TD

Och som förväntat ett fult j*vl* minus.

Ruvardag 11…..

Vaknar av mensvärk. Har kommit mer brunt idag och nu på kvällen känner jag hur det rinner. Usch, äckligt och jävligt trist. Jag känner mig tom och pendlar mellan att stänga in mig och inte prata med någon och att träffa folk. Men orkar jag? Känns som man varit instängd i denna ”IVF-bubbla” i evigheter. Man har liksom inte varit riktigt närvarande i något man gjort på sista tiden. Jag vill hitta tillbaka till mig själv. Vill vara glad, slippa oroa mig för saker och ting hela tiden, vill träna, äta nyttigt, gå ner i vikt. Må bra. Det ska jag göra nu. För även om vi kommer ge oss på nästa försök så snart som möjligt så slipper jag i alla fall alla hormoner. Slipper planera in hela mitt liv efter hormonernas klockslag.

Dagen har trots allt varit bra. Vi har plockat svamp, röjt det sista på balkongen, bakat knäckebröd, ätit god middag. Imorgon är det jobb igen. Det är en fullspäckad vecka. Ska äta sushi med en tjejkompis imorgon. På tisdag kommer en lumparkompis hela vägen från Göteborg. På onsdag blir det akupunkturkonsultation och på torsdag blir det mys med maken. Och på fredag, åker jag till Riga över helgen. Konferensresa med jobbet. Vi ska bo på ett jättefint SPA-hotell så jag ska unna mig en helkroppsmassage. Just i detta nu ser jag inte fram emot något av allt detta, känns som att jag saknar ork och lust. Men det blir nog bra tillslut tror jag.

Ruvardag 9?

Idag var jag ganska bra att fokusera på annat ungefär till mitt på dagen då jag upptäckte brunt blod då jag gjorde ett toalettbesök. Hände sedan ytterligare en gång senare på dagen. Känns som att allt är ganska kört, men det är väl inte 100% säkert att så är fallet ännu.

Idag har vi känt oss lite tomma här hemma och jag har ägnat kvällen åt att tröstäta nästan en hel påse med jordnötsbågar. Sjukt gott och nu mår jag illa.

För att ändå försöka tänka lite positivt och framåt så har jag mailat två akupunktörer idag. Planerade redan innan detta försök att prova akupunktur, men beslutade sedan att göra första försöket utan. Jag ska träffa en av akupunktörerna på onsdag efter jobbet. Den andra har jag inte fått svar ifrån ännu. Tips på akupunktörer har jag fått från några av tjejerna på FamiljeLiv.se. Tack!

Ruvardag 8

Vet inte om jag skrev det, men igår försvann även de ömma brösten. Trodde att det var en biverkning av Crinone, men i så fall borde det ju inte bara upphöra då jag fortfarande tar Crinone. Jaja, jag förstår inte.

Har idag insett att det inte är någon idé. Det är ingen idé att försöka analysera vad man känner och inte. Jag vet ju inte hur det känns att vara gravid och även om jag hade vetat det så är ju detta annorlunda. När man gör en IVF blir det ju ändå lite skillnad från en vanlig graviditet med alla hormoner före och efter som man först får låga doser av sedan får höga doser av etc. Det blir ju inte helt normalt för kroppen så hur ska man veta vad som är rätt eller fel känsla? Man blir bara orolig och olycklig när man funderar på ALLT HELA TIDEN. Och trött i huvudet också.

Känner ändå efter lite för att skriva ner det här, för det kan vara bra att kunna gå tillbaka och minnas ifall vi måste göra detta fler gånger. Men sedan ska jag försöka att inte fundera så mycket större delen av dagarna.

Idag har jag i alla fall mindre känningar av det mesta. Värken i magen känns mindre, brösten göra inte alls ont eller är svullna och humöret är PMS:igt.

Ruvardag 7 = depparedagen

Idag har det känts precis som om mensen är på väg. Haft mens-/molvärk i magen mer eller mindre hela dagen. Känner att humöret går neråt, precis som vid PMS, och finnarna ploppar upp som vattkoppor i ansiktet. Usch, va deppig jag känner mig. Och ursäkta om jag talar fritt, men tyckte mig även ana lite brunt i en flytning idag.

Ja, kanske är allt detta bara en dålig dag. Vi får väl se. Men just nu känns det skit i alla fall. Hoppas att det blir bättre imorgon. God kväll alla.

Ruvardag 5

Igår storstädade jag hela lägenheten. Det blev så fint och kändes himla bra när det var gjort. Och mannen min kom äntligen hem. Som jag längtat efter honom denna vecka.

Idag är jag åter på jobbet igen. Ganska skönt för då går dagarna fortfare. Ikväll ska jag till världens bästa svägerska och få håret ordninggjort. Bort med den fula utväxten och de slitna topparna.

Annars finns inte mycket nytt att berätta. Det är nu ruvardag 5 och jag har kommit fram till att det endast är åtta dagar kvar till testdagen. Låter ju inte så farligt. Inatt vaknade jag återigen och var kokhet och svettig vid klockan tre-halv fyra på morgonen och kunde inte somna om utan låg bara och vred mig. På med täcket, av med täcket, på med täcket och så vidare. När jag sitter ner idag så molar det lite i tjejmagen och jag får lite ont i ryggen. HOPPAS att det betyder något. Jag brukar inte få känningar i magen innan mens. Det brukar bara vara humöret som går upp och ner veckan innan.

Imorse kände jag mig precis som vanligt och genast kommer de mörka tankarna. Självklart blir det inget resultat denna första gång, om det någonsin blir. Kanske är det inte meningen. Men sedan känner man något litet och hoppet kommer åter. Det är verkligen en psykisk berg-och-dalbana.

Ruvardag 3

Igår var jag med två av mina systrar, min mamma och mina tre syskonbarn på Grönalund. Jag som skulle ta det lugnt. Visserligen åkte jag inga karuseller, var bara sällskap, men dagen blev alldeles för lång och sista timmarna höll jag på att frysa ihjäl. Åkte hem före de andra för jag stod inte ut i kylan och dessutom var jag helt sjukt trött. Självklart missade jag tåget på Centralen och satt där och ångrade mig bittert att jag varit så dum som följde med och tyckte otroligt synd om mig själv. Efter en halvtimme kom nästa tåg och de där 25 minutrarna det tar hem kändes olidligt långa och jag trodde nästan att jag skulle avlida av trötthet. Lyckades komma i säng kring tolvslaget och när mannen ringde och frågade hur jag mådde började jag gråta. Hm, hur står det till med mig egentligen.

Idag har vi varit i Norrtälje-trakten på 5-årskalas och grillning. Det var en mer lagom aktivitet för mig.

Idag är som sagt RD 3 och vid det här laget borde ägget fäst om det bestämt sig för att stanna kvar, alltså är det nu avgjort. Men det kommer dröja länge innan vi får veta något. Blir så trött av progesteronet. Och får ont i brösten. Annars känner jag inget speciellt. Eller jo, imorse vaknade jag klockan fyra och var helt genomsvettig. Var så varm att jag inte kunde somna om på ett par timmar. Har fortfarande ont vid korsryggen, precis som jag hade vid stimuleringen med sprutorna.

Vädret har idag växlat mellan sol och åskskurar och självklart ska man få ont i huvudet då också. Så nu ligger jag här på soffan och funderar på om jag ska gå och lägga mig, klockan 20:42 en lördagkväll. Längtar efter mannen min, allt blir bättre när han är här.

Ruvardag 1

Som jag velat skriva det länge. Igår var vi upp till Falun. Vi fick veta att fyra blastocyster av toppkvalitét redan låg i frysen. Ett perfekt skulle vi få tillbaka och ytterligare ett skulle eventuellt också frysas vilket vi ska få veta idag. Ett hade blivit befruktat av två små simmare och kasserats eftersom det då inte kan leda till en graviditet.

Återföringen kändes litegrann, stack/ilade till lite. Vi fick inte se embryot innan vilket jag blev lite besviken på. Och inte kom jag mig för att fråga heller av någon konstig anledning. Men vi fick se den lilla vita bubblan som innehöll embryot på ultraljudsskärmen när det var på plats. De gav oss ungefär 55% chans till att bli gravida. Det är nog det bästa man kan få.

Det är mycket känslor just nu. Ena stunden är man lycklig och känner hur fantastiskt detta är. Tänk att vi faktiskt kan bli en mamma och en pappa snart. Otroligt överväldigande känsla. Nästa stund är det precis som om verkligheten försöker ta ner en på jorden och man känner att detta kommer aldrig gå. Såklart det inte kommer att gå sådan otur som jag alltid har med det mesta. Och dessutom känns detta nästan som ett lotteri ibland – 55% chans – har vi turen med oss eller ej?

Nej, nu ska jag vara positiv. Tills motsatsen bevisats så är jag gravid, typ…… Vi hade två personal som tog hand om oss. Dels sköterskan som var med vid ÄP och sedan fick vi även prata med barnmorskan som hjälpte oss få boka in första tiden (en kompis mamma). Maria heter barnmorskan. Verkligen en härlig person som man blev glad av och allt kändes så positivt. Hon rekommenderade mig att ta ledigt alternativt sjukanmäla mig från jobbet de närmsta två dagarna. Det tar ungefär två dagar för embryot att fästa och hon tyckte att man skulle ta det lugnt under den tiden. Bara vara och tänka på sig själv. Jobba kommer man ju ändå göra hela livet. Och jag skulle inte ha dåligt samvete. Det är en ordination från mig sa hon, ta ledigt nu när ni har så goda chanser och optimera möjligheterna. Så har jag gjort och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Ska nog i alla fall ta mig ut i naturen och kanske fota lite. Och försöka låta bli att ha dåligt samvete, vilket tyvärr är svårt när jag vet att de redan är underbemannade på jobbet.

Nytt hormonpreparat – nya biverkningar

Igår morse började jag med en ny medicin som man ska ta ända fram till den stora testdagen. Den heter Crinone och innehåller progesteron. Ska göra så att slemhinnan håller sig tjock i livmodern så att embryot kan bädda in sig ordentligt. Biverkningar man kan få är bland annat sjuklig trötthet och spottings. Självklart får jag detta. Satt på jobbet idag och somnade i sittande ställning mitt i arbetet. Inte bra. Men vad gör man inte. Bättre än vallningar 🙂

Det magonda börjar ge med sig. Idag har jag pratat både med IVF-kliniken i Falun och min läkare här i Stockholm och det ska tydligen vara normalt att det blir så här. Så länge man inte får andningsbesvär, hög feber och att det förvärras så ska det vara lugnt. Hade önskat en liten förvarning bara från kliniken i Falun. Så hade man sluppit vara så orolig hela helgen. Nu känns det i alla fall mycket bättre.

Ingen har ringt än så länge, och sagt att våra embryon inte klarat sig. Man är ju rent ut sagt livrädd att telefonen ska ringa. Vet inte hur jag skulle reagera. Förmodligen bryta ihop totalt. Och det värsta är att jag är ensam hemma denna vecka. Mannen är bortrest. Det får inte hända helt enkelt. Nu har i alla fall en dag till passerat.

Ont i magen :-(

Fortfarande magont. Ungefär som kraftig magknip och magen är som en ballong. Dessutom är det svårt att gå upprätt. Ingen aning om ifall det är normalt. Får väl ringa och fråga imorgon om det inte försvinner till dess. Överstimulering?

Svårt att få tiden att gå när man bara orkar röra sig mellan soffan, toaletten och sängen. Svårt att inte tänka för mycket. Livrädd att de ska ringa innan onsdag och säga att äggen inte klarat sig. Hoppas att jag har mindre ont i magen imorgon så att jag kan jobba för då går tiden fortare.

Idag är det söndag och mannen jobbar. Dessutom tog han bilen till jobbet och eftersom det gör ont att gå så lär jag väl inte komma hemifrån idag. Hur ska man få tiden att gå?