Alltså denna amning……

Den har varit ganska mysig sista veckorna. Det  har inte gjort så värst ont längre. Inte varit lika långdraget, inte hela tiden. Men nu sista dagarna är det hela tiden igen. Och jag får panik. Det funkar inte. När maken är bortrest och jag är ensam så känns det så jobbigt att ha henne hängande på mig hela tiden. H blir lidande. Han försöker faktiskt ha tålamod, min goa son, men det är inte lätt när hon behöver amma hela tiden och om hon inte får det, gallskriker hon för full hals. Jag räcker liksom inte till. Känner mig smått kvävd. 

En person i min närhet påtalar varje gång vi ses hur bra det är att jag ammar och att det verkligen är det bästa man kan göra för sitt barn. Det stör mig så mycket när personen säger så. Struntar egentligen i vad hen och andra tycker. Det som stör mig är att hen inte tänker på vad hen säger och hur det kan uppfattas. Menar hen att de som inte ammar inte vill ge det bästa till sina barn? Att om jag slutar amma så vill jag inte längre mitt barns bästa? Att man inte är en bra mamma om man inte ammar? Att jag skulle vara en bättre förälder till L än jag var till H då jag inte ammade honom så länge? Tycker man kan tänka på hur man säger saker. 

Personligen tycker jag att jag är grymt bra som kämpar som tusan för att det ska funka och jag kände mig precis likadant med H när han fick ersättning. Det var definitivt det bästa för honom och oss just då. Nu har jag funderingar på att ge ersättning vid något tillfälle kvällstid, om det funkar bra och kan ge mig lite större möjlighet att ge H uppmärksamhet också. Vi får se. Jag ska prova mig fram tills vi hittar rätt.