Ledsen, avundsjuk, usel och en icke stark människa…

Så känner jag mig idag. Våra vänner vi skulle träffat ikväll, som hade TD idag, testade positivt. Så de ställde in för att stanna hemma och mysa och fira. Visste att det kanske skulle bli så, men var inte beredd på hur det skulle kännas. Fy fan va orättvist det känns. Jag vill också. Varför får de lyckas och inte vi? Förtjänar inte vi också att bli föräldrar? Blev nästan glad när de ställde in och min första tanke var att jag inte ville träffa dem mer över huvudtaget. För det gör så jävla ont att vara utanför och den som inte får. Självklart har jag hoppats att de ska lyckas. Men nu kan jag inte vara glad, det går bara inte. Och jag är faktiskt glad att vår middag blev inställd för jag vet ärligt talat inte om jag klarat av att umgås hela kvällen och låtsas vara glad för deras skull. Jag är nog världens sämsta lögnare och inte någon vidare skådis heller.

Fick hålla tillbaka tårarna hela vägen från jobbet och hem. Och vad händer på tåget. Jo, ett par sätter sig mittemot. Gravida. Sitter där och håller händerna på magen bägge två och fascineras av sparkarna. Tänk om man bara kunde försvinna och aldrig mer komma tillbaka.

När jag kommer hem har min underbara make köpt champagne (vi har varit gifta i fem månader). Och jag tackar genom att bryta ihop och gråta. Känner mig inte alls som den där starka människan idag som alla säger att man är. Kan inte sluta gråta. Och jag känner mig usel som inte kan vara glad för mina vänners skull. Hur är man funtad egentligen?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s