STORT bakslag

Det blir ingen rispning nästa vecka och kanske blir det ingen IVF alls i år. Läkaren från Kvinnokliniken ringde mig idag och berättade att biopsierna som togs förra veckan visade förändringar på livmoderhalsen som gått från grad 1 förra gången till grad 2 och 3 denna gång. Så nu var det inget att snacka om sa läkaren. IVF-behandlingarna får skjutas upp och konisering ska göras.

Känner mig besviken och bitter idag. Jag bad att få ta bort förändringarna redan för ett år sedan när de dök upp för att det inte skulle bli så här. Berättade för läkaren som då tog cellprovet/biopsin FEM gånger om att vi väntade på att få starta upp med nya IVF-behandlingar och att jag inte ville gå och ta massor av prover för att sedan ändå få göra en operation som skulle fördröja allt ännu mer. Men då träffade jag en läkare som var helt ointresserad av vad jag sa och brydde sig inte ett dugg. Jag bad om ett snabbt besked, men det tog tre månader för henne att orka skriva ett svar. Sedan tog det ytterligare tre månader för henne att skicka resultatet till mig (efter att jag ringt och efterfrågat det). I brevet som kom efter ett halvår så stod det att jag INTE behövde vänta med några IVF-behandlingar, det var fritt fram, och för att hålla extrakoll så kulle jag få göra en extrakoll i juni. Dagen innan det besöket ringde man från sjukhuset och avbokade på grund av personalbrist. Efter ett tag fick jag en ny tid bokad i mitten på augusti. Och nu träffade jag en doktor som LYSSNADE och brydde sig. Hon begärde akutsvar på provtagningen för att jag skulle få absolut klartecken att börja med IVF-behandlingarna igen.

Idag ringde läkaren upp personligen och berättade att vi var tvungna att avbryta behandlingarna och skjuta upp alltihop. Med gråten i halsen bad jag om en snar operationstid. Hon kunde inte säga något nu men skulle ringa senare i veckan. Efter operationen tar det minst två cykler innan det är läkt igen. Det ser alltså inte särskilt ljust ut att göra några behandlingar i år. Känner mig så ledsen och besviken och – FAAAN! – kunde ingen lyssnat på mig för ett år sedan. Jävla kärring som tog provet första gången.

Logiskt sett är jag självklart tacksam att detta har upptäckts och att det går att ta bort innan det blir cancer av det. Men tyvärr gör det ont i själen ändå. Vi som var så laddade och förväntansfulla. Och hade börjat längta. Skit också.

Och självklart är mannen på jobbresa idag när allt händer. Han är i ett annat land och jag kan inte ringa honom och gråta ut. Känner mig faktiskt, ensam, ynklig och bedrövlig just nu.

Ska ta en dusch, tröstäta glass och sedan gå och lägga mig. Hoppas jag lyckas somna någon gång inatt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s