Ofrivilligt barnlösas dag och flytt

Ofrivilligt barnlösas dag. En dag som börjar uppmärksammas mer och mer vilket är bra. Även om vi fått vår underbara son nu så är vi fortfarande på sätt och vis ofrivilligt barnlösa. Vi var tvungna att gå igenom så mycket för att få honom och det glömmer man aldrig. Dessutom kan vi inte välja om vi vill ha ett syskon eller inte. Nej, vi får helt enkelt slita, spara och avstå en massa saker som andra familjer kan unna sig för att kanske kunna ha råd att försöka få ett syskon. För politikerna har ju bestämt att man bara har rätt att få hjälp att försöka få ett barn om man inte klarar av att göra barnet själv på det traditionella sättet. Och många lyckas inte ens få ett barn på de där få försöken man får. Lite bitter låter jag och det är jag också. Många sjukdomar får man hjälp med, men inte denna.

Imorse var det i alla fall äntligen dags att flytta. På under två timmar var allting flyttat till den nya lägenheten. Så smidigt gick det. Sedan fick vi hjälp att sätta ihop sängen, soffan, bokhyllor, köksbord och stolar. Vi har även hunnit få in en del i garderoberna samt plockat upp en hel del köksgrejer.

Tyvärr funkade ju inte flyttstädet i den här lägenheten. Lägenheten som vi flyttade ifrån var kliniskt ren. Men den vi flyttade in i kunde man inte tro att någon ens städat. Det var riktigt snuskigt. De har inte ens städat bakom spisen. Och torktumlaren ska vi inte ens tala om. Väldigt trist för en hel del har vi nu varit tvungna att städa själva för att kunna plocka in våra saker. Det går ju inte att göra om städningen när varenda rum är fyllda av kartonger. Men på måndag ska chefen på städfirman ringa upp så får vi se hur och när de kan åtgärda det som missats. Vi ska även ta hit och visa hyresvärden. Känner oss rätt så besvikna på tidigare hyresgästerna som inte ens brydde sig om att kontrollera städningen då de visste att tiden inte skulle finnas att rätta till misstag innan flytten. Vi kollade att vår städning i lägenheten vi lämnade var ordentligt utförd innan vi släppte iväg städfirman. Dessutom sa de tidigare hyresgästerna att de själva skulle städa om lägenheten under natten eftersom det var så dåligt gjort. Men ärligt talat kan man ju undra om det någonsin städat något förut för det ser minst lika illa ut fortfarande, tror knappt de har gjort något. Vi får se hur denna historia slutar.

Nu ska vi sova. Har massvis att göra imorgon!

Inneboende hos den bästa

Igår och inatt tömde vi lägenheten. Det blev en väldigt slitsam dag. Detta framför allt på grund av att vi inte fick någon sömn natten innan. På kvällen innan den stora tömningsdagen började det nämligen lukta otroligt starkt/kemiskt hemma hos oss. Det var väldigt svårt att avgöra vart stanken kom ifrån och vad det var. Jag tyckte det luktade bensin men mannen tyckte det luktade annat. När vi gick och la oss luktade det så starkt att jag svullnade igen i näsan. Mannen började känna irritation i luftvägarna och H hostade. Vi blev väldigt oroliga och vågade inte somna. Med alla fönster öppna på vid gavel och nerbäddade ordentligt under varma täcken kunde i alla fall Henning somna om. Dagen efter när vi ringde hyresvärden visade det sig att en gräsklippare i garaget under oss hade läckt ur hela bensintanken under natten. Det stank fruktansvärt i hela huset, men framför allt hos oss som bodde precis ovanför. Så ni kan tro vi var helt slut redan på morgonen igår.

Nu är det i alla fall klart och flyttstäd håller just nu på att rengöra lägenheten. Vi har flyttat in hos mannens mamma i hennes lilla tvåa och vi har det så bra. Det är otroligt trångt, men vad gör det när det endast är ett par dagar. Hon pysslar om oss och H är jätteglad att få vara så mycket med farmor.

Imorgon bitti är det äntligen dags. Nu kan väl tiden bara gå fort. Men vi är fortfarande ganska slutkörda kan väl erkännas. Känns som man flyttar två gånger när man gör ett byte så här. Först ner i garaget och in till svärmor. Sedan om igen till nya lägenheten. Puh! Och så ska vi packa upp allt sedan. Sjukt mycket saker man har. Men det ska bli himla roligt också. Detta är vårt första boende som är gemensamt helt och hållet från början. I förra lägenheten bodde mannen själv innan jag flyttade in.

Vilken pärs

I torsdags förra veckan blev H ledsen när jag lämnade honom på förskolan. Misstänkte redan på morgonen innan vi åkte dit att han inte riktigt var i form då han var väldigt gnällig och inte hade sitt vanliga glada morgonhumör. På eftermiddagen var det förskolans dag med lite uppträdanden och grillning. H var ganska kinkig, men det var ju himla spännande med allt folk och att få vara på de stora barnens gård, så han kämpade på. Tyckte vid ett tillfälle att han kändes lite varm, men å andra sidan var det ju gassande sol ute och han sprang omkring så tänkte inte så mycket på det. När vi kom hem såg han helt förstörd ut och jag tog en temp som visade på 39,2. Inte konstigt då att han varit gnällig. Han måste mått skit.

Sedan dess har han haft runt 40 graders feber. I början hjälpte Alvedon litegrann, men efter ett tag var det helt verkningslöst. Han låg på mig och sov och gnydde i stort sett hela tiden. På fredagkvällen när tempen låg runt 40 grader och han varken ville äta, dricka eller röra på sig blev vi lite oroliga och åkte in till Lättbarnakuten på KS. Där togs sänka och han undersöktes. Vi fick även med oss så att vi kunde lämna in urinprov. Sänkan var aningen förhöjd och han var lite röd i svalget. Vi fick tipset att ge Ipren istället för Alvedon. Jag har varit ganska emot att ge Ipren och liknande då det är ganska elakt mot magtarmkanalen, men nu hade vi inte så mycket att välja på. Han var så pass påverkad av febern att vi var tvungna att få ner den.

Hemma gav vi Ipren och febern gick ner ganska bra på fredagnatten. På lördag var det samma visa igen. Då hjälpte inte heller Ipren. Vi ringde Sjukvårdsupplysningen och fick tips att varva Ipren och Alvedon, varannan gång, var tredje timme. Det hjälpte inte så värst bra det heller. Så från torsdag till imorse har H i stort sett legat på mig, eller mannen när han varit hemma, och sovit, gnytt och mått dåligt. Stackars liten. Han har tack och lov gått med på att dricka hyfsat, som vi har kämpat med det. Några gånger har han ätit litegrann, men har har också kräkts ibland när han fått febertoppar och då har den lilla maten kommit upp. Usch, va jobbigt det har varit faktiskt. Jag har varit jätteorolig för feberkramper och uttorkning.

Igårkväll var han helt plötsligt ganska pigg och vi tänkte att nu äntligen är det över. Men på natten vaknade jag av en gnyende kokhet unge igen. Idag var vi på VC och tog ny sänka och halsprov. Halsprovet visade streptokocker. Läkaren var nog inte så van, eller bra på, att hantera små envisa ungar så hon fick honom inte att gapa tillräckligt för att lyckas se hur det såg ut där inne. Men halsprovet hann hon som tur var ta.

Så nu ska vi ge H hans första antibiotikakur. Han avskydde den, så det ska bli ”spännande” att se hur många gånger vi lyckas tvinga i honom den. Det är inte världens lättaste då han vanligtvis är en riktigt stark, smidig och fruktansvärt viljestark och envis liten unge. Inte lätt att hålla fast och pricka och sedan förhindra spott och fräs.

Nu är det bara några dagar kvar tills vi flyttar. Denna vecka hade jag tagit semester för att packa, men de planerna gick i stöpet. Mannen är på jobbresa och H är hemma och för tillfället ska jag helst ha honom i famnen hela tiden för att han inte ska vara ledsen. Hoppas det försvinner när han börjar bli piggare av antibiotikan. Misstänker att mannen och jag kommer panikpacka 24 timmar på torsdag och natten mot fredag. Önska oss lycka till.

Utvecklingssamtal och ett stort jävla hål

Idag var jag till tandläkaren på kontroll. Första gången sedan innan H blev till. Jag har ju tandläkarskräck som ni kanske minns….. Känner mig stolt över att jag för första gången åkte dit själv och utan Stesolid. Tyvärr hade jag ett riktigt stort hål. Som förhoppningsvis går att laga. Fick dubbel dos med lugnande till dess men har hängt upp mig på det där ”förhoppningsvis går det att laga”. Fan!

Förutom det så är jag just nu svullen, uppblåst och sur som en citron. Mensen som skulle kommit i förrgår lyser med sin frånvaro. Snälla kom nu, är så less på att känna mig så här.

Häromdagen var mannen på H:s första utvecklingssamtal. Allt var bra på förskolan. Han tar för sig trots att han är yngst. Han är bra på att äta och han är kär i en liten tjej som han brukar pussa på. Älskade unge!

Att sakna sin pappa

Mannen har haft många jobbresor på sistone och varit borta flera dagar i sträck. H är inte alls lika glad och nöjd när han inte är hemma. Han pratar hela tiden om pappa och går och letar efter honom när han inte är här. Idag blev han jättegnällig på eftermiddagen och inget jag gjorde för att göra honom glad dög. Tillslut började han hänga och dra i mina kläder. Jag bad honom visa vad han ville. Då tog han min hand, gick till ytterdörren och ropade ”pappa!”. Han SAKNAR verkligen sin pappa. Älskade unge. Trodde inte de förstod eller hade sådan tidsuppfattning när de var så små. Blir tårögd bara jag tänker på det. Jag hade själv en resande pappa när jag växte upp och minns precis hur det kändes, även om jag inte minns just hur det var när jag bara var ett år.

Så vi (eller jag) bestämde oss för att vi skulle åka och möta upp pappa på Arlanda, trots att det egentligen blev precis vid nattningstiden. Och gissa vem som var lycklig och helt uppspelt när pappa helt plötsligt dök upp. När man dessutom har världens bästa pappa så lär man ju inte sakna mindre.

Förskolan

Vilken skillnad det är mot för bara några veckor sedan. Nu blir han glad redan när vi stannar bilen utanför förskolan. ”Diddi!” säger han när vi går ur bilen. Några av Babblarna sitter klistrade på fönsterrutorna vi passerar på väg in (hoppas de aldrig plockar ner dem, då blir det förmodligen kris). Ofta plockar han med sig någon leksak på vägen in och sista dagarna har han glatt kastat sig in i leken med sina kompisar. Idag hade han inte ens tid att vinka.

Förut när jag kom och hämtade på eftermiddagen började han oftast gråta och hängde runt min hals. Nu har han inte ens tid med en kram utan vill visa allt i omgivningen för en. Igår stod han precis vid grinden när jag kom med bilen och jag såg hur han skuttade till av glädje när han kände igen bilen. När jag kom in genom grinden drog han med mig till olika ställen på gården med det lilla pekfingret utsträckt. Han säger inte så många ord, men säger ”uhh!” när man ska titta på något.

Hoppas verkligen den positiva trenden fortsätter. Det är så skönt när det funkar.

Lite desperata – tips mottages

Det här med att borsta tänderna på H. Han vägrar helt enkelt att öppna munnen och han slingrar sig som en ål och slår bort tandborsten om den bara kommer i närheten av ansiktet. Vi börjar bli oroliga att tandtrollen ska invadera och förstöra de små gaddarna 😉

Förhoppningsvis är det en kort period. Kanske är det nya tänder på gång som gör att det ömmar. Eller så är han bara tvärtemot. Vi har märkt att han testar oss väldigt mycket nu och göra gärna tvärtemot allt vi säger och vill.

Men vad gör man under tiden det är så här? Vi har provat att samborsta, det var roligt ett tag. Sedan ville han borsta med våra tandborstar och fick en likadan som oss. Han fick även borsta själv före eller efter vi hjälpt honom borsta. Inget funkar nu. Så gärna lite tips tack!