsa börjar svikta. Hon får vätska i lungorna och hamnar på sjukhus över jul där hon fortfarande befinner sig med undantag för tillfällig permission över nyår.

SUMMERING: Det som känts positivt med 2012 har varit framför allt tre saker; förlovningen, resan till New York och bröllopet. Resten har egentligen varit ganska negativa upplevelser. Men trots detta så har de positiva upplevelserna varit så starka att det ändå känns som ett positivt år.

Gott nytt år och årsberättelse

Gott nytt år vill jag önska er alla!

SAMMANFATTNING 2011:

Detta har varit ett händelserikt år på både gott och ont. Vi började året i ett härligt Australien.

Vi har flyttat ihop för gott. Det blev ingen ny gemensam lägenhet som var tänkt, men istället har vi renoverat den vi bor i nu och det har blivit jättefint och är verkligen vårt nu.

Vårt förhållande har verkligen utvecklats och det känns som vi har landat, allt känns kanonbra. Tryggt. Vi har till och med bestämt att vi ska försöka få barn tillsammans. Äntligen.

Tyvärr har inte ”hälsan” varit den bästa eftersom jag haft blödningar i över ett års tid nu vilket har lett till trötthet, oro och kanske infertilitet. En utredning av oss båda har satts igång och jag har och kommer att göra massvis av undersökningar. Hoppas att nästa år ger mer positiva resultat på den fronten.

I juni var vi till Barcelona, icke att förglömma. En jättemysig resa. En sväng till Dublin med jobbet har hunnits med också. Vi skulle åkt till Thailand i februari-mars  2012, men den resan sköts upp till år 2013. Nu har vi bokat biljetter och boende till New York i maj. Nio dagar tillsammans med ett annat par. Ska bli kanonkul med resesällskap.