Vecka 34 (33+0)

Tror att det är första gången jag har en veckorubrik denna graviditet, eller kanske hade jag det någon gång i början. Nu helt enkelt för att jag inte kom på något bättre idag.

Imorse var jag på lab för att lämna blodprover för tredje gången på tre veckor. Var på vårdcentralen för drygt tre veckor sedan för att jag hade varit snorig och till och från haft ont i halsen i nästan en månad. Halsodlingar togs och blodprover. Odlingarna visade inget men blodproverna visade på lite förhöjd sänka och även förhöjda vita blodkroppar vilket tyder på ett virus.

En sak är säker och det är att man i alla fall blir väl undersökt och uppföljd när man är gravid. Hade garanterat blivit hemskickad efter mitt första besök där i ickegravidtillstånd. Nu ville läkaren att jag skulle ta nya prover efter en vecka. Det gjorde jag alltså förra veckan. Sänkan hade nästan gått ner till normalt men vita blodkroppar var fortfarande lite förhöjda. Alltså ville läkaren att jag skulle ta prover denna vecka igen för hon vill inte släppa mig förrän allt är helt normalt. Jag har inte ont i halsen längre, men är fortfarande snorig och täppt, vilket jag snarare tror beror på graviditeten. Men men, är ändå tacksam och förvånad att hon vill följa upp.

Idag var det kaos på labbet. Det är dropin och man vet aldrig hur mycket folk det är där. Några försökte smita före då de gått dit för sent och inte kunde vänta på sin tur så det blev mycket diskussioner med personalen och många sura patienter som fick köa om från början. Tyvärr strular det rätt mycket med provtagningsremisserna från vårdcentralen också som inte kommer fram elektroniskt till labbet som de ska. Idag var första dagen min remiss fanns på plats och jag slapp gå tillbaka en extragång till vårdcentralen innan provtagningen.

Bredvid mig i väntrummet satt en äldre dam och snyftade. Hon hade sprungit fram och tillbaka för att remissen saknades och när hon kom tillbaka fick hon skäll för att hon inte ville köa igen och eftersom hon var diabetiker och fastande så mådde hon jättedåligt och kände sig svimfärdig. Stackaren. Vi hann prata lite innan det var dags för mig att gå in och hon var i alla fall glad när hon gick därifrån sedan. Hon ropade till mig in i provtagningsrummet att ”lycka till med bebisen, jag tror det är dags om tre veckor”. Vi får se om hon har rätt.

Idag är mannen inne på jobbet och ordnar med något och jag ska ligga här hemma och läsa potträningsboken. På semestern kommer blöjorna kastas och mannen som ligger några sidor före mig i boken är mycket motiverad. Imorse visade han H vad han hade gjort i toaletten (vilket man ska göra enligt boken) och H var mycket imponerad och jublade och skrattade gott. Så nu är det dags för mig också att bli ännu mer motiverad.

I eftermiddag är det dags för H:s andra spruta av TBE-vaccinet. Imorgon förmiddag ska vi packa och efter lunch bär det av mot Gävle och Furuvik.

Ännu fler läkarbesök……

När vi knappt fått i H någon vätska alls på tre dagar och han dessutom druckit och ätit dåligt i en hel vecka innan så bestämde vi oss för att åka in igen. Han låg bara och sov här hemma på soffan och var knappt kontaktbar. Eftersom både jag och mannen också är sjuka, mannen värst med feber också, så tog jag med mig min fantastiska lillasyster istället. Mannen fick vara hemma och försöka vila. Vi åkte in på tisdag eftermiddag och fick sitta i sju timmar i väntrummet innan vi fick ett rum. Det kom extremt mycket patienter den natten, många akuta så jag förstår att vi fick vänta och att vi inte fick högsta prio. Men när små ungar som har energi nog att riva hela väntrummet och ställer till ett helvete för de som var sjuka på riktigt och dessutom har sökt för till exempel ett sår på läppen eller en klämd tumme prioriteras före så har man svårt att förstå. H låg med 40 graders feber i barnvagnen, icke kontaktbar och yrade och vi fick vänta längst av alla. Svårt att inte bete sig som en sådan där dryg förälder då som ifrågasätter hur de arbetar.

När vi väl fick träffa läkaren var hon i alla fall väldigt duktig och noggrann. Det togs prover och undersöktes. Sedan fick vi vänta på provsvaren för att få veta om och hur uttorkad H var. Allt tog väldigt lång tid hela tiden på grund av alla akuta som kom in, men tillslut fick vi besked att H bara var aningen uttorkad men väldigt allmänpåverkad. Det bestämdes att han skulle få dropp. Tyvärr var varenda avdelning i hela Stockholmstrakten överbelagd så vi fick helt enkelt stanna kvar på akuten. I fyra timmar skulle droppet gå. H sov relativt gott i vagnen under tiden och jag och syrran försökte desperat få oss lite sömn på en trästol och en galonklädd madrass. Det gick inget vidare. På morgonen när droppet gått klart hade läkaren fått svar på fler av blodproverna och ville då även ta ett svalgprov. Eftersom han varit dålig så länge ville hon ta svalgprovet för att se om det verkligen var mykoplasma han hade.

Stackars vår lilla kille vad han blev utsatt för mycket jobbigt den natten. Klockan var vid nio på morgonen när vi kom därifrån, efter 15 timmar. När vi var där var det två sköterskor som hjälpte mig att tvinga i honom vätska och antibiotika. Det var svårt och hemkst men nu verkar han ha förstått att han måste och även om han protesterar och slåss, så slappnar han av efter lite kämpande och det går.

Igår hade han en jättebra dag. Helt feberfri och pigg hela dagen, men tyvärr kom febern tillbaka inatt och den har stannat idag. Så nu är det tvångsvätskning igen, för han slutar att dricka så fort han får febern. Trist och jobbigt att bråka med honom hela tiden.

Och som att det inte var nog att H är dålig så kände även vi föräldrar att vi var less på vår hosta. Idag gick vi till vårdcentralen och blev något snopna när läkaren tyckte det verkade som att även vi har lunginflammation. Så nu ska vi också äta antibiotika. Tyvärr finns det inget helt riskfritt antibiotika som biter på mykoplasma. Den ena kunde ge fostermissbildningar och det andra missfärgade mjölktänder hos fostret. Jag valde det sistnämnda. Eftersom jag har så pass jobbigt med astman så måste det behandlas. Har redan överdoserat alla astmamediciner jag har utan att det räcker till. Hela familjen fick inhalera vidgande idag på vårdcentralen också.

Så nu hoppas vi att det ger med sig under helgen. Vi orkar inte mer nu.

På tal om annat så var vi iväg till barnmorskan igår. Allt såg bra ut och lilltjejens hjärta slog med 150 slag/minut. Skönt att hon verkar må bra i alla fall. Och inte behöver jag äta järntabletter än heller som jag trodde. Man kan visst vara sjukt trött ändå.

Vårdcentralen, MVC och sjukgymnasten

Trots åttonde migrändagen idag, så har jag haft en hyfsat effektiv dag hittills. Började med medicin. Efter att jag lämnat H på dagis åkte jag till vårdcentralens dropin-mottagning. Jag är fortfarande täppt i bihålorna efter förkylningen jag fick för drygt två veckor sedan. Eftersom täppta bihålor brukar ge huvudvärk tänkte jag att det är lika bra att försöka avlägsna det problemet. Om jag har tur kanske det kan påverka migränen positivt. Var inne hos läkaren i mindre än två minuter tror jag. Berättade om mina symtom, hur länge jag haft dem och att jag var gravid. Sedan hade jag en penicillinkur skickad till apoteket.

Hämtade ut medicinen och åkte hem och ringde MVC. Berättade att jag nu haft hemsk migrän åtta dagar i sträck och undrade om jag borde kolla upp något eller vad jag skulle göra. Hon frågade om jag jobbade och jag sa att jag försökte, men att det inte funkat denna sista vecka. Jag skulle absolut inte jobba nu och borde helst sjukskriva mig en tid och stressa av lite. Att jag tog medicinen varje dag skulle inte vara något problem, men jag vet ju att forskning saknas inom det området.  Vi får se hur jag gör efter denna veckas sjukskrivning. Om jag ska ha sådan här kraftig migrän varje dag har jag inget val. Det går inte att jobba då.

Har även skickat ett meddelande till min sjukgymnast och bett henne höra av sig till mig så jag kan få boka in mig på många tider framöver. Hon är specialiserad på att behandla migrän och är bra på att både massera och ge akupunktur. Hoppas hon hör av sig snart.

Just nu har jag faktiskt inte ont i huvudet. HOPPAS att jag kanske får en liten paus nu. Tänk att bara få en dag utan ont. Vore ju fantastiskt skönt.

Vårdcentralen och röntgen

Idag tog jag mod till mig och ringde vårdcentralen som jag skulle gjort i måndags, men det har varit så mycket med magsjukor, förkylningar och allt. Eftersom min husläkare hade jouren idag fick jag en akuttid trots att jag inte bad om det. Läkaren började med att skälla ut mig för att jag googlat (sånt ska man väl inte berätta egentligen). Klämde och kände på mitt onda underben och sa att hon såklart inte kan garantera något, men att det inte fanns någonting som tydde på att det skulle vara något farligt. Hon trodde att jag hade överbelastat/snedbelastat antingen på grund av något i knäet eller foten. För säkerhets skull så skrev hon en röntgenremiss både på underbenet och knäet, mest för att jag skulle bli lugn.

Hon fick känslan av att jag hade en massa ångest och undrade hur det kom sig. Jag berättade om cellförändringarna och smärtan, obehaget i brösten som en utlösande faktor och att jag faktiskt blivit ganska nojig efter det. Har fått en himla dödsångest. Hon tyckte det var bra att jag kollade upp saker jag var orolig för, men om jag kände mig mycket orolig kunde jag höra av mig för att få en psykologkontakt. Kändes faktiskt bra att hon sa det. Det har funnits tillfällen tidigare i livet då jag av andra anledningar gärna haft en samtalskontakt och även försökt att få en, men då har jag aldrig fått den hjälpen. Tror inte att jag kommer behöva det, men bra att möjligheten finns.

Nu är i alla fall röntgen gjord och jag borde få svar senast måndag.

Idag har vi varit och veckohandlat och på kvällen åkte H och jag till min farmor och fikade medan mannen städade lägenheten. Äntligen är magsjukan bortskurad. Och så har vi betalat räkningarna. Skönt att det är gjort.