Både maken och jag har uppfattat H som ganska blek och mörk under ögonen på sistone. Han har även klagat en del på magont vid några tillfällen samt att han varit väldigt trött. Usch, nu när vi pratat om det känns det verkligen påtagligt och ångesten sätter in. Tänk om något är fel med vår älskade unge? Tänk om han är sjuk? Det får bara inte vara så! På tisdag morgon blir det vårdcentralen.
Sjuk
Vecka 34 (33+0)
Tror att det är första gången jag har en veckorubrik denna graviditet, eller kanske hade jag det någon gång i början. Nu helt enkelt för att jag inte kom på något bättre idag.
Imorse var jag på lab för att lämna blodprover för tredje gången på tre veckor. Var på vårdcentralen för drygt tre veckor sedan för att jag hade varit snorig och till och från haft ont i halsen i nästan en månad. Halsodlingar togs och blodprover. Odlingarna visade inget men blodproverna visade på lite förhöjd sänka och även förhöjda vita blodkroppar vilket tyder på ett virus.
En sak är säker och det är att man i alla fall blir väl undersökt och uppföljd när man är gravid. Hade garanterat blivit hemskickad efter mitt första besök där i ickegravidtillstånd. Nu ville läkaren att jag skulle ta nya prover efter en vecka. Det gjorde jag alltså förra veckan. Sänkan hade nästan gått ner till normalt men vita blodkroppar var fortfarande lite förhöjda. Alltså ville läkaren att jag skulle ta prover denna vecka igen för hon vill inte släppa mig förrän allt är helt normalt. Jag har inte ont i halsen längre, men är fortfarande snorig och täppt, vilket jag snarare tror beror på graviditeten. Men men, är ändå tacksam och förvånad att hon vill följa upp.
Idag var det kaos på labbet. Det är dropin och man vet aldrig hur mycket folk det är där. Några försökte smita före då de gått dit för sent och inte kunde vänta på sin tur så det blev mycket diskussioner med personalen och många sura patienter som fick köa om från början. Tyvärr strular det rätt mycket med provtagningsremisserna från vårdcentralen också som inte kommer fram elektroniskt till labbet som de ska. Idag var första dagen min remiss fanns på plats och jag slapp gå tillbaka en extragång till vårdcentralen innan provtagningen.
Bredvid mig i väntrummet satt en äldre dam och snyftade. Hon hade sprungit fram och tillbaka för att remissen saknades och när hon kom tillbaka fick hon skäll för att hon inte ville köa igen och eftersom hon var diabetiker och fastande så mådde hon jättedåligt och kände sig svimfärdig. Stackaren. Vi hann prata lite innan det var dags för mig att gå in och hon var i alla fall glad när hon gick därifrån sedan. Hon ropade till mig in i provtagningsrummet att ”lycka till med bebisen, jag tror det är dags om tre veckor”. Vi får se om hon har rätt.
Idag är mannen inne på jobbet och ordnar med något och jag ska ligga här hemma och läsa potträningsboken. På semestern kommer blöjorna kastas och mannen som ligger några sidor före mig i boken är mycket motiverad. Imorse visade han H vad han hade gjort i toaletten (vilket man ska göra enligt boken) och H var mycket imponerad och jublade och skrattade gott. Så nu är det dags för mig också att bli ännu mer motiverad.
I eftermiddag är det dags för H:s andra spruta av TBE-vaccinet. Imorgon förmiddag ska vi packa och efter lunch bär det av mot Gävle och Furuvik.
Sjukt igen…
En och en halv vecka hann H gå på dagis innan det var dags igen. Igår ville han skippa middagen och gå och lägga sig istället. Då misstänker man genast att något är fel. Någon timme senare var han skållhet. Över 40 grader i feber. Febern höll i sig hela natten och vid klockan 3 på morgonen kom första kräkan. Klockan 4 kom andra. Sedan har han i alla fall inte kräkts något mer, men febern håller tyvärr i sig.
Själv fick jag migrän i förmiddags. Låter lite taskigt att säga, men allt gnällande på den lille mannen är verkligen triggande. Jag klandrar honom inte som gnäller när han mår skit, men mitt huvud gillade det inte. Mannen är nu på jobbresa från imorse till på måndag. Dålig tajming på H:s sjuka.
Försäkringskassan, provsvar och foglossning
Alltså man kan inte låta bli att fascineras över Försäkringskassan. När jag ansökte om att få slippa karensdagen så ringde de och sa att läkaren skrivit fel sorts läkarintyg, att han istället sjukskrivit mig på heltid, inte skrivit ett högriskintyg som man skulle. Jag frågade vad som hände om jag verkligen blev heltidssjukskriven och fick till svar att jag då kunde använda det intyget som redan fanns där, eftersom det var ett sådant.
Idag ringde de från Försäkringskassan och sa att intyget som fanns där inte var ett riktigt intyg. Helt fantastiskt. Så nu måste jag ändå ha ett nytt intyg och hon som ringde har i princip formulerat/dikterat exakt vad det ska stå i intyget för att det ska bli godkänt. Så i princip har hon, handläggaren, ”skrivit”intyget. Nu gäller det bara att läkaren är beredd att skriva hennes ord i intyget. Han har hittills inte varit ett dugg intresserad av att göra som de säger på Försäkringskassan då han tycker att han gjort allting rätt från början. Vi får se imorgon vad han säger.
Läkaren från Astrid Lindgren ringde också idag. H hade inte mykoplasma vilket betyder att det är en virusorsakad lunginflammation han har. Så himla synd att de inte tog det där svalgprovet första gången vi sökte. Då hade vi sluppit tvinga i honom antibiotikan i tio dagar i onödan. Inte så konstigt att den inte har hjälpt. Nu är han i alla fall inne på sin tredje feberfria dag så nu hoppas vi att det har vänt. Men han har gått ner en hel del i vikt, hostar fortfarande lungorna ur sig och har inte samma ork och energi som han brukar. Idag ville han åka vagn istället för att gå, det har nog aldrig hänt. Det är tredje veckan han är hemma från förskolan nu.
Vad mannen och min lunginflammation beror på är väl också oklart nu. Men för oss har i alla fall antibiotikan gjort ganska stor skillnad så vi gissar att vad vi än har så verkar antibiotikan göra sitt jobb. Jag hade förmodligen en bihåleinflammation också då det lättade otroligt efter bara två dagar med antibiotikan och nu kan jag andas igen. Så vi är i alla fall på bättringsvägen alla vad det verkar så nu håller vi tummar och tår för att det fortsätter så.
Något annat som inte blir bättre är foglossningen/bäckensmärtan. Jag vaknar på nätterna och har svinont. Det strålar ut från svanskotan/höfterna ut i skinkorna och låren. Det är värre när jag ligger på sidorna trots att jag bygger upp med kudde mellan låren. På rygg är det inte heller skönt att ligga då det känns som magen tynger för mycket då och det känns nästan tungt att andas. Det är ju inte heller bra att ligga på rygg nu. Sover oftast inte så mycket efter klockan tre-fyra på morgonen, då gör det för ont hur jag än ligger. Idag när jag varit ute och rört mig för första gången på några veckor så får jag ont av det också. Det strålar/hugger ner i höger skinkan så att benet låser sig.
Ännu fler läkarbesök……
När vi knappt fått i H någon vätska alls på tre dagar och han dessutom druckit och ätit dåligt i en hel vecka innan så bestämde vi oss för att åka in igen. Han låg bara och sov här hemma på soffan och var knappt kontaktbar. Eftersom både jag och mannen också är sjuka, mannen värst med feber också, så tog jag med mig min fantastiska lillasyster istället. Mannen fick vara hemma och försöka vila. Vi åkte in på tisdag eftermiddag och fick sitta i sju timmar i väntrummet innan vi fick ett rum. Det kom extremt mycket patienter den natten, många akuta så jag förstår att vi fick vänta och att vi inte fick högsta prio. Men när små ungar som har energi nog att riva hela väntrummet och ställer till ett helvete för de som var sjuka på riktigt och dessutom har sökt för till exempel ett sår på läppen eller en klämd tumme prioriteras före så har man svårt att förstå. H låg med 40 graders feber i barnvagnen, icke kontaktbar och yrade och vi fick vänta längst av alla. Svårt att inte bete sig som en sådan där dryg förälder då som ifrågasätter hur de arbetar.
När vi väl fick träffa läkaren var hon i alla fall väldigt duktig och noggrann. Det togs prover och undersöktes. Sedan fick vi vänta på provsvaren för att få veta om och hur uttorkad H var. Allt tog väldigt lång tid hela tiden på grund av alla akuta som kom in, men tillslut fick vi besked att H bara var aningen uttorkad men väldigt allmänpåverkad. Det bestämdes att han skulle få dropp. Tyvärr var varenda avdelning i hela Stockholmstrakten överbelagd så vi fick helt enkelt stanna kvar på akuten. I fyra timmar skulle droppet gå. H sov relativt gott i vagnen under tiden och jag och syrran försökte desperat få oss lite sömn på en trästol och en galonklädd madrass. Det gick inget vidare. På morgonen när droppet gått klart hade läkaren fått svar på fler av blodproverna och ville då även ta ett svalgprov. Eftersom han varit dålig så länge ville hon ta svalgprovet för att se om det verkligen var mykoplasma han hade.
Stackars vår lilla kille vad han blev utsatt för mycket jobbigt den natten. Klockan var vid nio på morgonen när vi kom därifrån, efter 15 timmar. När vi var där var det två sköterskor som hjälpte mig att tvinga i honom vätska och antibiotika. Det var svårt och hemkst men nu verkar han ha förstått att han måste och även om han protesterar och slåss, så slappnar han av efter lite kämpande och det går.
Igår hade han en jättebra dag. Helt feberfri och pigg hela dagen, men tyvärr kom febern tillbaka inatt och den har stannat idag. Så nu är det tvångsvätskning igen, för han slutar att dricka så fort han får febern. Trist och jobbigt att bråka med honom hela tiden.
Och som att det inte var nog att H är dålig så kände även vi föräldrar att vi var less på vår hosta. Idag gick vi till vårdcentralen och blev något snopna när läkaren tyckte det verkade som att även vi har lunginflammation. Så nu ska vi också äta antibiotika. Tyvärr finns det inget helt riskfritt antibiotika som biter på mykoplasma. Den ena kunde ge fostermissbildningar och det andra missfärgade mjölktänder hos fostret. Jag valde det sistnämnda. Eftersom jag har så pass jobbigt med astman så måste det behandlas. Har redan överdoserat alla astmamediciner jag har utan att det räcker till. Hela familjen fick inhalera vidgande idag på vårdcentralen också.
Så nu hoppas vi att det ger med sig under helgen. Vi orkar inte mer nu.
På tal om annat så var vi iväg till barnmorskan igår. Allt såg bra ut och lilltjejens hjärta slog med 150 slag/minut. Skönt att hon verkar må bra i alla fall. Och inte behöver jag äta järntabletter än heller som jag trodde. Man kan visst vara sjukt trött ändå.
Ännu en dag på sjukhus – nu barnakuten
Istället för att bli bättre så vände det för H och hans feber började stiga igen. Igår morse var den uppe högre än på hela veckan, 40,1, så vi tyckte det var dags att kolla upp. Hostan höll dessutom i sig. Han har ju nästan inte ätit på hela veckan heller och vissa dagar även haft svårt att få i sig vätska. Så vi åkte in till Närakuten på Astrid Lindgren. Där blev han undersökt och lyssnad på, men inget konstigt kunde ses eller höras. Sänka togs och andningsfrekvensen räknades. Man försökte mäta syresättning, men ingen lyckades hålla fast honom tillräckligt länge för något resultat. H var inte alls medgörlig på något igår, det var ”NEJ” på allt som skulle göras, vilket man ju kan förstå, så inget gick utan fasthållning och tårar.
Sänkan var i alla fall inom normalintervallet men andningsfrekvensen var för hög och eftersom han hade haft feber i åtta dagar, nu ökande, så ville de inte skicka hem oss. Tyvärr hade de inte mer resurser på Närakuten så vi skickades vidare över till vanliga Barnakuten. Där blev vi efter en stund skickade på röntgen då lunginflammation orsakad av mykoplasma kan synas på röntgen även om inte sänkan är förhöjd som den annars brukar vara vid annan lunginflammation. Efter ganska lång väntetid till röntgen var det äntligen vår tur. H nickade förstående när röntgensköterskan berättade hur det skulle gå till och sa absolut ja till att han skulle ligga ner etc, men när det var dags hördes ett illvrål och ytterligare en sköterska fick tillkallas för att hjälpa till att hålla fast honom.
Vi fick även lura i honom lite kortisontabletter så att andningen skulle bli lättare.
Efter ytterligare väntan fick vi svar på röntgen av lungorna. Den visade faktiskt på en lunginflammation på ena sidan. Vad man också sett som ett bifynd och som man inte brukar se på lungröntgen var en stor skugga som man tolkade som en förstorad mjälte. Det kan man ha om man har en infektion, men för att vara på den säkra sidan ville de ta fler blodprover för att se hela blodbilden sa de. Jag började genast oroa mig. Som tur var fick vi svar på proverna ganska fort och de var helt normala. Efter lite febernedsättande fick vi äntligen åka hem, efter sex timmar på akuten. Vi hade inte ätit någon mat på hela dagen så vi var helt slut och svinhungriga. Förutom H som sovit och feberyrat stora delar av dagen mellan alla undersökningar.
Kändes faktiskt otroligt skönt att de tog oss på allvar och inte bara skickade hem oss efter att svaret om låg sänka kommit. Så brukar det oftast vara. Både läkaren och sköterskan på barnakuten var jättebra. Speciellt sköterskan som förklarade allting hon skulle göra först för H och sedan för oss. Många personal vi träffat pratar bara med oss föräldrar och glömmer bort barnet. Även om han inte förstår allt, så tror jag det gör mycket för honom ändå, att få vara delaktig.
Så nu återstår ”bara” det minst sagt knepiga att lura i honom antibiotikan. Igår funkade det efter mycket övertalning och mutor, men idag på morgonen var det tvär-nej. Så då får man helt enkelt luras. Nöden har inte ingen lag. Men det är inte helt lätt att dölja den där vita smörjan i vad som helst. Till slut kom jag att tänka på de där söta små fruktyogurtarna man köper i småförpackningar. De är dyra och fulla med massvis av socker, men när vi var hos morfar i vintras fick H äta sådana vid några tillfällen och var helt lycklig. Så jag åkte iväg och inhandlade ett helt gäng. Öppnade försiktigt lite av plasten och blandade ner antibiotikan utan att han såg. Sedan frågade jag om han ville ha, tog fram den ur kylen och öppnade när han såg på och han verkade inte känna av antibiotikan utan mumsade glatt i sig och sa ”Mmmmmmm!”. Tyvärr var han inte nöjd med en utan låg i en hög på golvet och storbölade och sa ”ovia” som betyder ”mera” på hans språk. Eftersom han knappt ätit något på över en vecka gav vi med oss. Det viktiga är dels att han får i sig medicinen och även att han får i sig något över huvud taget. Som läkaren på akuten sa, ”glöm allt ni lärt er om kost, ge honom vad som helst som han vill ha, gärna med socker i så han får lite energi”.
Stackarn är alldeles blek nu med insjukna ögon omringade av gråsvarta ringar efter den här veckan. Vi har aldrig sett honom så här nere förut. Så nu jäklar ska han bli frisk. Han får vara hemma med oss hela veckan nu och bara mysa och ha det bra. Mannen har ledigvecka och jag är ju sjukskriven. Nu gäller det för mamma och pappa att bli friska också. Hoppas det inte blir så mycket migrän denna vecka. Som tur var slapp jag det igår på sjukhuset. Imorse var den dock där igen, men jag lyckades få det att släppa efter ett tag.
Sjukaste påsken någonsin
Ja, här firas det inte direkt. Här försöker vi överleva. Mannen är nu riktigt sjuk han också, kraftig bihåleinflammation och så håller han på att hosta lungorna ur sig. Jag hostar också och har som vanligt ont i huvudet. H som var bättre igår, fick feber igårkväll igen och har haft det även inatt. Nu på morgonen var han bara vaken en stund, drack lite nyponsoppa och somnade i min famn. Så han sover fortfarande. När ska det här ta slut egentligen?? Hur mycket ska man orka? Har lust att säga upp mig.
Igår hade vi en riktig sjukhusdag. Eftersom jag inte känt av bebisen något ordentligt på flera dagar så ledsnade jag på att oroa mig för det. Kändes tillräckligt med allt annat som varit den här veckan. Så vi åkte in till gynakuten och fick efter några timmar komma in på ett ultraljud. Där låg vår lilla tjej och sparkade och rörde sig hej vilt och jag kände ingenting. Hon såg ut att må hur bra som helst, bara det att hon inte har tillräckligt med kraft i rörelserna ännu för att jag ska känna dem så bra. Visste att det kunde vara så, men kändes ändå skönt att vi åkte in så jag fick bekräftat att allt var bra.
Efter det bar det av till närakuten med mannen som fick antibiotika mot bihålorna och lite inhalation för att vidga luftrören.
I veckan har jag ansökt om sjukpenning från Försäkringskassan. Nu får vi hoppas att de tycker att jag har rätt till det. Förra gången jag var gravid förstod inte min handläggare varför jag inte kunde arbeta med migrän. Hon tyckte också att min chef skulle anpassa min arbetsplats så att det fungerade. Eftersom det enda som ibland kan lindra och göra en till människa igen är att vila i ett mörkt, tyst och svalt rum så var jag ganska säker på att min arbetsgivare inte kunde ordna med det. Att starta ett byggprojekt, bygga ett nytt vilorum anpassat för mig och som ändå inte skulle göra att jag kunde jobba när jag var där, kändes inte realistiskt att företaget skulle ordna med. Jag bad handläggaren ringa både min chef och min läkare och det skulle hon minsann göra sa hon. Sedan hörde jag aldrig något mer ifrån henne, och hon ringde inte heller varken till min chef eller läkare, men några veckor senare fick jag min sjukpenning i alla fall. Vi får se hur det går den här gången.
Jag frågade också när jag ringde till Försäkringskassan i veckan hur jag skulle bära mig åt om jag mot förmodan skulle förbättras, eftersom jag egentligen vill jobba och inte vara sjukskriven. Då fick jag till svar att det var bara att prova om det gick bra. Men om jag lyckas jobba en hel dag eller längre, så bryts min nuvarande sjukskrivningsperiod och jag får själv sjukanmäla mig till Försäkringskassan igen om jag behöver fortsätta var sjukskriven och då ska mitt ärende bedömas igen som ett nytt ärende av en ny handläggare och då kan den personen bedöma mitt ärende annorlunda än den första. Så om jag blir godkänd och får sjukpenning nu, och sedan försöker jobba och det inte fungerar, då är det inte säkert att jag blir godkänd av nästa handläggare. Dessutom tar det runt 30 dagar för dem att ta ett beslut. Vilket betyder att jag denna gång kan få vänta runt 30 dagar på besked och om jag sedan försöker jobba och det inte funkar, kan jag få vänta 30 dagar till på nästa beslut. De här 30 dagarna är något de försöker att hålla, det kan egentligen ta ännu längre tid, om man har otur.
Helt galet att det ska vara så avancerat att få jobba när man vill. Mindre än en dag får jag känna efter och ska veta om jag kommer få migrän ofta igen eller inte. Så om jag blir godkänd denna gång, så lutar det ändå åt att jag inte går tillbaka till jobbet, om inte en dramatisk förbättring sker.
Att VAB:a med migrän
Nu VAB:ar jag ju inte om man ska vara korrekt eftersom jag är sjukskriven. Men när mannen min jobbar så gör han ju det utomlands och det är inte alltid så lätt att bara komma hem på studs när jag får migrän. Tyvärr hände det denna gång att jag drabbades precis när han var bortrest.
Så igår var H helt plötsligt piggare. Ingen feber på morgonen och 38,5 mitt på dagen. Han lekte och höll låda trots att han varken ville äta eller dricka. Jag hade fruktansvärt ont i huvudet och låg på soffan och försökte vila. Tog mediciner som inte hjälpte nämnvärt. Man känner sig som världens sämsta mamma när man ligger där och H kommer och drar i en och man orkar bara inte röra sig.
På eftermiddagen lättade det något och jag bestämde mig att åka iväg på gravidyogan som var för första gången igår. Min mamma kom hit och lekte med H som blev så lycklig att få någon rolig att leka med. Han älskar sin mormor och pratar om henne jämt. Gravidyogan var väldigt behaglig. Små rörelser som satte igång cirkulationen i kroppen och sträckte ut några ömma muskler. Mycket handlade om andning, hållning och avslappning också. Det var skönt när jag var där, men på vägen hem därifrån tog migränen fart igen och jag höll på att kräkas på tåget.
När jag kom hem hade H fått feber igen och hade 39,4. Efter lite fika med mormor gick vi och la oss. Jag hade migrän hela natten och har knappt sovit något. H har sovit men vaknat flera gånger av sin hosta och feber. Pissnatt helt enkelt och idag är vi helt slut. Som tur är känns knoppen lite bättre idag. Är bara så trött. Och så har jag börjat hosta också. Hosta som kommer långt nerifrån i bröstet och det känns som att huvudet ska explodera och spridas i tusen bitar för varje hostning.
Och så ringer mannen precis och berättar att de blivit ombokade till ett senare flyg. Typiskt. Idag ska vi göra ingenting, vara riktiga soffpotatisar hela dagen.
Sjuka familjen
H fick feber i söndags och har det fortfarande. Han hostar också hysteriskt så att han nästan spyr. Idag vägrar han både äta och dricka och bara gråter så fort han är vaken. Han får panik om jag måste gå på toaletten, vilket tyvärr är ganska ofta just nu. Mannen är också sjuk men jobbar idag. Jag är ännu inte sjuk, men känner nu att huvudvärken smyger sig på. Om jag inte insjuknar snart jag också är det ett mirakel. Så mycket snor och hosta jag fått på mig sista dagarna så är det verkligen ett under om jag inte insjuknar.
Till råga på allt så funkar inte bredbandet idag, vilket också betyder att inte iTunes, Netflix eller Viaplay funkar och det finns ingen underhållning att roa den här lilla människan med. Annars brukar han få se hur mycket film han vill när han ligger med feber och är eländig.
Och idag går jag in i vecka 21. Har inte känt några rörelser sedan igår morse och är såklart orolig igen.
Nu ska jag försöka hinna äta lunch innan min lilla sjukling vaknar igen.
Vårdcentralen, MVC och sjukgymnasten
Trots åttonde migrändagen idag, så har jag haft en hyfsat effektiv dag hittills. Började med medicin. Efter att jag lämnat H på dagis åkte jag till vårdcentralens dropin-mottagning. Jag är fortfarande täppt i bihålorna efter förkylningen jag fick för drygt två veckor sedan. Eftersom täppta bihålor brukar ge huvudvärk tänkte jag att det är lika bra att försöka avlägsna det problemet. Om jag har tur kanske det kan påverka migränen positivt. Var inne hos läkaren i mindre än två minuter tror jag. Berättade om mina symtom, hur länge jag haft dem och att jag var gravid. Sedan hade jag en penicillinkur skickad till apoteket.
Hämtade ut medicinen och åkte hem och ringde MVC. Berättade att jag nu haft hemsk migrän åtta dagar i sträck och undrade om jag borde kolla upp något eller vad jag skulle göra. Hon frågade om jag jobbade och jag sa att jag försökte, men att det inte funkat denna sista vecka. Jag skulle absolut inte jobba nu och borde helst sjukskriva mig en tid och stressa av lite. Att jag tog medicinen varje dag skulle inte vara något problem, men jag vet ju att forskning saknas inom det området. Vi får se hur jag gör efter denna veckas sjukskrivning. Om jag ska ha sådan här kraftig migrän varje dag har jag inget val. Det går inte att jobba då.
Har även skickat ett meddelande till min sjukgymnast och bett henne höra av sig till mig så jag kan få boka in mig på många tider framöver. Hon är specialiserad på att behandla migrän och är bra på att både massera och ge akupunktur. Hoppas hon hör av sig snart.
Just nu har jag faktiskt inte ont i huvudet. HOPPAS att jag kanske får en liten paus nu. Tänk att bara få en dag utan ont. Vore ju fantastiskt skönt.
IVF-mamman 