Puh! Nu är det gjort

Imorse när vi vaknat och gjort oss klara så skulle jag för säkerhetsskull kolla att pendeltågstrafiken fungerade som den skulle efter förra veckans avstängning. Det gjorde den inte. Och inte heller fungerade ersättningsbussarna. Dessutom hade det hänt en olycka någonstans på motorvägen så det var flera hundra meters kö för att ens nå fram till motorvägspåfarten. Så att åka bil var inte ett alternativ. Eftersom jag bara skulle jobba fyra timmar idag så kändes det rätt så onödigt att åka till jobbet och bli jättemycket sen och sedan dessutom behöva åka hem tidigare för att hinna till mötet med förskolan. Två-tre timmars arbetsdag och kanske fyra timmars resväg vill man helst undvika. Så ringde helt enkelt och frågade chefen om jag fick ta kompledigt vilket jag efter en stund fick svar på att det gick bra.

Eftersom jag redan var på förskolan när jag fick svar från chefen angående kompledigheten så bestämde jag mig för att H skulle få vara på förskolan ändå och jag stannade kvar och var med under hela förmiddagen och passade sedan på att åka hem några timmar när de skulle vila efter lunchen. Sedan fick han vara kvar på förskolan en stund längre under tiden som jag var på mötet med chefen. Det var intressant att se vad de gjorde på dagarna och hur H fungerade i gruppen. Han är ju bland de minsta både fysiskt och åldersmässigt. Det kändes som han trivdes även om han inte tog för sig lika mycket som de större barnen. Han verkade glad att jag var där och hade stenkoll på att jag inte gick någonstans. ”Lustigt” nog så hade även hans regnbyxor försvunnit när vi skulle gå ut och personalen fick sig nog en liten funderare. Fjärde plagget som försvinner nu på en dryg vecka. Hoppas de lyckas hitta regnbyxorna för de var ganska dyra så jag har inte lust att köpa nya för att de är så jäkla slarviga.

På eftermiddagen var det dags för mötet och eftersom jag hade blivit ombedd att skriva ner punkter och gärna förklara det jag inte kände mig nöjd med så lämnade jag helt enkelt över det jag skrivit då jag kände att rösten inte höll. För er som inte känner mig så är jag en riktig ”gråtare”. När det är något som gör mig riktigt arg, upprörd, ledsen, besviken, sårad, glad etc, så har jag väldigt nära till gråt. Känns ju inte alls så seriöst och böla sig genom ett möte så de fick helt enkelt läsa det jag skrivit ner och fråga om det var något oklart. Både chefen och pedagogen från H:s avdelning höll med om alla punkter jag skrivit upp och tyckte det var självklara saker som borde funka och absolut skulle gå att förbättra. Vi pratade en hel del om kläderna som bara försvinner och ännu mer om rutiner kring lämnandet på morgonen. Hoppas att de har förstått nu och försöker hjälpa till för att de ska bli bättre. Vi ska ha en nytt möte om en dryg månad för att se hur/om saker förändrats.

Känns skönt att det är över och det var ändå ganska skönt att få ur sig dessa irritationsmoment.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s