Vår älskade unge

Vi har haft en fantastiskt glad och pigg liten kille här hemma i helgen. Han har sovit lite bättre sista nätterna och jag tror att det har gjort mycket.

Han pratar jättemycket, på sitt språk. Det är inte så mycket riktiga ord, men det känns ändå som om vi kan börja ha någon form av tvåvägskommunikation. Det här har kommit sista dagarna. Igår t ex vid middagen så kastade han ner sin sked på golvet, sedan tittade han på pappa, pekade på honom och pekade sedan på skeden. Hur tydligt som helst. Ord han säger:

Pappa
Mamma
Tittu = Tittut/Titta
Diddi = Diddi (i Babblarna, oftast får alla Babbelfigurerna heta Diddi)
Dä! = Där/Vad är det
Hej

Att klättra är jättekul just nu, på allt. Och att springa. Oftast springer han nog snabbare i tanken än benen mäktar med så det har blivit några bulor och skrubbsår på sistone. Han har börjat få ett jäkla temperament och han blir riktigt sur och kastar gärna saker omkring sig när han inte får som han vill. Häromkvällen försökte han medvetet göra illa pappa genom att nypa honom i låret när han inte fick sin vilja igenom. Han älskar att göra sattyg och skrattar riktigt rått när han blir upptäckt.

Att äta har han älskat fram till sista veckorna. Nu har han helt plötsligt börja ogilla både det ena och det andra, det kan vara olika från dag till dag. Det är ofta maten flyger både på väggar och golv. Men han verkar växa ändå, i alla fall på längden. Ibland äter han mer, men oftast mindre. Och bordsskicket är det sämsta. Måltiden avslutas oftast med en dusch.

Det mysigaste sista dagarna är alla pussar och all närhet. Det har varit ett tag nu som han inte kramats så mycket och inte pussats, men nu är det tillbaka. Imorse vaknade han vid klockan fem, la sina små händer på mina kinder och gav mig en puss på munnen. Sedan somnade han om igen. Han är så jäkla go. När han är frisk och pigg så har han alltid nära till ett leende och ett bubblande skratt som lyser upp hela hans fina ansikte och ögonen ska vi inte tala om, så uttrycksfulla precis som hans fars.

Varje dag älskar vi honom mer och mer, fast man tror att det inte ens är möjligt. Har fortfarande svårt att tro att denna lilla fantastiska människa verkligen är vår. Att han verkligen kom till oss tillslut, det är så att man får nypa sig själv i armen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s