Vi lever

Efter fyra dagar på BB fick vi komma hem. Först var det mina blodprovsvärden som var dåliga och vi hölls kvar. Sedan blev L gul och vi var tvungna att se att hennes bilirubin vände neråt. Vi fick trycka i henne ersättning efter amningen var tredje timme och det funkade som tur var.

Det har inte varit en dans på rosor sedan vi kom hem. H blev jätteglad att få hem sin bebis. Han sprang direkt fram till henne och pratade och kvittrade och struntade helt i mamma och pappa. Tyvärr fick han feber första dagarna vi var hemma och tandsprickning, tre kindtänder på väg upp. Så humöret var inte på topp, vilket man kan förstå. Och att samtidigt inte få all uppmärksamhet som han är van vid, speciellt inte från mig då jag varit tvungen att amma en hel del, har inte gjort saken bättre. Han har varit PÅ maken hela tiden. Han har inte ens fått kissa eller sitta själv på sin stol vid matbordet då H hela tiden ska ”mysa” med pappa. Det blir ganska kvävande i längden att inte ens få ta ett endaste andetag själv.

Mannen har dessutom haft massvis med tjafs på sin arbetsplats med sin chef som helt enkelt har omplacerat honom för att han tagit ut några VAB-dagar under min sjukskrivning samt för att han vill ta ut sina tio första pappadagar. Hela situationen är helt sjuk och kommer nog bli en lång fight innan det är över. Tyvärr mår han skit på grund av allt det här och det har verkligen förstört den här första tiden här hemma.

Jag blev på återbesöket till läkaren på förlossningen sjukskriven från förlossningen och två veckor framåt för att mannen skulle kunna vara hemma ännu lite längre och hjälpa mig här hemma. Hematomet i underlivet har gjort att jag varken kunnat stå eller sitta utan att få fruktansvärt ont. Nu när det nästan gått två veckor har det äntligen börjat gå tillbaka och gör inte lika ont längre. Även avslaget har minskat rejält redan vilket känns positivt då jag blödde väldigt rikligt i en hel månad efter förra förlossningen.

Idag var vi på BVC igen och L har nu gått över sin födelsevikt. Hon hade även växt 3 cm på längden vilket känns ganska otroligt på mindre än två veckor, så gissar därför att de kanske mätte fel på förlossningen. Men växer gör hon i alla fall och det är ju skönt att det händer något för just nu så ammar jag hela tiden. Hon har sovit hyfsat på nätterna, men på dagarna hänger hon i mina tuttar från morgon till kväll.

Annonser

Hon är här nu!

Igår kl 13:58 föddes äntligen lilla Liv, 3258 g och 49 cm lång.
Kl 10:00 cirka togs det hål på hinnorna på grund av allvarlig havandeskapsförgiftning med HELLP-syndrom, ett par timmar senare värkstimulerande dropp, född 13:58 på BF+9. Så ganska fort gick det. Tyvärr fick jag ett hematom i slidan som inte slutade fylla på sig och gav fruktansvärda smärtor ända bak i ändtarmen. Blev akut operation till slut. Mår nu bättre i alla fall.

Liv mår fint men mina trombocyt- och levervärden är fortfarande helt fel så nu får vi inte åka hem från BB.

Den tråkiga följetången….

Igår när vi hämtade H på förskolan så blev vi mötta av en personal som direkt berättade att de hade gått 50 gånger med H på toaletten/pottan och att han ändå hade bajsat på sig åtta gånger. Vi har försökt förklara för dem hur vi gör här hemma och att man faktiskt inte behöver följa med alla gånger han säger bajs utan man kan fråga om han verkligen vill gå på pottan/toaletten, för han brukar berätta när han verkligen vill försöka bajsa. Och även om han inte alltid klarar av att bajsa när han säger det så blir det betydligt färre gånger att springa. Men det känns inte som vi når fram. Han ser ju så bajsnödig och ledsen ut hela tiden och han tar så mycket tid från de andra barnen säger dem. Igår blev  tydligen hela lunchen problematisk på grund av H, för att han tog så mycket tid och alla andra barn fick en personal mindre. Jag vet inte, men det känns inte riktigt okej att uttrycka sig så. Det har gått två dagar sedan han kom tillbaka och han måste ju få en chans i alla fall.

Personalen tycker nu efter två jobbiga dagar att vi ska ta dit blöjor som han kan få prova att bajsa i. Det känns väldigt fel för oss. Han har i stort sett inte gjort på sig alls här hemma på över fyra veckor (förutom ett par undantag när vi varit ute i skogen och inte hade tillgång till toalett). Därför känns det fel att backa och börja med blöjor igen för att de inte tycker att de har tid. En personal tyckte att jag skulle ringa BVC och rådfråga så det har jag gjort idag. Gillar verkligen vår BVC-sköterska. Förklarade för henne hur det funkat här hemma och hur det nu inte gjorde det på förskolan och vad de hade sagt. Hon tyckte definitivt inte att vi skulle backa i första taget utan att han skulle få i alla fall några veckor på sig. Risken finns ju att han annars backar både på kiss och bajs och det skulle ju vara jättetråkigt när han varit helt torr här hemma. Skönt att hon höll med i det jag tänkte.

Skulle tro att hela problemet dels beror på att han inte känner sig trygg med personalen där. Man skulle ju inte själv kunna bajsa med vem som helst. Det blir säkert bättre när han kommit in i allt igen, han har ju ändå varit borta många veckor. Sedan skulle jag tro att han säkert känner på sig att de tycker att han är jobbig, hur stressande är inte det? OCH inte att förglömma, han är extremt trotsig just nu. Precis som han gjorde med oss första dagarna på potträningen, kissade med flit överallt för att jäklas. Det är inte helt omöjligt att han nu protesterar mot att behöva bajsa där. Han berättade imorse när vi pratade om den kommande dagen att minsann inte tänkte bajsa varken på pottan eller toaletten på förskolan.

Så förskolan får nog stå ut ett tag till. Idag tog vi med alla ombyteskläder vi hade och fyllde hela hans låda med ombyten. Snart kommer ju H vara hemma ett par veckor med oss igen när lillasyster kommer. Då får vi köra hårdträning, igen.

Så blev den – första dagen

Vi såg H genom fönstret när vi skulle hämta honom en liten stund innan han fick syn på oss. Han pladdrade på, byggde duplolego och såg väldigt glad ut. Han blev överlycklig när vi kom. Dagen hade gått bra förutom med kisset och bajset. De påstod att han inte sagt till alls när han ville kissa och när han ville bajsa hade han hållt sig för rumpan men inte velat gå på toan. Jag tolkar det som brist på lyhördhet. Han brukar vara extremt tydlig med kisset, dra i en och säga ”kissa” och dessutom hålla i snoppen. Dessutom har han väldigt bra knipförmåga och har i stort sett inte sedan andra potträningsdagen för fem veckor sedan kissat på sig trots att vi ibland haft en bra bit till en toalett. Bajset kan jag mer förstå då han han ibland säger andra saker en bajs och ibland får man springa till toaletten 20 gånger innan han verkligen vågar bajsa. Han har även sagt till andra människor än oss de gånger vi inte varit med honom, när han till exempel varit hos mormor, moster eller kusiner.

Men det värsta var inte att det hade hänt olyckor under dagen, för det hade vi ändå räknat med. Nej, det värsta var att de inte ens slängt bajset eller sköljt ur kläderna. Så när vi kom hem och öppnade påsarna med smutstvätt ramlar det bajskorvar ur kläderna. Alltså det är ändå inte okej. Kan förstå att man inte hinner tvätta av så jättenoga, men att hälla ur en bajskorv och kanske snabbt skölja under kranen innan man stoppar ner det i en påse tycker inte jag är för mycket begärt. Har pratat med båda mina systrar som jobbar/jobbat på olika förskolor och det skulle aldrig skickat med bajset hem. Är så less på att man ska behöva säga till om allt som borde vara självklart. Känns som vanligt så oengagerat. Om det inte vore för att H verkar trivas så bra så hade vi bytt förskola för länge sen.

 

Förskolestart

För någon timme sedan lämnade vi H på förskolan för första gången efter sommaruppehållet. Det gick förvånansvärt bra. Han har inte varit där på sex veckor. Mannen frågade på skoj H om han kände igen sig när vi kom dit och fick svaret ”NEJ!”. Men han blev väldigt glad när han träffade pedagogerna och några av sina vänner och det var inga protester alls när vi lämnade och han var glad när vi gick och hade inte ens tid att vinka. Så skönt. Ska bli spännande att höra hur det gått denna första dag utan blöjor och allt. Det ska även bli roligt att höra om de säger något om hans utökade ordförråd då han bara på dessa veckor pratar så bra att man kan tro det är en annan unge vi lämnat där idag. Han har blivit så stor vår älskade lilla unge.

Vad gäller graviditeten händer inte så mycket. Har fått tillbaka lite förvärkar som är ganska onda, men de är också extremt sällsynta så tror inte de gör någon större nytta. Natten mot igår sov jag ganska bra, bortsett från alla kisspauser, och kände mig nästan pigg i alla fall halva dagen. Men inatt sov jag skit igen. Otroligt att man kan funka så länge och hyfsat bra utan någon sömn. Tur jag har min fantastiska man som sköter typ allt. Idag var han dock tvungen att åka in till jobbet en stund. Men han VAB:ar en timme morgon och eftermiddag för att kunna hämta för förskolan, vilket hans chef inte är eld och lågor över. Hon verkar tro att hon kan styra över hur och om han ska VAB:a eller tror sig ha rätten att planera in VAB:en tillsammans med honom. Hon verkar helt ha missat att man VAB:ar för att ta hand om sitt barn och inte sitt jobb. Jag tror jag nästan är mer irriterad än mannen över detta.

Nu ska jag försöka fördriva dagen ensam här hemma. Känner mig fruktansvärt rastlös, men kroppen orkar ju inget så förmodligen får jag inget gjort.

TUL

Nu har vi varit på ännu ett TUL. Allt såg väldigt bra ut. Flödet var bra, mängden fostervatten normal och lilla tjejen har växt ikapp ordentligt sedan förra TUL och ligger nu endast 9% under mittkurvan. Hon tros nu väga cirka 3,3 kg. 

Hon är ju väldigt aktiv så jag trodde inte att något skulle vara dåligt, men så här i efterhand är det ändå ganska skönt att ha fått en extrakoll. Vet inte riktigt vad som ska hända nu, men om ingen hör av sig går vi väl på ännu en koll på onsdag nästa vecka. Om inte tjejen är ute då vill säga…..

Sent telefonsamtal från BM

Strax före klockan 21 idag på kvällen ringde BM upp mig. Hon kunde inte släppa tankarna kring mig efter att hon gått hem från jobbet. Hon tänkte på TUL som visat på liten bebis (om än normal), på min migrän som varit värre sista dagarna och på att jag inte sovit på flera veckor. Hon kunde inte släppa att det nog var bäst att göra ett extra ultraljud med tillväxtmätning också. Så hon ringde upp mig och frågade om jag kunde tänka mig att åka in på UL imorgon eller på måndag. Och hon har lovat att det inte blir igångsättning senare än vecka 42+0 och kanske blir det till och med tidigare. Vi får se vad som händer efter ultraljudet. Så imorgon bitti ska någon av hennes kollegor (hon är ledig imorgon) ringa och berätta om det finns en tid ledig för oss imorgon, annars får vi gå på dropin-ul på måndag mitt på dagen.

 

Datum för UL och igångsättning

Hade telefontid med BM idag. Det var endast blodtrycket som skulle kollas så tog det på apoteket här och fick lämna det per telefon. Så slapp jag åka hela vägen in till stan. Eftersom blodtrycket var bra behöver jag inte göra någon ny koll förrän nästa vecka när det är dags för UL som man får göra när man gått en vecka över tiden.

Helt plötsligt har min BM börjat räkna veckorna annorlunda än hon gjort hela graviditeten vilket innebär att jag kommer få göra UL i vecka 41+1 istället för 41+0. Även igångsättningen kommer bli vecka 42+1 istället för vecka 42+0 som är det normala. Jag vet att det bara är en dag och att det troligen inte alls spelar någon roll. Förhoppningsvis behövs ingen igångsättning. Men det stör mig ganska mycket. Varför ska jag gå en dag längre för att hon nu räknar annorlunda? Varje dag känns som en vecka, minst. Jaja, jag har inte så mycket att säga till om där verkar det som.

Det tynger och stramar mer och mer för varje dag neråt och mot ljumskarna, så jag tror hon försöker röra sig nedåt i alla fall. Men kan inte låta bli att tänka på att min mamma blev igångsatt och att det finns en risk att jag också blir det. Hon gick och var öppen 10 cm i över en vecka utan att värkarna kom igång. Men min kropp skötte sig ju förra gången så vi hoppas den kan nu också och att den bara är lite trögstartad.

Vi försöker orka med ett litet projekt varje dag för att få tiden att gå. Idag har vi varit i ett friluftsområde där de finns gott om plats för lek så att H får springa av sig. Han blir helt omöjlig att ha att göra med om vi är hemma en hel dag.

Fortfarande höggravid…..

Tack snälla för gissningar och peppning. Det verkar i alla fall inte bli något på BF-dagen, tiden börjar rinna ut. Endast två och en halv timme kvar och inga speciella känningar.

Sista dagarna har vi gjort korta turer ut i skogen för att plocka lite kantareller, blåbär eller bara vara. Det blir inga längre sträckor utan jag brukar typ dyka ner i blåbärsrisen och så går mannen och H runt. Annars försöker vi bara få dagarna att gå och jag försöker att inte vara alltför bitter över att ingenting händer. Jag sover fortfarande inte på nätterna och har dessutom haft en hel del kraftig migrän och har varit tvungen att medicinera för att härda ut. Känns inget vidare. Är precis som sist rädd att ha ett riktigt jävligt migränanfall när förlossningen sätter igång. Det hände ju sist och då medicinerade jag och mådde ännu sämre. Som tur var gick det över tills det var dags att åka in och klämma ut H. Misstänker att all sömnbrist inte gör migränen bättre.