Det närmar sig

Sommarens enda planerade lilla resa. Kanske ska man börja planera vad man ska packa? Än så länge (PEPPAR PEPPAR) har inga tecken på vattkoppor dykt upp. H sover lite bättre igen och har sjukt mycket energi. Man blir alldeles matt. Han har varit otroligt glad på sistone. Har aldrig träffat en unge som skrattar så mycket som honom. Ett sådant där riktigt kluckande strålande skratt. Han lyser hela han.

Det här med språket börjar släppa ordentligt också för H. Han säger inga långa meningar ännu, men han upprepar väldigt många ord han hör och nu är det verkligen svårt att hänga med. Få ord är tydliga så det gäller att lyssna noga och komma ihåg vad man nyss sa så man förstår vad han menar.

Annars rullar det på. Mannen har varit på jobbresa hela helgen och kommer hem idag. Min älskade mamma är fantastisk och ställer upp och har i stort sett bott här i helgen och hjälpt mig med H. Min kropp pallar inte riktigt en hel dag med fullt ös. Har också haft någon nerv i kläm så varje steg jag tagit har resulterat i huggande smärta strålande ut i skinkan och låret. Väldigt oskönt. Men H är bara lycklig när ”momoo” är här så det blir rätt bra i alla fall. Idag är mitt enda projekt att plocka upp alla leksaker på golvet i H:s rum. I eftermiddag ska vi hämta maken/pappan på Arlanda så han kommer hem fort. Pendeltågen är helt inställda stora delar av sträckan in till stan i sommar så det tar lång tid att pendla just nu. Så därför lyxar vi till det och åker bil och hämtar hem honom.

Annonser

Ännu fler läkarbesök……

När vi knappt fått i H någon vätska alls på tre dagar och han dessutom druckit och ätit dåligt i en hel vecka innan så bestämde vi oss för att åka in igen. Han låg bara och sov här hemma på soffan och var knappt kontaktbar. Eftersom både jag och mannen också är sjuka, mannen värst med feber också, så tog jag med mig min fantastiska lillasyster istället. Mannen fick vara hemma och försöka vila. Vi åkte in på tisdag eftermiddag och fick sitta i sju timmar i väntrummet innan vi fick ett rum. Det kom extremt mycket patienter den natten, många akuta så jag förstår att vi fick vänta och att vi inte fick högsta prio. Men när små ungar som har energi nog att riva hela väntrummet och ställer till ett helvete för de som var sjuka på riktigt och dessutom har sökt för till exempel ett sår på läppen eller en klämd tumme prioriteras före så har man svårt att förstå. H låg med 40 graders feber i barnvagnen, icke kontaktbar och yrade och vi fick vänta längst av alla. Svårt att inte bete sig som en sådan där dryg förälder då som ifrågasätter hur de arbetar.

När vi väl fick träffa läkaren var hon i alla fall väldigt duktig och noggrann. Det togs prover och undersöktes. Sedan fick vi vänta på provsvaren för att få veta om och hur uttorkad H var. Allt tog väldigt lång tid hela tiden på grund av alla akuta som kom in, men tillslut fick vi besked att H bara var aningen uttorkad men väldigt allmänpåverkad. Det bestämdes att han skulle få dropp. Tyvärr var varenda avdelning i hela Stockholmstrakten överbelagd så vi fick helt enkelt stanna kvar på akuten. I fyra timmar skulle droppet gå. H sov relativt gott i vagnen under tiden och jag och syrran försökte desperat få oss lite sömn på en trästol och en galonklädd madrass. Det gick inget vidare. På morgonen när droppet gått klart hade läkaren fått svar på fler av blodproverna och ville då även ta ett svalgprov. Eftersom han varit dålig så länge ville hon ta svalgprovet för att se om det verkligen var mykoplasma han hade.

Stackars vår lilla kille vad han blev utsatt för mycket jobbigt den natten. Klockan var vid nio på morgonen när vi kom därifrån, efter 15 timmar. När vi var där var det två sköterskor som hjälpte mig att tvinga i honom vätska och antibiotika. Det var svårt och hemkst men nu verkar han ha förstått att han måste och även om han protesterar och slåss, så slappnar han av efter lite kämpande och det går.

Igår hade han en jättebra dag. Helt feberfri och pigg hela dagen, men tyvärr kom febern tillbaka inatt och den har stannat idag. Så nu är det tvångsvätskning igen, för han slutar att dricka så fort han får febern. Trist och jobbigt att bråka med honom hela tiden.

Och som att det inte var nog att H är dålig så kände även vi föräldrar att vi var less på vår hosta. Idag gick vi till vårdcentralen och blev något snopna när läkaren tyckte det verkade som att även vi har lunginflammation. Så nu ska vi också äta antibiotika. Tyvärr finns det inget helt riskfritt antibiotika som biter på mykoplasma. Den ena kunde ge fostermissbildningar och det andra missfärgade mjölktänder hos fostret. Jag valde det sistnämnda. Eftersom jag har så pass jobbigt med astman så måste det behandlas. Har redan överdoserat alla astmamediciner jag har utan att det räcker till. Hela familjen fick inhalera vidgande idag på vårdcentralen också.

Så nu hoppas vi att det ger med sig under helgen. Vi orkar inte mer nu.

På tal om annat så var vi iväg till barnmorskan igår. Allt såg bra ut och lilltjejens hjärta slog med 150 slag/minut. Skönt att hon verkar må bra i alla fall. Och inte behöver jag äta järntabletter än heller som jag trodde. Man kan visst vara sjukt trött ändå.

H:s läkarbesök och min operationstid

Idag var H på Astma- och allergimottagningen. Anledningen var att han hostade i ett halvår. En vecka efter att vi fick remissen dit i somras så slutade hostan. Jag var lite orolig att de inte skulle ta oss på allvar då han inte har några symtom nu. Men det var inga problem. De skrev ut astmamediciner åt honom som vi kan ta till när han blir förkyld och när hostan inte släpper efter att han varit förkyld. Skönt. Och blåsljudet som läkaren på vårdcentralen hörde fanns inte där idag. Tydligen är det vanligt att barn har blåsljud som bara hörs till exempel när de är förkylda. Någon förklaring till varför fick vi inte, men det verkar i alla fall inte vara något att oroa sig för. Skönt att vi har fått in en fot på den mottagningen nu. Då kan vi ringa dit för att få mediciner istället för att få tre olika hostmediciner av vårdcentralen varje gång han är sjuk.

Och mitt på dagen idag ringde de ifrån sjukhuset och frågade om jag ville ha en återbudstid för operationen. Tiden är nu på måndag och det finns en stor risk att mensen kommer då. Men jag fick behålla den första tiden också, så det gör inget om jag skulle avboka på måndag för då har jag fortfarande kvar tiden måndagen efter. Vore så skönt att ha det gjort, men med min vanliga tur så lär jag nog få boka av.

Annars händer inte mycket. Har grubblat ganska mycket på det här med operationen. Ogillar hela tanken på att någon ska gräva i mina privataste delar när jag sover, samtidigt skulle jag verkligen inte vilja vara vaken. Den delen av livmoderhalsen som skärs bort skickas på analys och jag känner mig jättenojig över vad det ska visa. Tänk om det har blivit cancer av det eller tänk om de inte har fått bort allt och jag måste göra fler operationer. Har känt mig så trött den här veckan och jag misstänker att det är alla tankar som gör det. Jag har ju varit så himla pigg på sistone. Men just nu känns det lite tungt.

Vår älskade lilla unge har lärt sig att säga ”abi” (=lastbil). Han är också jätteduktig och kissar på pottan varje kväll innan han hoppar i badet. Vi funderar starkt på att börja potträna honom snart. Vore ju bra nu innan det blir vinter och alla lager med kläder är i vägen när man ska snabbt på toa. Han är så gullig på dagis vår lilla kille. Går runt och säger hej till alla hela tiden och klappar och tröstar de som är ledsna. Fantastiska lilla människa. Det jobbiga just nu är att han har en enorm separationsångest. Att lämna på morgnarna är hemskt. Han vill inte släppa och ofta får de ta honom ur min famn och han skriker och klamrar sig fast. Det gör så jävla ont så jag har lust att bara ta honom därifrån, sluta jobba och aldrig lämna bort honom till någon igen en enda minut. Stackars unge. Och lite stackars mig också.