ET – check!

För några timmar sedan kom vi hem igen helt färdiga. Det tar på krafterna att sitta sex-sju timmar i bilen. Vi började morgonen med att lämna Henning hos faster och kusinerna. Han hade inte ens tid att säga hejdå. Vi kom fram till IVF-kliniken i Falun med 15 minuters marginal. Doktor Staffan frågade hur jag mådde och jag erkände att jag mådde bättre på fredagen än vad jag gjorde på lördagen. Magen svullnade nämligen upp igår igen och det liksom skavde på insidan av buken. Han sa att blodproverna ändå visat att det var okej. Han frågade både mannen och mig om vi verkligen var säkra på att vi ville ha två blastocyster (doktorn kunde inte ställa upp med barnvaktsservice). Vi sa ja, fast jag såg att mannen min svalde en extra gång och flackade lite med blicken. Sedan skrev vi på papper om att de skulle frysa de blastocyster som inte sattes in idag, fyra stycken, i fem år och därefter kasseras dem.

Därefter var det upp i gynstolen som gällde och där mättes slemhinnan som jag oroat mig mest för till 8,5-9 mm, så bra för att vara jag. Ungefär där och då blev jag så himla glad och lättad att jag nästan kände mig hög. Pladdrade nog alldeles för mycket resten av besöket. Hade lite vätska i buken som syntes tydligt på ultraljudet. Två fina blastocyster fick flytta in och vi såg ett vitt sträck på skärmen. Den här gången kändes det ingenting.

Efteråt tittade vi på bilder på våra nyinflyttade blastocyster och fick fråga lite frågor och så gick vi igenom medicinlistan. Embryoglue har använts som det alltid görs där vid långtidsodling. Den ena blastocysten hade redan ”hatchat”, alltså börjat kläckas, det såg jättehäftigt ut. Kände mig så himla positiv där och då, men då och då dyker den där elaka rösten upp i mitt inre och säger att såklart det inte går för det brukar det inte göra, sån tur har vi inte. Men men, nu är det ju inte så mycket att göra, bara stoppa i sig massa piller här och var och sprutor och hoppas på att tiden går fort.

Jag ska fortsätta att ta Pravidel som jag fick mot överstimuleringen fram till TD. Prednisolonet ska dubblas från idag till 20 mg. Fragmin-sprutor varje kväll. Progynon och Lutinus tre gånger dagligen. Och jag kan väl erkänna här i bloggen att jag även tagit en Femanest vaginalt också, på eget bevåg, efter  VUL  3 när slemhinnan endast var 6 mm.

Vi fick även med oss filmen från när H blev till. Från att han endast var en befruktad äggcell till en färdig blastocyst som fick flytta in i mig. Så häftigt att se.

Önskar så att det lyckas nu. Den här behandlingen blev verkligen en pärs på slutet. Känner oss inte jättesugna att göra om detta två gånger till. Nu ska vi se på Beck innan läggdags.

TACK för alla lyckönskningar!

Annonser

Alltid ska något grusa förhoppningarna…

Idag åkte vi till Falun igen. Ganska positiva denna gång då vi fått så bra resultat hittills med både slemhinnan och antalet ägg. Och dessutom kändes det ju lite som vår turdag. Först gick vi genom resultatet gällande kvalitén på embryon, spermier etc. Våra embryon är tydligen fantastiska och ovanligt bra. Dessutom hade de tydligen förväntat sig att vi skulle få ut fem-sex stycken. Istället fick vi ut 14 varav tio var mogna och alla dessa blev befruktade. Vi har redan nu fem (plus en från IVF 1) blastocyster i frysen och fyra som odlas vidare till imorgon och som kanske kommer frysas ner om det håller tillräckligt bra kvalitét. So far so good.

Sedan var det dags att hoppa upp i gynstolen och när vi kollar slemhinnan så säger han först att den är 6 mm. Jag höll på och bryta ihop vilket han nog uppfattade och mätte ytterligare några gånger och fick den till 8 mm som bäst. F*ns h*lv*t*s kropp. Luften gick ur helt och jag gick nog därifrån med axlarna ungefär en decimeter längre ner än när vi gick in. I alla fall så rekommenderade han oss att göra ”rispningen” nästa gång om inte denna gång skulle lyckas (ingreppet jag skrev om tidigare). Det blir efter sommaren i så fall eftersom de sommarstänger kliniken vid midsommar. Känns meningslöst att försöka hinna med fler insättningar utan att göra ”rispningen”före.

Men det lät ändå som läkaren trodde att det kunde funka för oss den här gången. Blastocysten vi fick tillbaka var av toppkvalitét och hade redan börjat kläckas. Så man vet aldrig. Fast förhoppningarna känns som bortblåsta just nu.